Festival eller mässa?

Ja, är det någon skillnad? Inte vet jag. Antagligen inte.

Jag övervägde faktiskt att ha min egen bokfestival ett tag. Tyckte det kunde vara ett bra sätt att få göra saker precis så som jag ville ha det. Att få dit (hit) just de författare jag tycker skulle passa bäst. Det är förmodligen så de flesta festivaler föds.

Och det är givetvis en massa jobb med det, och det är anledning nog att inte sätta igång. Jag gick mera matvägen, till slut. I Stockport började jag föreslå en gemensam middag för författarna kvällen före bokprisutdelning i Salford (kranskommun nära Stockport). Men bara de som kom och bara på restaurang, och belöningen för att jag tussade ihop ibland helt främmande författare med varandra, var att jag fick sitta med på ett hörn.

För det är ju det man vill.

Nu i sommar kom jag med nästa vanvettiga idé. Nja, idén kom för rätt länge sedan, men det hela förverkligades en dag i juni. Efter två familjekalas på tre veckor, var jag så i farten att ett kalas till borde gå bra, och i femte veckan, s a s, hade jag – en del – av Skottlands barnboksförfattare i min trädgård. Enbart spinnsidan. Man skvallrar så mycket bättre utan pojkarna, och dessutom var det ett sätt att inte få fler än man har stolar till och orkar laga mat till.

J K Rowling kunde inte komma. Och inte en del andra heller. Men en förvånansvärt stor del av de inbjudna kom, och det var hemskt. Roligt, alltså. Det blev – nästan – tretton vid bordet, vilket innebar att varje gång någon reste på sig fick någon annan stå upp också. Allt för att vi skulle överleva, eftersom min right-hand-woman, Helen Grant, är skrockfull.

Hemma hos bokhäxan

Det var avkopplande för alla att bara sitta och äta och prata, utan att de skulle stå inför en publik om fem minuter, eller ta emot ett pris. Jag kände i stort sett alla förut, men var extra stolt över att en känd och ansedd bilderboksillustratör som bor flera timmars tågresa härifrån och som aldrig hört talas om mig förut, kom ända från Inverness-trakten för att äta lunch. Jag var inte den enda där som blev lite bländad. (Denna trevliga dam har nu erbjudit Den Bättre Hälften en sängplats när han når hennes trakter på sin ‘vandra genom hela Skottland-vandring.)

I alla fall, det här var ingen mässa. Eller festival. Bara lunch. Dvs, ingen publik.

Nästa gång, om det blir en nästa gång, skippar jag smörgåstårtan. Den begrep ingen sig på. Och bland dem som inte kunde komma, finns det redan önskemål om repris.

The bottles

Ja, jag började det här eftersom Haverdal nu har sin egen bokmässa. Man kan tycka att det är en alltför liten plats att ha det. Men det är ju större än min trädgård. Var med i fjol när det började, men var inte på plats i förra veckan för returmatchen. Therese Loreskär som nyligen flyttat tillbaka till Haverdal från Cambridge är den som håller i trådarna, tillsammans med campingplatsen samt en bokhandel i stan.

Jag önskar dem lycka i framtiden, och hoppas kunna vara med igen. Small is beautiful.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s