Månadsarkiv: februari 2014

Ska jag, ska jag inte?

Jo, minns ni vad jag skrev för ett år sedan? Att man ska komma ihåg känslan efteråt. Inte den före, när man är som mest nervös.

Nu sitter jag här (och det är tre veckor kvar, så ingen anledning att gripas av panik) och glor på en lista som är lite längre än vanligt. I år ska Salford ha en tio i topp. Dvs de har bjudit in vinnarna från de senaste tio åren, och så ska det röstas fram en slutlig vinnare bland dem.

Och jag har blivit lite smartare, för jag kom på att jag kunde fråga Alan Gibbons, som ska presentera det hela, vem av författarna på listan som kommer. Det gör hela sex stycken, plus systrarna till den avlidna Siobhan Dowd. (Det är bara de tre riktigt stora författarna som avstår. Tur det, eftersom jag förolämpade en av dem nyss.)

Så vad jag behöver veta är om jag ska börja skriva till alla dessa människor och fråga om de känner för att äta middag med en häxa, kvällen före.

Ska jag det?

Jag har faktiskt träffat alla utom två tidigare. T o m systrarna. En författare gav mig en puss i höstas, men det var efter rätt mycket vin, så jag räknar inte med att han ens minns mig. En träffade jag på bokmässan för så där åtta år sedan. Ett par känner jag nästan rätt bra.

Borde kanske börja kolla, så jag snabbt får reda på om Salford redan har fixat lite kvällsmat till sina gäster i år. Fast det har de väl inte råd med, förresten. Tror att hotell och annat antingen betalas av förlagen, om de vill, eller av författarna själva, om inte.

Annonser

Skrivbord, sekretär, skrivbord, sekretär

På 1970-talet köpte Den Pensionerade Barnbibliotekarien ett IKEA-skrivbord. Jag tyckte det var snyggt, så jag köpte ett likadant. Med tanke på att jag tycks vara på förnamns-basis med alla IKEA-möbler, så skäms jag för att säga att jag inte alls minns vad skrivbordet heter.

Femton år senare avled Den Pensionerade Barnbibliotekariens mamma, och hon stod där med en fin gammal sekretär. Som hon ville använda. Men hennes lägenhet hade inte plats för både och, så hon fick göra sig av med skrivbordet.

Jag tyckte det var förfärligt, för inte kan man skriva lika bra vid en sekretär? Men, hon fick ju göra som hon ville. Skrivbordet hamnade i Häxmammans förråd, och en sommar när vi tog bilen med oss, lastade vi in skrivbordet och forslade det till England och satte det bredvid dess syskon.

Desk

Det blev snyggt med två matchande skrivbord, och vi hade ett fint kontor här i nästan tjugo år tills vi möblerade om lite. Bara ett används nu, och skivan till det andra fick flytta till Edinburgh och bli en specialsågad arbetsyta till Sonens nya kryp-in.

The offcut, upside down desk

Och snart kommer vi inte att ha kvar det första heller. För jag har en sekretär jag också. Den har stått som finmöbel ett tag, men jag inser att när vi flyttar kommer vi inte att ha plats för allt. Och en snygg sekretär trumfar ett IKEA-skrivbord any day.

Faktiskt. Och man kan nog anpassa sig till att arbeta på en finmöbel också. Speciellt nu när man inte har miljoner bitar papper, utan sitter med sin lilla laptop och ser elegant ut.

Nu begriper jag hur Den Pensionerade Barnbibliotekarien kunde ställa sitt skrivbord i någons förråd. Det kan jag också göra.