Månadsarkiv: augusti 2019

Det kan man väl inte säga

Vi har slängt oss in i virvlet som är bokfestivalen i Edinburgh, Dottern och jag. Vi hann bli trötta innan vi ens satt igång, fast det var värre i söndags, och det var nog för det regnade så förfärligt. Det kvittar om man har rätt kläder på sig. Regn är regn.

Maria Turtschaninoff

Sedan slog Dottern huvudet på spiken med kommentaren att vi inte känner folk i presstältet, där vi får vara, medan alla vi vill prata med finns i författartältet, dit vi inte kan gå [utan vidare]. Fast sedan pratade hon med någon i bokhandeln som hon gillade så mycket att hon bad om vänskap på Facebook…

Och det var roligt att träffa Maria Turtschaninoff igen. Vi skakade hand på det där nordiska sättet, som är lagom när man är mellan ett enkelt hej och en kram.

I tisdags kändes allt lite lättare i solskenet, även om det nu inte var så varmt. Dotterns mentor från Rymdskolan för tio år sedan, skriver numera böcker och var här för att prata inför sjuåringar om hur man blir astronaut. Eftersom de kände varann, och jag kände moderatorn, så var det ‘bara’ att kliva med in i det förbjudna tältet efteråt.

Sheila Kanani

Väl därinne stötte vi på andra (barnboks)författare vi känner, och då kan man bara prata på. Däremot ska man nog inte antasta andra, vare sig i journalistisk iver eller som fan. Det är meningen att de ska kunna slappna av därinne.

Alltså gick jag inte fram till Den Bättre Hälftens nya deckarfavorit för att fråga vad Den Bättre Hälften undrade om häromdagen. Och inte heller tyckte jag att jag borde vända mig till hemstadens teve-värd och berätta att jag är svensk och bor i samma stad som han. Det kunde ju ses som ett hot.

Så man kan sitta därinne och dricka te och se sig omkring och insupa att man är omgiven av bokvärldens kändisar. Men inte prata med folk man inte känner. Fast det kom en kvinna fram till oss, och jag har ingen aning om vem hon var. Hon bad oss passa hennes lilla flicka. Två gånger. Och ungen var helt lugn, och helt säker i vår lilla grupp på åtta snälla tanter.

Efter detta hade jag en träff med en tjej från ett förlag, och Dottern ansåg att det lät så tråkigt att hon skulle göra ett ärende på posten medan vi pratade. Men det blev inget postande av, för tjejen visade sig vara väldigt intressant…

Jim Al-Khalili

Senare på dagen våndades Dottern väldigt då en av hennes rollmodeller inom vetenskapen satt utanför på en bänk. En professor, mest känd från teve och media. Skulle hon prata med honom, eller inte? Till slut gick hon fram, och han såg glad ut och var snäll och trevlig. Och när pressassistenten kom för att hämta honom, blev hon ombedd att fotografera dem tillsammans, vilket hon gjorde, om än motvilligt.

Jag tycker det är OK att gå fram till dem man verkligen har en länk till på något sätt. Däremot får man tygla sin passion om det kommer någon drömtyp från film eller teve.

Och vi har inte undgått att märka att tjejen som under alla år haft hand om tekniken i en av teatrarna nu är en kille. Men det är väl en positiv sak. Fast det kan vi antagligen inte säga något om heller.