Inför Hågkomstens Dag

Nej, jag visste inte (heller) att den 11 november (numera?) har ett så högtidligt namn. Eller om man ska säga i morgon, den 10, eftersom det är en söndag och det är då man minns de krigsdöda. Fast ofta blir det både söndagen och den ‘riktiga’ dagen.

Händer det något i Sverige då? Jag har bloggat tidigare om bristen på svenska krigsromaner, jämfört med brittiska. Sverige har ju som tur är inte så väldigt många som stupat i krig.

James Riordan, When the Guns Fall Silent

Medger att jag inte gärna går omkring med en pappersvallmo på rockslaget här. Gjorde det i början, men nästan aldrig numera.

Denna veckan har Bookwitch recenserat en hel hög med krigsböcker, som det tyvärr finns alldeles för många av i år. Man tycks vilja ‘fira’ att det nästa år är 100 år sedan första världskriget bröt ut. De återutger äldre böcker och kommer med nya. Man kan inte gärna klaga på det, och man får inte glömma hur hemskt det var, speciellt nere i skyttegravarna, och speciellt för de lägst stående soldaterna. De som kom från svåra hemförhållanden, till detta helvete.

Det är (för en svensk) extra svårt att inse hur nära de två världskrigen låg i tid. Om en familj inte utrotades genom att alla fruktbara män dog första gången, så tog nästa krig nästa generation. Minns inte om jag nämnt Den Bättre Hälftens farfar? Denne var för ung, men två av hans äldre bröder dog i samma vecka 1916 vid Somme. Tänk på deras mamma! Två barn inom en vecka. Hon hade visser-ligen minst fem till, men det hjälper ju inte.

Det var denna familj som åkte på semester sommaren 1917 och skrev en semesterbok genom att alla bidrog med något i ett häfte varje dag, ritade eller klistrade in biljetter och vykort. Man kan lätt tänka att det var ett typiskt medelklassbeteende, och hur charmigt var det? Men de yngsta var i mellersta tonåren, och de hade faktiskt förlorat två bröder bara ett år tidigare. Familjen var kanske mest ute efter att känna sig lite normal, denna semester medan folk fortfarande dog som flugor på andra sidan vattnet.

Och ‘bara’ en sådan sak som Farmodern, som var fem år 1939. Jag vet inte när hennes pappa gick ut i kriget. Gissar omkring 1940. Han kom hem igen. 1945. Det är många år för ett litet barn. Många år för mamman som stannade hemma också.

Ja, det var faktiskt inte detta jag satte mig ner för att skriva, men det kanske behövde komma fram. För det finns två krig, varje gång det blir krig. Det i pressen och historieböckerna. Och det som vanliga människor genomlider.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s