Monthly Archives: augusti 2016

Var det bättre förr?

Jag tog mig en tripp ‘down memory lane’ genom att läsa lite inlägg (mina egna, alltså) från det första året i Edinburgh. Och sedan lite från det andra, för att jämföra. Och jag kom fram till att det faktiskt var fler, intressanta författare varje dag, då.

Ja, inget fel på de som kommer nu heller, förstås. Men det är mera tunnsått, tror jag. Gjorde inte så mycket i år, och var dessutom tvungen att missa Meg Rosoff, av alla människor, pga packning inför resa och risk att jag skulle bli vansinnig på kuppen. Men ändå. Täckte samma period och ungefär samma antal dagar som första året, 2009. Och när jag läser om det så vimlade det av författare överallt, hela tiden.

Det har vimlat bra mycket mindre i år.

Kanske har det varit färre barnboksförfattare? För när jag tänker på det, så har de lagt in evenemang på baren och i festtältet, osv, vilket tyder på att de anstränger sig att ha fler saker att erbjuda genom att använda alla ‘rum’ de har.

Jim Kay

Tänkte att de eventuellt sparar in pengar genom att ha färre författare, och att de stannar kortare tid när de kommer. Det brukade vara två nätter på hotell, men i år har många jag pratat med åkt hem efter en natt.

Det är så roligt när det blir bra, men samtidigt har det känts lite som ‘var det här allt?’ Det skulle kunna vara jag, förstås. Jag har blivit så bortskämd att jag inte kan vara nöjd.

Men som sagt, när jag jämförde de gamla fotosamlingarna på vem vi sett, med vad jag fick ihop i år, så blev det mindre. Fast de som kom var ju bra. Och jag hälsade på en kille i måndags som jag inte pratat med tidigare, och skämdes för att jag aldrig läst någon av hans böcker, och han var så gullig ändå. (Han hade förstås läst Bookwitch…) Kollade in honom på nätet efteråt, som man gör, och fick veta att han gått på fina skolor och studerat i Oxford och att han är gift med en prinsessa. Det ni! Inte undra på att han kunde vara så artig.

Annonser

Rondellfri

Jag har en ledig helg från rondellen. Dvs, jag latar mig och åker inte till Edinburgh på flera dagar. Det regnar. Vi fick sex dagar med sol, eller åtminstone uppehåll, och det var trevligt nog.

Charlotte Square

Denna litterära rondell mitt inne i stan behöver inte regn. Då blir gräset till lervälling, och man kan förstå att icke bokmänniskor ojar sig över förstörelsen och vill att bokfestivalen ska flytta någon annanstans. Men det vore inte detsamma.

Man blir van vid att sitta i ett tält och lyssna på 1) en författare, 2) barnen som skriker precis på andra sidan tältväggen, 3) trafiken som dånar förbi några meter bort.

Jackie Kay and Nicola Sturgeon

Än så länge i år har jag sett författare som jag känner väl, och sådana jag aldrig hade hört talas om förut. Bra blandning. Har ätit lunch på en bänk med Simon Callow en meter bort på samma bänk. Har passat Shappi Khorsandis handväska, fast det visste hon inte om. Försökte uppföra mig när Skottlands Första Minister anlände, genom att stå bakom de mycket längre och vanare yrkesfotograferna. Hittade en ny författare som visade sig vara en gammal, med ett nytt namn.

Och så vidare.

Richard Byrne

Just nu tror jag det är söndag, fast det bara är lördag. Så jag har en rondellfri dag till innan jag ska kasta mig ut bland en hög nya och gamla skribenter.

Kanela din inre gympafröken

Det kan hända att mitt språk idag avslöjar riktigt hur gammal jag är. Vad kallar man gymnastikläraren idag? Har man ens gymnastik? Det kanske heter något annat. Och läraren kallas väl vid förnamn. Osv.

T o m i min ungdom var gymnastiklärarna rätt trevliga men förfärligt hurtfriska. De som Glina hade var alla helt OK. Det var mest ämnet som sådant som inte alltid var så kul. Fast jag fick bättre betyg (från en etta till en högst oförtjänt tvåa) när min sista Gymnastikdirektör upptäckte att jag var dotter till den kollega hon åt lunch med varje dag. Så kan det gå.

I alla fall. I måndags var jag på Edinburghs bokfestival, och dagens enda betalda föreställning var mina två Facebookvänners Edinburgh-debut. Jo Cotterill skriver mest för lite yngre, ca tio-åringar, medan Kathryn Evans första bok är ett tonårsdrama. Hur skulle det gå? Är man nervösare eller sämre första gången?

Jo Cotterill and Kathryn Evans

Inte dessa två! Kathryn var underhållande om bakgrunden till sin bok. Och sedan kom Jo och förklarade hur atomer är uppbyggda, eftersom hennes nya bok är lite elektrisk. Hon plockade till slut upp halva salongen att delta i att vara atomer och elektroner och strömbrytare. Och sedan behövdes ett batteri, i form av en gymnastiklärare.

Det blev Kathryns roll, och hon var hurtig men sträng gympafröken av den lite gammaldags sorten. Den som skriker åt flickorna att sluta slöa, att springa fortare och att de inte har hela dagen på sig, och att hon kan se dem, etc. Hon var verkligen en naturbegåvning för detta.

Men det slog mig efteråt att det nog inte skulle funka i det jämlika Sverige, där man måste vara snäll. Det här var mer brittiska skoltag, där lärarna adresserar barnen lite hur som helst, för de kräver att de ska uppföra sig.

Någon kanel var det förstås inte fråga om. Frasen Jo använde när hon instruerade Kathryn var ‘channel your inner gym mistress.’ Och hon hade uppenbarligen en på insidan, väntande. Vilket i sin tur är lite oroväckande eftersom hennes roman handlar om en flicka som ersätts av en ‘syster’ som gräver sig fram inifrån hennes kropp, och tar över hennes liv, medan de före detta flickorna bara sitter hemma.

Books by Jo Cotterill and Kathryn Evans

Kan jag möjligen ha fel?

Det gläder mig att mina gamla skolkompisar har börjat läsa Meg Rosoff nu. Visserligen är jag lite sårad över att Meg behövde vinna Astrid Lindgren-priset för att de skulle tro på mig, men bättre sent än aldrig.

Jag började tjata om Megs förträfflighet strax efter hennes första bok kom ut 2004. Har burit runt flera av hennes böcker och givit bort som presenter till folk, utan att insistera på att de måste läsas. Men man hoppas ju.

Meg Rosoff

Och efter åratal av detta börjar man undra om man har fel. Inte om jag har fel såtillvida att Meg är min favoritförfattare. Det vet jag att jag har rätt i, för det är en helt subjektiv sak. Och inte – egentligen – om hon är bra på att skriva, heller. För tillräckligt många människor som begriper sig på böcker delar min åsikt.

Men ändå. Hade jag fel? Kunde det inte vara dags att få en ny favorit?

Meg själv undrade om jag verkligen hade trott att hon kunde få ett så fint pris som ALMA. Och det är klart att jag hade. Därmed inte sagt att jag kunde räkna med att ALMA-juryn skulle hålla med. För det är ju möjligt att nästan vinna, men att ändå missa med en noslängd eller så.

När kompisarna började läsa Megs böcker oroade jag mig för att jag i alla fall skulle ha ‘haft fel’ eller åtminstone att de inte skulle hålla med mig. Fastän de är trevliga människor som jag har mycket gemensamt med. Man kan aldrig veta.

Jag börjar tro att jag faktiskt inte har fel alls. De tycker om Megs böcker, och den första har inte blivit den enda, och det är gott nog betyg.