Monthly Archives: april 2018

Sean Duffy i Sverige

Kall, kall jord. Det passar ju bra som beskrivning av Sverige, som är ett land med tjäle. Nu var det Adrian McKintys första deckare om Sean Duffy i Carrickfergus jag menade. För två år sedan hörde hans svenska översättare Nils Larsson av sig för att berätta att äntligen skulle Duffy få lösa mord även på svenska.

Eftersom jag ju tjatat rätt så rejält om Adrian och speciellt om hans numera sex böcker om Duffy, the katolske detektiven strax utanför Belfast under 1980-talet, så blev jag glad. Jag hade helt enkelt ‘vetat’ att dessa irländska deckare skulle passa svenska läsare perfekt.

Adrian McKinty, Kall, kall jord

Jag hoppas att det stämmer, men man ska passa sig för vad man tycker och tror. Råkade i dagarna ramla över Kall, kall jord igen, och tänkte jag skulle kolla in några recensioner. Bara för att se.

Blev uppriktigt sagt både besviken och förvånad. De första recensionerna var alla negativa, och en del hade inte ens orkat läsa färdigt. Det får mig att undra vem förlaget väljer att skicka sina recensionsexemplar till.

Men som tur var hade en hel del andra tyckt om både brottet och detektiven. Jag gissar att det beror på åldern. Är man för ung är Nordirland ointressant och Duffy framstår som den 1980-talsman han är. Man kan inte skriva om historien. Men för oss som levde genom IRA-terrorn och striderna är det ‘roligt’ att komma tillbaka och läsa om det från insidan.

Bok två, Jag hör sirenerna på gatan, kom i höstas. Jag hoppas det går bra för den, trots att en del bloggare inte har förstått att titlarna är musikcitat utan anser att det är en idiotisk titel för en deckare.

Enligt Adrian kommer det att bli tre böcker till, sju, åtta och nio. I alla fall på engelska. Det ser jag fram emot.

Annonser

De Otrogna

Titeln på Andreas Normans andra bok om den svenska spionen Bente Jensen är förvånansvärt passande, vilket läsaren inser efter ett tag. Precis som i En Rasande Eld tar det en stund för händelserna att komma igång. Men det är ju med avsikt, och allt klarnar så småningom.

Andreas är bra på att vända på saker och ting. I förra boken blev man lite förvånad över att britterna var the bad guys. Det oväntade här är att både Bente och hennes brittiska motpart Jonathan Green plötsligt upplever att deras liv, både privat och professionellt, står vid något av en avgrund.

Andreas Norman, De Otrogna

Allt blir mera personligt, och allt blir ganska otäckt för de två. Jag funderade på om de skulle bli ‘vänner’ eller om britterna plötsligt skulle bli lite ‘trevligare’ men det kan jag ju inte gärna tala om här.

MI6 sysslar inte oväntat med hemska saker i Syrien, och det är inte meningen att världen ska veta om det. Vi ser mycket mer av London, där Jonathan har en otrevlig typ till chef, och deras överordnade har lustigt nog ett namn som för tankarna till IRA, men det är väl bara en händelse. Inte skulle vår (min) regering ha irländska katoliker i så hög ställning… Men fula typer är de allihop.

Den lite långsamma starten leder ganska plötsligt till betydligt mera explosiva händelser. Och mer än så kan jag inte berätta. Läs!