Månadsarkiv: december 2019

Julen 2019

Christmas tree

Önskar mina läsare en riktigt God Jul!

Hösten med IKEA Tyskland – en saga

Ja, Dottern behövde en lägenhet i Berlin. Och trots att sådant ofta tar lång tid att få, gick det riktigt fort. Och fin var den. Centralt belägen, sekelskiftes – ja, förra sekelskiftet, då – inte alltför otroligt dyr, lagom stor, mm. Men, nä, kök hade den förstås inte. Synd.

Så man åkte dit och mätte runt de där stumparna som var vattenledningar och de lustigt placerade elurtagen, för att inte tala om den där konstiga extra golvlistmojängen i ena hörnet. Sedan designade man ett hyfsat snyggt IKEA-kök som skulle passa. Samt skrev en lång inköpslista på annat som behövdes; soffa, TV-bänk, säng, garderob och annat.

Efter ett par besök på ett par IKEA-varuhus kunde man konstatera att DET HÄR SKULLE TA TID. T ex 46 veckor innan de kunde komma och bygga köket. Åh, nej, det var lite som brödskivorna för femtio år sedan… 4 till 6 veckor, men det var för länge det med. Och tyska skulle de säkert tala också.

Så vi hittade Happy Bart, som var happy och som dessutom är happy på engelska, och som kunde bygga ett kök meddetsamma och vars tro på IKEA var sådan att han kunde lova att komma dagen efter köket levererats.

Först var det ju lite svårt att beställa. Vi ville helst undvika att gå runt IKEA själva och plocka till oss alla varorna, så beställde på nätet. Fast då ville de ju ta €1000 extra för en specialbeställd bänkskiva eftersom vi ju hade den där lilla listen jag nämnde, som skulle ‘vara i vägen.’ (Man kan väl bara såga runt omkring.)

Men efter några turer med mejl till snäll dam som inte pratade engelska, så blev beställningen gjord. Tio dagar senare skulle allt komma. Bortsett från det som skulle komma ‘som paket’ två dagar tidigare. Och man måste betala allt vid leveransen. Inte i förväg eller så.

Hon hade försökt. IKEA skickar sådana hurtiga mejl, med ‘hej’ och ‘hej då’ skrivna av personal som inte talar svenska. De hade skrivit och sagt att de var hemskt ledsna för att hon inte betalt än. Men de hade ingen faktura eller betalningsinformation. Så hon reste ut till sitt närmsta varuhus och bad att få betala. Blev hemskickad. Det skulle betalas vid ankomsten. Så det så.

Den som är bra på att räkna kan nog räkna ut att det handlade om många tusen pengar. Fram tills helt nyligen tog tyska IKEA enbart kontanter. Tänk bara att stå där på trottoaren och hala upp tusenlappar till en chaufför som senare måste köra omkring och hoppas att han inte blir rånad. Men nej, nu tar de kort. Och inte bara de tyska girokorten (som många nyanlända utlänningar helt enkelt inte hunnit få) som myndigheterna kräver för att byta ut körkort och annat.

Så det var ju bra.

Fyra dagar före paketleveransen anlände ett mejl sent på kvällen. Jo, så de tänkte komma med paketen (och vi visste inte riktigt varför en del saker kom i paket) i morgon. Oj. Snabbt beslut att inte gå till jobbet utan att sitta i den tomma lägenheten utan möbler, eller kök. En hel dag. Och hoppas att DHL skulle dyka upp.

Det gjorde de. Men de ville ha betalt. Och inte med kort. Nu satt ju Dottern inte där med drygt niohundra i kontanter, om inte annat för att hon inte hade fått nog förvarning om leveransen. Chauffören var snäll. Han försökte hjälpa henne, men det bästa som kunde ordnas var att han tog paketen, stora paket, till närmaste postkontor och så kunde hon gå dit och betala med kort och, ja… Hur få ‘hem’ dem?

Nu kom hennes snälla mamma på besök dagen efter, och vi travade iväg till postkontoret. Ett trevligt ett, som såg ut som mammans arbetsplatser brukade för fyrtio år sedan. Lång kö. Nästan inga luckor öppna. När den trevlige mannen på posten såg paketen blev han förskräckt och sa att detta kunde vi ju inte klara. Men vi sa att det måste vi, och här är pengarna och var snäll och ge oss våra möbler (eller vad det nu var i dem).

