Månadsarkiv: november 2017

Varbergsmässa

Jag har precis lärt mig att Varberg har en alldeles egen bokmässa, som går av stapeln nu på lördag. I Varberg…

Ingrid Magnusson Rading, Haver ni sett Haverdal

Halländsk Bokmässa, heter det visst. Och den ser riktigt trevlig ut. Lagom stor, och så där. Fick reda på det av Ingrid Magnusson Rading, som finns med i programmet, med sin bok om Haverdal.

Bo Lindblom

Men det finns andra gamla bekanta också. Bo Lindblom är ett namn från mitt förgångna, på den tiden han var ordförande för Amnesty i Sverige. På den tiden när man trodde att vi kämpade för något som skulle segra och att allt skulle bli bättre, om än så sakteliga. Det skulle vara intressant att höra Bo prata, fast det kan jag ju inte, med tanke på att jag befinner mig i fel land.

Elsa Grave-sällskapet har också en programpunkt. Tydligen skulle Elsa fyllt 100 nästa år. Jag minns henne väl. Första gången såg jag henne på ett tåg, i sällskap med en tonårig tjej, som att döma av hur bra de bråkade antagligen var hennes dotter. Sedan dök hon upp i en Femina-artikel, och då insåg jag vem hon var. Ännu senare brukade ‘mina’ lantbrevbärare (dvs kolleger på posten) prata om henne, för de blev ombedda att mata katten och vattna blommorna när hon inte var hemma. Jag t o m hittade en av dem –  lantbrevbärare alltså – i en veckotidning, där Elsa nämndes.

Elsa Grave

Så Elsa var verkligt folklig av sig.

Haverdals Therese Loreskär kommer också. Givetvis, kan man säga. Therese tycks vara med på det mesta.

Där är många, många författare, som pratar om sina böcker på ett par olika scener/rum. Och om man så önskar kan dagen inledas med frukost med Aino Trosell, vilket låter rätt civiliserat.

Och om jag befann mig i Varberg, så vet ni vad jag skulle ha för mig.

Annonser

Varför inte försöka med Kina?

Det är ju självklart, egentligen. Ett land med så många invånare som Kina (jag vill inte ens gissa hur många, och i nästa vecka är det väl ganska så många fler), bör ju ha en väldigt stor mängd med läsare också. Och till skillnad för hur det var när en annan var ung, så finns det numera pengar, och kontakter med västvärlden i detta stora land.

Jag är ganska säker på att jag inte hört talas om Claire McFall innan hon vann ett skotskt bokpris i våras. Men sedan blev jag kontaktad av hennes förlag som ville att jag skulle prata med henne, och de kunde berätta hur denna relativt okända tonårsförfattare från en skotsk småstad, plötsligt hade blivit stor i Kina.

Tydligen hade hennes debutroman Ferryman (hon har skrivit fler böcker sedan dess), som handlar om en flicka som dör i en tågolycka, och som blir ledsagad av en snygg ung kille genom dödsriket till ‘Himlen’ och allt som händer på den färden, blivit funnen av en kinesisk redaktör. Hon gillade boken, och ville ge ut den på kinesiska.

Och Claire hade väl ingen direkt anledning att säga nej, även om hon inte väntade sig mycket. Så kontrakt skrevs, och lite senare kollade hon in en av de stora nätaffärerna i Kina för att se om boken fanns med där. Hon blev lite chockad när hon såg att Ferryman hade 50.000 recensioner!

Boken har nu sålts i en miljon exemplar, och på en turné i Kina i början av året blev hon mobbad som en superkändis. En film lär vara på väg. Och hon och hennes man och deras lille son har kunnat köpa ett hus och hon har råd att jobba halvtid som högstadielärare i engelska.

Claire McFall

Ja, det var anledningen till att jag skulle prata med henne. Och det lät ju annorlunda och kul, så vi träffades på bokfestivalen i Edinburgh, där jag upprepade gånger lyckades tjata om hur rik hon blivit…

Samtalet – på engelska – finns att läsa här.

En sak som man inte tänker på, är att alla dessa kinesiska piratversioner av böcker och annat, har en effekt på kulturlivet där. Läsare vill ha en ‘riktig’ bok, och många av kommentarerna på nätet handlade just om detta. Folk sa att boken såg ut att vara god kvalitet, och att den nog var äkta. Och då är de beredda att betala ordentligt. Och än så länge finns det inte så många utländska tonårsböcker på den kinesiska marknaden. Därav det stora antalet sålda exemplar.

Jag stötte på en liknande grej på deckarweekenden Bloody Scotland, där de skotska deckarförfattarna pratade om att ta sig in på den indiska bokmarknaden. Där läser de visserligen på engelska, men vill ha en ‘Indian Edition’ och med de enorma mängderna läsare i landet, borde det också medföra stora framgångar.

Det konstiga är väl att ingen tycks ha tänkt på det här förut.