Månadsarkiv: februari 2019

Kusligt verkligt

Den kom tidigt i boken, och jag hade faktiskt glömt att den skulle vara där. ‘Sov du lilla videung…’ var det, och det var jag som bidragit med denna vaggvisa. I en
dystopi.

Teri Terry, Fated - Sov du lilla videung

Teri Terry skriver böcker av den sorten som är svåra att lägga ifrån sig. Hennes första var trilogin om ett dystopiskt Storbritannien om ca 40 år; Slated, Fractured, och Shattered. Ungdomar som missköter sig får sitt minne borttaget genom en operation, och på detta sätt kan de få en andra chans till ett liv som någon annan. Trilogins huvudperson är Kyla, och läsarna undrade väldigt mycket om hur det hade kunnat bli så här.

Och nu kan vi läsa i en prequel om vad som hände. Det är värre än man kunde tro. Fated, som kommer ut om ett par veckor har så mycket gemensamt med hur det är i Storbritannien just nu, att man lätt kan bli illamående. Om nu boken inte var så hemskt bra, fast hemsk.

Teri Terry, Fated

Det är där videung kommer in. Teri bad mig om en vaggsång som en av hennes huvudpersoners svenska mamma kunde ha sjungit för henne. Och sedan ville hon veta om mamman kunde räkna med att få svensk sjukvård om hon återvände till Sverige. Jag trodde det (och dessutom är det ju meningen att vara påhittat).

Mamman försvann när landet stängdes för utlänningar. Man var tvungen att välja; stanna eller gå. Som utlänning hade man inga rättigheter, och ingen sjukvård. Storbritannien hade lämnat EU och stängt sina gränser och många människor var fattiga och där var svält och elände.

Detta är ju inte precis något som piggar upp för närvarande, med fem veckor kvar. Både de, och vi, har en grym, kvinnlig premiärminister. Att vara utlänning – om man stannade kvar – var en sak att dölja.

Jag bestämde mig för att skriva om boken innan jag kommit till slutet av Fated. Jag kan gissa en del, och jag har räknat ut ungefär hur tonåringarna i Fated hör ihop med dem i trilogin. De är en del av ‘föräldragenerationen’ i Slated, och därmed antagligen födda omkring nu eller för ett par år sedan. Fated torde utspela sig under 2020-talet. Kanske med handlingen som går tillbaka till förra året. Slated är från 2054.

Teri Terry, Fated - acknowledgement

Hur det går för dem är en annan sak. Hoppas att den halvsvenska tjejen får något lite positivt i sitt liv. Teri bad mig om ett smeknamn mamman kunde kallat sin dotter för. Som hon säger i slutet av boken så lånade jag henne visst mitt eget för Dottern. (Hon kommer att slå ihjäl mig…)

Här finns ett blogginlägg där Teri skriver om bakgrunden till den nya boken.

Min intervju med Teri från 2013.

Böckerna borde givetvis översättas. De är verkliga bladvändare, och med korta kapitel så tänker man att jag tar ett till. Och ett till. Och…

Annonser

Prisad

Roligt att höra att Ingrid Rading Magnusson fått pris för sin barnbok Den hemlighetsfulla grottan.

Tydligen har Region Halland ett litteraturstöd. Kanske inte så underligt för den vanlige svensken, men för mig är det lite ovanligt att det bara kan komma prispengar på det här viset.

Stödet omfattar kvalitetslitteratur. ‘Boken ska vara av god kvalitet, såväl tekniskt som redaktionellt, dvs. vara ”ett gott hantverk” och ha ett värde för Halland.’

Grattis till Ingrid!

Hemma

Det fladdrade förbi, lite hastigt. Men till skillnad från en del drömmar och andra tillfälliga känslor som ibland bara försvinner och man inte är riktigt säker på vad det var, så finns det här fladdret fortfarande här hos mig, ett halvår senare.

Dess ursprung var Ellen Renners Storm Witch som handlar om en flicka och hennes mamma som bor ensamma, tills hon fyller 13 år och måste flytta hemifrån, som alla andra barn i deras samhälle.

Men en sista kväll tillsammans i hemmet får de. Stugan är liten och enkel, men den är hemma. Eller, det är snarare så att det är stugan med mamman, som är hemma. Och det är nog bara en mening eller två, men känslan kom så starkt när jag läste det. För det här var jag och min mamma, för många år sedan.

Före Storm Witch hade jag under 40 år koncentrerat mig på att inreda mina olika hem med lite av stilen från mitt barndomshem på 1960-talet, för det kändes som om det var det jag letade efter. Jag är nöjd med hur jag har det, men som sagt, den där biten med mamma kommer förstås aldrig tillbaka. Men nu är jag åtminstone medveten om vad jag sökte.


Jag tycker om att vara hemma, så till den milda grad att jag nästan inte skulle bry mig om jag inte kom ut. Jag gissar att det är en kvarleva från 1960-talshemmet.

Ganska nyligen stötte jag på en liten ‘repris’ när jag slötittade på Hemnet. Ett hus på min gata var till salu, och när jag kollade närmre på bilden, insåg jag att det var exakt samma modell på huset som där jag hade bott, men att jag som barn inte kunnat se förbi skillnaden mellan puts och tegel.

Så jag tittade ordentligt på interiörfotona och kände mig verkligen som hemma. Dörrarna i hallen satt precis där de skulle, och ledde till rum som i stort sett var våra rum. Fast ingen mamma där heller…