Monthly Archives: oktober 2016

Nämen hejsan!

Är författare också människor?

Det är roligt att komma ut och träffa författare; både nya och ‘gamla.’ De ‘gamla’ var ju nya en gång, och det faktum att jag nu liksom känner dem är väl ett tecken på att man kan lära känna de nya nya också.

Fast det var inte det jag ville säga här.

När man träffar dem, är de oftast ute och reser. Ja, inte att de är speciellt förvillade eller så. Mer att de inte är hemma, utan är omgivna av mer eller mindre främmande människor under några dagar eller en vecka. Och precis som jag tycker det är kul att stöta på folk jag känner i en ny miljö, så kan det ju vara så att författarna också tycker det.

Men det verkar som om – en del – organisatörer och PR-människor inte vill att de ska ha ett förflutet. Jag är ofta medveten om att när en författare stannar till och hälsar på mig, just som de är på väg till eller från ett framträdande, en boksignering eller en foto-session, så blir folk sura.

På mig. Och det enda jag gjorde var att ‘råka’ stå där, vilket jag ju gjorde för att det är vad jag gör.

Och jag gissar att författaren bara blev glad att se ett bekant ansikte, även om ansiktet var mitt. (Det finns ju finare ansikten att se.)

OK, Hilary McKay verkade glömma att hon hade en kö med fans som ville ha sina böcker påskrivna. Och Cathy Cassidy stannade verkligen bara till för ett par minuter medan kön organiserades och kaffe, eller vad det nu var, skaffades fram. Och om Eoin Colfer som är känd över hela världen, och som är Irlands children’s laureate, vill vinka åt mig, så får han väl det? Man kan se att yrkesfotograferna ser förbluffade ut, men det var personen som ledde Eoin dit som blev mest irriterad. Det blir hon ofta.

Eoin Colfer

Jag tycker bara att jag inte kan stå där och se sur och ovälkomnande ut, eller vända ryggen till, för att visa att jag minsann inte uppmuntrar detta lösa hejande hit och dit.

Annonser

Vin och te med barnens tvättinrättning

Ja, eller vad man nu ska kalla honom på svenska. Children’s laureate är titeln på den barnboksförfattare som liksom är kung/drottning i ett par år, och som reser runt och sprider extra goodwill för barnböcker och läsning och kämpar för att biblioteken ska finnas kvar. Och allt det där.

Chris Riddell

Den nuvarande heter Chris Riddell, och han både skriver och illustrerar, både sina egna böcker och åt andra, samt ritar träffande karikatyrer på politiker i The Observer varje söndag. Och han är både snäll och trevlig, dessutom. När han blev utnämnd förra året var det någon honom närstående som råkade kalla honom children’s launderette i stället, så det brukar han berätta om på sina resor.

Jag var extra ledsen för att ha missat Chris i Edinburgh i augusti, eftersom jag hoppats intervjua honom. Men som tur var kom han till Stirling några veckor senare, och då sammanstrålade vi, över te (för mig) och ett stort glas vin (för Chris, eftersom det var någon annan som körde honom) och vi fick ett trevligt samtal, som jag nu äntligen skrivit färdigt på.

Han, som så många andra, kämpar för böcker och bibliotek för alla. Men det är verkligen inte lätt. Man får i alla fall glädja sig åt att en så stark och entusiastisk man fick uppdraget, nu när det är värre än någonsin. Och jag gläder mig över att vi hann ses, och över hans dagliga små teckningar där vi kan följa hans öden och äventyr.

Scottish Booktrust - Chris Riddell