Månadsarkiv: januari 2017

En får alla och alla får en

I slutet på förra veckan var det många författare som rapporterade på Facebook att nu hade de fått sin nya bok. Och allihopa satte upp foton på hur boken såg ut, eller ofta en hel hög med kanske tio likadana böcker. Som de skrivit.

Och folk gratulerade dem till den nya boken och undrade var de kunde köpa ett ex. (Bokhandeln, kanske?)

Jag däremot visade inte upp mitt byte, för jag hade fått allihop, eftersom jag inte skrivit någon av dem. Däremot hoppades ju förlaget Barrington Stoke att jag ska skriva om dem. Och det kommer jag att göra, för deras böcker, som alla är lämpade för läsare med dyslexi, är nästan alltid hemskt bra.

Än så länge har jag bara läst två och recenserat en. Resten kommer. Det är fantastiskt hur mycket bra och spännande det går att klämma in i en bok på ca 90 sidor med ytterst lite text på varje sida.

Den jag recenserat handlar om en tonårskille vars bästa kompis håller på att risa ihop totalt, för hans pappa har dött och pojken har insett att han redan glömt hur pappans röst lät. Och det visar sig vara ganska svårt att hitta någon inspelning, trots att pappan var (en misslyckad) skådespelare, med fler fiender än vänner. Men av en händelse stöter killen på en inspelad utannonsering på tunnelbanan, på en linje.

Och när hans kompis får höra sin pappas röst igen, gråter vi allihop en skvätt.

Annonser

Strömkarlens fiol, en Stockholmsnovell

Det var bra att Cornelia Funke berättade för mig att hon skrivit en novell speciellt för den svenska marknaden. Annars hade jag ju inte vetat det.

Strömkarlens fiol handlar som titeln säger om en fiol. Den lär vara en äkta strömkarlsfiol, som nu har blivit stulen och en ung flickas liv är i fara om den inte blir funnen igen.

Eftersom detta utspelar sig i Spegelvärlden, så möter vi Jakob och hans följeslagare Räv på väg till Spegel-Stockholm för att försöka hjälpa flickan. I denna verklighet ser Stockholm inte riktigt ut som vanligt, och personligen tycker jag att det här var ett intressant Stockholm att få besöka. Jag skulle gärna se fler historier utspela sig där.

Jakob och Räv träffar på flera ovanliga karaktärer i sitt sökande, och det känns som om stan är full av troll och dvärgar och nissar av olika slag.

På grund av bokens längd, bara 45 sidor, med många fina illustrationer av Cornelia, finns det givetvis inte utrymme för så mycket äventyr för de två hjältarna, och det mesta går ganska bra.

Och det visste vi väl egentligen att det skulle göra.

Efter vi sågs

Det finns många bra saker med att träffa författare. Men det finns också en eller två nackdelar. Man kan bli desillusionerad, om det visar sig att någon inte bara är normaltråkig, men kanske t o m ganska otrevlig som person.

Detta händer inte ofta, men det kan göra att man får tänka om. I de flesta fall är det en träff som jag inte ordnat själv, utan där någon annan föreslår ett möte. Så oftast gäller det en person jag inte har investerat hela min själ i.

Men så kan man få intryck av författare man aldrig träffat, genom vad man hör andra berätta. Det finns en mycket känd, lite äldre, manlig amerikansk författare, som man ofta läser om i pressen. Jag hade aldrig bildat mig någon direkt uppfattning om honom, men var medveten om att han är rätt stilig.

Tydligen tycker han det själv, också. Fast det är ju OK, i och för sig.

Träffade en Facebook-vän en gång. Ja, träffar dem gör jag ju oftare, men detta var en mycket god vän till någon jag kände lite grann, och så ville det sig att vi möttes i London en dag. Hon bor i New York, och visade sig vara ännu trevligare än väntat.

Egentligen vet jag inte vad det är hon jobbar/har jobbat med, men det går ut på att träffa mycket kändisar. Så hon hade en hel del skvaller att underhålla med över middagen. Och hon kände författaren, lite grann. Och det var mer än tillräckligt. Han hade/har tydligen svårt att hålla sina händer, och vissa andra kroppsedelar, från kvinnor han möter.

