Fri passage

Varje gång jag går in i köket nu – eller när jag lämnar köket för att gå åt andra hållet – så prisar jag det faktum att jag kommer fram så lätt. Inget står i vägen.

För lite drygt tio år sedan köpte jag ett fd kontorsskåp av en granne. Han var LP-fantast, så hade praktiskt taget miljoner LP-skivor i det, för som alla äldre människor vet, är det svårt att hitta rätt dimensioner för att ställa LP-skivor i hyllor.

Jag ställde för all del mina LP på en av hyllorna också, men jag hade inte så många som grannen. Så jag fick plats med mina fotoalbum, och diverse andra stor-dimensionerade artiklar.

När vi möblerade om blev det mer av en byrå, fortfarande med LP och album, men med IKEA-korgar som innehöll allt möjligt. Det var lite av min favoritmöbel, för det var både praktiskt och snyggt (mörkt träfanér av något slag) och varken för litet eller för stort.

Så flyttade vi, och det kunde inte stå där jag tänkt mig, utan fick vara allt-i-allo i uterummet, där ett av dess sista jobb blev att vara bar när vi hade kalas, och Sonen tillsades att servera drycker, och flyttade om tills det blev perfekt och lagom och allt det där. Det hade nämligen en snygg baksida, också. Och lagom höjd.

När uterummet revs för att vi skulle bygga en matsal, fick det tillfälligt vara ‘skafferi’ en trappa upp. Därefter våndades jag ordentligt ett tag medan jag funderade på vilken roll skåpet skulle få härnäst. Tyvärr kom jag fram till att det borde flytta hem till någon annan, så Den Bättre Hälften satte upp det på vår version av Blocket.

Många var intresserade, men det var antingen alltid för stort, eller för litet. Definitivt för litet för mannen med en enorm samling enorma familjebiblar. De är större t o m än LP-skivor.

Eftersom vi hade räknat med att adoptera bort skåpet med det snaraste, så hade vi burit (läs: släpat) ner det och satt utanför köket. Det var ju liksom tillfälligt.

Men tiden gick och passagen var trång och julen närmade sig. Som tur var pratade någon på Facebook om att hitta möbler i diken, mm. Jag erbjöd mig att ‘sätta skåpet i ett dike’ men det var för långt bort, tyckte hon. Som tur var vaknade min lokala författare upp och ansåg att hon kunde nog behöva ett skåp. Och så skickade hon hit sin make och vi kånkade ut vårt älskade kontors-LP-byrå-bar-skåp till deras bil, och numera tror jag att några miljoner DVD huserar på hyllorna.

Mångsidigt är vad det är. Och jag kommer in i köket igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.