Jag bet ihop tänderna och släpade ut två paket så det skrapade. Dottern släpade ut de andra två. Vi hade tänkt oss att lasta in det in en Uber. Eller två. Den första vägrade, och ringde en kompis med större bil. Denne snälle man (muslim som de flesta andra), ställde sig för att pussla in de stora åbäkena. Och allt detta för en oerhört kort resa. Han blev inte ens arg. Jag smög till honom en stor peng som tack för hjälpen, och sedan släpade vi in och upp paketen.

Med fyra paket under bältet bestämde vi att lördagens utlovade sändning hade nu anlänt och vi behövde inte sitta en hel dag till i den tomma – bortsett från paketen, då –  lägenheten.

Nerverna var inte i bästa hälsa när vi påbörjade nästa väntedag, med start kl sju på morgonen. Fortfarande i en lägenhet utan möbler. Nåja, vi hade två trebenta pallar, men de var inte det mest bekväma för så mycket sitt. Och kök hade vi ju inte, så kokade te med vattenkokare på golvet.

Vi skulle – verkade det som – få två leveranser; en från centrala IKEA och en från varuhuset i Tempelhof, som skulle bidra med det som saknades i den första bilen. Och första omgången kom relativt tidigt. Kl nio, kanske. Och de accepterade Dotterns American Express utan att blinka. Och sedan bar de i dagarna tre. Eller möjligen i en halvtimme eller så.

Sedan satt vi där omgivna av alla dessa paket och väntade. Och väntade. Om sanningen ska fram trodde vi inte att nästa leverans skulle hända. Men så ringde de. De var visserligen tre timmar försenade, men komma skulle de. Vilket de gjorde, och de bar och bar de också. Och ville inte alls ha betalt…

Dagen efter kom Happy Bart som han lovat och två förtjusande trevliga engelska pojkar som byggde ett kök. De sågade runt den där listen som vi inte specialbeställt en köksbänk till. Blev snyggt.

The kitchen corner

Veckan därpå återvände de och satte ihop alla möblerna. Och hängde lampor och gardiner tre och en halv meter upp (det är där taket sitter).

Men så var det det resterande beloppet som inte var betalt. Ingen hörde av sig, så Dottern skrev efter ett par veckor och undrade hur det skulle bli med det. Jo, de skulle skicka räkning. Den kom. Men inte gick den att betala inte. Dottern svor som en borstbindare, men det gick det inte bättre för. Inget av alla bankkontona ville sig.

Så vi tog ytterligare en tur till IKEA. Vi hade en oerhörd tur och hittade en tjej i kundtjänst som var både trevlig och engelsktalande. Hon fattade vårt problem, men ansåg att det var nog Dotterns bank det var fel på. Jag sa att vi hade försökt allt, och berättade om alla turer med alla leveranser och kortbetalningar och det extra besöket tidigare och att VI VILLE BETALA.

Hon pratade med killen bredvid. Det var visst han som skickat fakturan, och alla andra fakturor han skickat ut hade gått hur bra som helst så det var inget fel med dem. Tjejen var envis på ett trevligt sätt. Hon ställde sig och räknade nollor i IBAN-numret. Hon räknade och räknade och räknade om igen. ‘Oj,’ sa hon.

Tydligen hade Herr Perfekt till höger hoppat över en nolla. Vi tackade, gick upp och åt varsin varmkorv och Dottern halade fram appen på mobilen och nu gick det som smort.

Hon är nöjd med köket. Fast i sanningens namn är det mest min och Happy Barts pojkars förtjänst.

Jag har varit IKEA-kund i femtio år eller så, och varit så nöjd som man brukar vara med ett företag som funkar för det mesta men inte alltid. Men jag måste säga att tyskarnas psykande med oväntade leveranser och ingen ordning på vem som betalar vad på vilket ställe och med vad, är inte trevligt. Det var inte att bygga ett kök som var jobbigt. Det var att inte ha kontroll, och att inte kunna kontakta någon för att få veta vad de hade för sig. Att inte få designa det kök man anser sig vilja ha, utan att någon måste lägga sig i detaljer om konstiga kantlister och var kylskåpet ska stå. Och att stå på Kleiststrasse med fyra tunga paket och inte veta om man kommer att stå där under resten av sitt liv.

Det kommer att ta tid innan Dottern och jag känner oss normala igen.