Månadsarkiv: september 2019

Gåvor

Jag skickade iväg Den Bättre Hälften till Kanada häromdagen. Ja, han ville själv åka, så klart. Efter år av återhållsamhet tyckte han det var dags att hälsa på tjocka släkten over there. Jag höll med, men kände att det klarade han utan mitt sällskap.

Man ska ju ha presenter med sig, dock. Och när förhållandena har varit ombytta så har det varit rejält med gåvor, så man behövde hitta på något bra.

Den Bättre Hälften valde lite skotska matvaror, som hans olika värdar eventuellt kunde bli glada att stöta på igen, efter år i exil.

Men jag körde på med det jag nästan alltid gör, vilket är att tvinga på folk böcker. När man inte vet vad mottagarna kan tycka om eller har läst, får man gå på det man själv gillar och som är tillräckligt allmänt hållet att det borde tilltala de flesta. Och mestadels blev det romaner med lite skotsk bakgrund och/eller skrivna av mina favoriter. Svägerskans bok blev t o m påskriven av författaren i förra veckan.

Tyvärr skulle några av släktingarna resa till andra änden av världen, men de planerade att lämna en familjemedlem kvar hemma, så med vetskap om deras specialbakgrund valde jag en synnerligen passande bok. Men just då bestämde han sig för att sticka iväg till Nya Zeeland, han också.

Alltså blir det ingen bok där alls, och när jag lade undan den inköpta romanen råkade jag se att den rekommenderades av Bookwitch själv. Så det var synd, och det hade jag inte haft en aning om. Den får väl ligga här och samla damm, i all sin godhet. Men att den är bra råder det ju inget tvivel om…

Bali Rai - Bookwitch quote

Det vete bröd…

Vi skulle ha gäster. Redan andra dagen av ‘semestern’ och första dagen gick åt till att inte packa upp, men att gå och bada och att klippa gräset, ifall det nu skulle vara den enda regnfria dagen. Plus att räkna ut vad vi skulle bjuda på till elvakaffet.

Den Bättre Hälften valde att inte köra till det fina bageriet några kilometer bort, utan fann sig senare skickad till den lokala affären för att köpa vetebröd. ‘Men om jag inte hittar det, igen?’ sa han. Det gör du säkert sa jag, för det finns där. Om inte, så ställ dig och se ut som ett stort frågetecken och säg ‘vetebröd???’

Han kom tillbaka helt utan vetebröd. Han hade frågat. Tyvärr visste tjejen i affären inte vad vetebröd var för något. Men de hade tittat i alla fall, utan att finna något.

Jag hade under tiden hittat en påse köpta frysta kanelbullar, och tänkte att det får vara Plan C. Uppriktigt sagt var det en urusel plan för de var mycket torra bullar, och det vara bara närvaron av lite schweizisk choklad som räddade situationen. Plus det faktum att gästerna är artiga och trevliga människor.

Så vetebröd har tydligen gått samma väg som Salubrin. Under en viss ålder vet ingen vad det man vill ha är. Fast mina chokladätande gäster sa att man faktiskt inte använder Salubrin numera.

Det vete katten hur man ska klara sig i fortsättningen, om varenda sak byts ut, försvinner eller bara är okänd.