Månadsarkiv: maj 2017

Flickböcker

Med flickböcker menar jag inte dem jag själv växte upp med, utan de väldigt feministiska romanerna Maresi och Naondel av Maria Turtschaninoff.

På mitt vanliga, kantiga sätt har jag läst dem i översättning, i stället för på svenska, vilket var vad jag lovade mig själv när jag läste om dem i the Guardian. Jag tänkte jag kunde skynda mig och hinna före de engelskspråkiga läsarna. Men det hann jag ju förstås inte.

I alla fall tyckte jag att översättningen av A A Prime var bra och flöt helt naturligt. (Frågade Sonen om han visste vem det var, och han sa att visst kände han ‘Annie.’ Så det är ju OK då.) Och det är väl inte konstigare än de där böckerna jag läste i svensk översättning för några år sedan.

Från min brittiska sida sett är Marias böcker ganska vågade. Man är inte helt van vid att man får vara så frispråkig om vissa saker, medan jag inser att det är ett helt naturligt nordiskt sätt att tänka och vara.

Både Maresi och Naondel var något långsamma till att börja med, men när man kommit in i dem, vilket gick fortare än väntat, så är de en sådan där sorts bok som man bara måste läsa och läsa tills man blir färdig. Och trots att båda är historier om hemska saker som gjorts mot kvinnor och flickor, så känns de goda på ett ovanligt sätt.

Vad jag speciellt noterade var avsaknaden av mobbning mellan flickorna, eller kvinnorna. Alltför många böcker som utspelar sig i stängda situationer, en skola eller liknande, tycks inte kunna låta karaktärerna vara snälla och trevliga och rättvisa mot varandra. Här är det männen som får stå för detta beteende, medan kvinnorna utövar solidaritet.

Jag minns när jag var tvungen att förklara för Den Bättre Hälften, för många år sedan, varför jag tyckte om att använda ordet solidaritet. Det är inget man gör här, precis.

Hoppas att engelskspråkiga läsare inte förhindras läsa Marias böcker av alltför nitiska ‘gatekeepers.’ Flickor behöver läsa om hur det kan vara, flickor emellan.

Annonser

Oktober är den kallaste månaden

Jag tyckte om boken. Ja, det känns kanske dumt att påpeka, men man vet ju aldrig. Speciellt inte när det gäller en bok jag inte hört talas om, av en författare jag inte hört talas om, och som jag bara precis hittat på skolprogrammet för bokfestivalen i Edinburgh i sommar. Men det var ju lite uppiggande, för det vimlar inte direkt av utlänningar där, och allra minst i programmet för de yngre.

Christoffer Carlssons Oktober är den kallaste månaden visar att man kan ha korta, mogna Nordic Noir-romaner för tonåringar också. Inte bara långa, hemska saker för vuxna. Den ska precis komma ut i engelsk översättning, så någon har dessutom tänkt sig att den kunde passa utländska tonåringar. Eller om det blir som med Terry Pratchett; även de ‘yngre’ romanerna hamnar i första hand hos de äldre fansen.

Christoffer Carlsson, Oktober är den kallaste månaden

Inte för att Christoffers bok är barnslig. Den innehåller sex och våld och svordomar, och så där allmänt hotfulla mörka skogar och en grupp människor som står lite utanför det vanliga samhället, och som mellan sig har historia som man inte pratar öppet om i första taget.

Vega bor i Småland med sin bror och deras mamma, när polisen kommer och letar efter hennes storebror Jakob. Hon vet mer än hon säger. Ja, hon säger egentligen inget alls. Och hon bestämmer sig för att reda ut vad som faktiskt hände och vad det kan innebära för deras lilla grupp. Riktigt hur hon orkar detta på en diet av cigarretter och vatten och starkt kaffe begriper jag inte, men detektiver är ju i allmänhet lite egna av sig.

För en svensk innehåller boken inte mycket som chockerar. Men det ska bli intressant att se hur det går i Storbritannien. Hoppas att de vuxna som alltför ofta bestämmer vad som passar yngre människor att läsa, inte sätter stopp. Det bästa vore om de inte tar reda på vad boken handlar om. Eller att de själva tycker om den och kan dela med sig av upplevelsen.