Månadsarkiv: oktober 2014

Att läsa bra böcker

Tänk vad bra jag plötsligt mådde, när jag satte mig ner och läste häromdagen. Det var kallt ute, och mörkt, och förvånansvärt mysigt och skönt inne. Jag satt lite längre än jag brukar tillåta mig, och insåg att det kändes väldigt bra. (Fast sedan kom Den Bättre Hälften och störde…)

Så jag satte mig ner och läste lite mer, och lite mer igen. Och egentligen är det ju idiotiskt att en Bokhäxa inte låter sig sitta länge med det som är det viktigaste. Jag hade tydligen vant mig av med detta. Och med att prata. Dottern var här över weekenden, och jag använde tiden till att prata och att inte blogga eller göra annat jobbaktigt.

Sedan har jag också kommit på att jag faktiskt får läsa de bästa böckerna först. Ibland kör jag med grönsakstekniken när jag väljer bok. Ät grönsakerna först, så blir det efterrätt sedan. Men nu har jag tårta och paj och allt möjligt i bokväg som ska få komma före ärterna och broccolin. (Det var en riktig efterrättsbok jag fastnade med, där i mörkret och den sköna värmen.)

Annonser

Indianer, negrer och lappar

Nej, jag försöker inte vara förargelseväckande. Jo, jag vet att jag nog kommer att ses som det i alla fall. Men det skiter jag i.

Förra veckan var jag lat. (Jo, jag vet att ‘over here’ har jag varit lat rätt länge nu.) Men jag var sur, för jag hade tackat nej till ett evenemang i London, för jag inte var helt informerad om vad det gällde. Det visade sig vara en hel mängd författare som sammanstrålade för att fira att de hamnat på Guardians lista för ‘diversity in children’s books,’ vilket väl betyder att det är böcker som på ett lite trevligt sätt handlar om folk från andra länder eller minoritetsgrupper, och så.

Men listan på alla 50 böckerna kunde jag ju sätta på bloggen, tänkte jag. Bra, och lätt.

Hah, jo. Lätt. Men det dröjde inte länge förrän en amerikansk bloggare påpekade att två av böckerna verkligen inte hörde hemma på en sådan lista. De visade helt fel bild av indianer (jag säger så för i min iver att vara politiskt korrekt kommer jag att få det fel, så jag kör med vad vi sa ‘förr i tiden’). Rätt så mycket diskussion följde, och hon som klagat visade sig inte bara vara rätt fri från humor, men bakom kulisserna fick jag reda på att hon förföljt dessa två författare i flera år, på ett synnerligen otrevligt vis.

Och det kan jag tro, för jag kände mig attackerad, och jag satte som sagt bara upp en färdig lista.

Det fick mig att fundera på annat. Jag har nyligen korrekturläst en del åt Sonen som översatt texter åt båda håll för böcker om samer och deras liv i det som tydligen inte får heta Lappland. (Förlåt.) Så jag hade liksom mina egna indianer att oroa mig över. Över 30 år i exil och man vet så lite att det är omöjligt att få det rätt. Jag vill, men mina sökningar har inte givit den information jag önskade hitta.

Någon vecka före listproblemet hade jag läst och recenserat en amerikansk roman om de första svarta high school-studenterna i Virginia som gick i en vit skola. Det var en fantastiskt bra bok (Lies We Tell Ourselves) och det som verkligen förvånade mig, bortsett från att jag inte insett vilket helvete de måste ha haft, var användandet av order neger, plus den fula formen av ordet, och en tredje form som jag faktiskt inte stött på tidigare. Boken var alltså full av dessa tre n-ord, som man inte ‘får’ säga numera. Men det kändes rätt, för så var det då, 1959. Så sade både de vita och de svarta. För det är ju det neger betyder; svart.

Folk får det inte nödvändigtvis bättre för att vi byter orden vi använder när vi pratar om dem. Lika lite som bilderboken från den där listan, som fanns med för den handlar om en liten svart flicka i England. Det är hon som är minoriteten. Det faktum att hon leker och låtsas vara indian är en oviktig detalj.

Det skulle vara trevligt om man kunde rätta till indianernas levnadsvillkor genom att ställa till bokbål på boken om den lilla flickan, men så lätt är det inte att ändra på förtryck och orättvisa. Själv säger jag ofta fel, och gör fel med. Men i mitt hjärta vill jag alla väl. Det sitter inte i språket.

Och bokbål borde vi ha vuxit ifrån. Vi vet vart det kan leda, eller hur?