Facebook-vännen är också snygg, så han trodde förmodligen att hans beteende var helt OK. Kanske t o m väntat.

Och nu är detta det enda jag tänker på när hans namn dyker upp i litterära sammanhang. Han skriver säkert lika bra ändå, och hon blev antagligen inte traumatiserad för livet, precis, men som en liten detalj tycker jag det är intressant.

Till vederbörande

Det finns så många fällor man kan råka falla i. Strax före jul blev jag rätt ledsen efter en diskussion om julkort på sociala medier. Det började med e-kort, som personen i fråga hatar. Jag trodde i min enfald att om jag berättade lite om mina anledningar till att skicka sådana, att han/hon skulle kunna se min sida på saken. Tycka att ‘ja men då förstår jag och accepterar att det kan vara bra, också.’

Men nej, det är papperskort som gäller. Och de ska vara riktigt addresserade (återkommer till vad detta innebär), samt gärna ha några rader med en handskriven, personlig hälsning också. Alltså, återigen skriva vad man redan har betalt för genom att köpa ett kort med tryckt julhälsning på.

Själv är jag så praktiskt lagd att jag i kortskrivande stund i december gärna har så få bokstäver som möjligt att skriva för hand. Så står det God Jul, tycker jag inte det behöver upprepas. Men OK, det kan ju folk göra om de vill. Jag ser dock helst att de inte sitter och svär över mitt kort som saknar detta. För jag menade ju väl. Jag ville ju bara skicka en julhälsning. Från mig. Till dig.

Och där ligger det riktigt stora och oväntade diket man kan halka ner i. Speciellt om man är svensk och man skriver till en britt. För de sätter nämligen – gärna, men inte alltid** – mottagarens namn ovanför God Jul-andet, innan de skriver sitt och alla medföljande familjemedlemmars namn under.

Dvs ‘Till Oskar och Julia, och Putte, Dutte och Fnutte’ GOD JUL, etc ‘från Vilhelm och Albertina och barnen.’

Jag anser att mottagarna vet vad de heter. De vet också att jag vet det, för jag skrev namnen/namnet på kuvertet.

Det är ju OK att göra, om man vill. Men jag ser återigen helst att folk inte hatar mig pga min bristande namnlista där upptill.

Bortsett från att jag får skrivkramp och lider av tidsbrist, så vet jag ju inte alltid att Oskar är gift med en Julia. Kanske heter han förresten Oscar?* Och ungarna, vad var det nu de heter?

Så man kan (undvika att) stava fel. Man kan glömma någon. Man kan fortsätta att skriva till Julia, när hon faktiskt blev utbytt under året och Oskar nu bor med någon annan. När slutar man ha barnen med?

Och, det extra hemska, när någon har dött och man inte vet. Eller för den delen, när man vet, men skriver julkort med autopiloten påkopplad, och glömmer att Julia fick cancer och man var på hennes begravning, men man i alla fall önskar henne en god jul, och att 2017 blir ett riktigt bra år för henne. Och familjen.

Ja. Jo. Sådana hälsningar förekommer. Läste om en i tidningen bara häromdagen.

Och jag har gjort det själv. Gjort mig till och nämnt en make (som jag inte kände) i en julhälsning för att visa hur artig jag kunde vara och att jag mindes hans namn. Tyvärr var det det året han dog strax före jul.

Men som sagt, var och en gör som de vill. Men bli inte sur på mitt e-kort, eller det faktum att jag skickar kortet bara till dig, utan namn, och utan att rabbla hela familjens namn. Om jag inte tycker om dig, så skickar jag inget alls.

* Vi hade grannar förut, med en son som hette Alistair. Eller möjligen Alisdair. Om det nu inte var Alastair. Alasdair? Alla stavningarna är korrekta och ingen särskilt mera vanlig än den andra. Varje år tog jag fram förra årets sparade kort från dem, för att kolla hur han stavade sitt namn. Och sista året vi bodde där råkade jag dröja med postandet av kortet i deras brevlåda. Som tur var. För då hade hans pappa dött i november.

**Kollade lite statistik nu när jag plockade undan årets kort. Ca 50% hade namn upptill, och lika många saknade namn. Inga svenskar hade namn däruppe, men inte alla britter hade namn där heller.