Krim, Afghanistan och ‘svarta’ böcker

Plötsligt upptäckte jag att det jag läste var lite mera politiskt än vanligt.

Jag hade låtit bli att läsa en bok – Dream Land – som utspelar sig på Krimhalvön när jag fick den för ett par år sedan. Men så insåg jag att tidningarna var fulla med Krim-nyheter, och bestämde mig för att läsa den, sent omsider. Just då hörde Lily Hyde som skrivit boken av sig till mig, och hon var på Krim, för att rapportera för Amnesty om vad som pågår.

Dream Land utspelar sig i början på 1990-talet, när de förvisade Krimtatarerna äntligen fick återvända till hemlandet efter 50 år i Uzbekistan. Utvisningen av dem 1944 låter förfärlig, men det tragiska är att det inte var mycket bättre att komma ‘hem’ igen, vare sig för dem som överlevt eller deras barn och barnbarn som aldrig varit på Krim.

Deras nya ryska grannar ville inte ha dit dem och de hade inga rättigheter att bo eller arbeta eller gå i skolan. Men i slutet på boken ser det lite mer lovande ut. Så därför är det hemskt att veta att det nu är ganska dåligt för Krimtatarerna igen. Ingen happy end alls.

Längre söderut i Afghanistan utspelar sig en serie böcker om flickan Parvana och hennes familj, skrivna av kanadensiska Deborah Ellis. Tidigare har Parvana fått klä sig i pojkkläder för att kunna arbeta och försörja familjen. Sedan var hon tvungen att vandra runt i landet för att sin familj igen. Och nu bor de i flyktingläger och hennes mamma har precis fått tillstånd att starta en skola för flickor.

Det går bra, tills det börjar gå dåligt, pga talibanerna och även s.k. normala men konservativa män. Och när det är som värst blir Parvana tagen av amerikanska trupper som misstänkt terrorist. Där finns lite humor  – Parvana skulle kunna tänka sig att tortera folk för att få nyckeln till biblioteket, och hon lär sig att avsky Donny Osmond – men mest är det allvar och hemskt.

My Name is Parvana är en mycket bra bok.

En av mina läsare skriver böcker (ja, rätt många av dem gör det, egentligen) och bad att få skicka mig ett par av sina bilderböcker. Odette Elliott har fyra barn; två hemgjorda och två adopterade svarta barn (det var så länge sedan att vita människor fick adoptera svarta barn). Hon har skrivit en hel del böcker om just svarta barn. För hennes del för att det var naturligt.

Men för andra är det fortfarande inte så vanligt. Vår Children’s Laureate, Malorie Blackman, saknade dem som ung, och även som mamma. Hon skriver ju själv svarta böcker, men de är trots det väldigt få, jämfört med hur många människor som har svart hud och som skulle vilja läsa om folk som sig själva.

Vad jag till slut kände mig irriterad över var att det nästan alltid är samma små förlag som ger ut dem. Det är bra att de ges ut, men varför behövs det speciella förlag? De är väl normala böcker? För normala människor.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s