Category Archives: Blogg

Julhälsning 2017

Christmas card

God Jul!

Annonser

Fri passage

Varje gång jag går in i köket nu – eller när jag lämnar köket för att gå åt andra hållet – så prisar jag det faktum att jag kommer fram så lätt. Inget står i vägen.

För lite drygt tio år sedan köpte jag ett fd kontorsskåp av en granne. Han var LP-fantast, så hade praktiskt taget miljoner LP-skivor i det, för som alla äldre människor vet, är det svårt att hitta rätt dimensioner för att ställa LP-skivor i hyllor.

Jag ställde för all del mina LP på en av hyllorna också, men jag hade inte så många som grannen. Så jag fick plats med mina fotoalbum, och diverse andra stor-dimensionerade artiklar.

När vi möblerade om blev det mer av en byrå, fortfarande med LP och album, men med IKEA-korgar som innehöll allt möjligt. Det var lite av min favoritmöbel, för det var både praktiskt och snyggt (mörkt träfanér av något slag) och varken för litet eller för stort.

Så flyttade vi, och det kunde inte stå där jag tänkt mig, utan fick vara allt-i-allo i uterummet, där ett av dess sista jobb blev att vara bar när vi hade kalas, och Sonen tillsades att servera drycker, och flyttade om tills det blev perfekt och lagom och allt det där. Det hade nämligen en snygg baksida, också. Och lagom höjd.

När uterummet revs för att vi skulle bygga en matsal, fick det tillfälligt vara ‘skafferi’ en trappa upp. Därefter våndades jag ordentligt ett tag medan jag funderade på vilken roll skåpet skulle få härnäst. Tyvärr kom jag fram till att det borde flytta hem till någon annan, så Den Bättre Hälften satte upp det på vår version av Blocket.

Många var intresserade, men det var antingen alltid för stort, eller för litet. Definitivt för litet för mannen med en enorm samling enorma familjebiblar. De är större t o m än LP-skivor.

Eftersom vi hade räknat med att adoptera bort skåpet med det snaraste, så hade vi burit (läs: släpat) ner det och satt utanför köket. Det var ju liksom tillfälligt.

Men tiden gick och passagen var trång och julen närmade sig. Som tur var pratade någon på Facebook om att hitta möbler i diken, mm. Jag erbjöd mig att ‘sätta skåpet i ett dike’ men det var för långt bort, tyckte hon. Som tur var vaknade min lokala författare upp och ansåg att hon kunde nog behöva ett skåp. Och så skickade hon hit sin make och vi kånkade ut vårt älskade kontors-LP-byrå-bar-skåp till deras bil, och numera tror jag att några miljoner DVD huserar på hyllorna.

Mångsidigt är vad det är. Och jag kommer in i köket igen.

Maria Turtschaninoff om kvinnor och självständighet

Lagom till Finlands självständighetsdag – om än några månader senare än jag tänkt mig – kommer min intervju med Maria Turtschaninoff.

Att prata med Maria var något jag kände jag ville göra, efter jag läst ett par av hennes böcker. Och när jag läst ett par till, på svenska, så var det ett verkligt behov.

Maria Turtschaninoff

Och jag vet det låter löjligt, men att läsa Marias blogg var nästan som att läsa mig själv. Lite som när man råkar stöta på ett foto av en person som man vet fullt väl inte är av en själv, men det faktiskt ser ut som det är.

En annan sak är att det var skönt att träffa någon som ser kvinnor som självklart starka. Det händer inte riktigt så ofta som man skulle vilja.

Så, här pratar Maria om hur hon skapat en ny värld för alla sina flickor och kvinnor; en värld där de kan samarbeta för att förbättra sina liv.

Varför inte försöka med Kina?

Det är ju självklart, egentligen. Ett land med så många invånare som Kina (jag vill inte ens gissa hur många, och i nästa vecka är det väl ganska så många fler), bör ju ha en väldigt stor mängd med läsare också. Och till skillnad för hur det var när en annan var ung, så finns det numera pengar, och kontakter med västvärlden i detta stora land.

Jag är ganska säker på att jag inte hört talas om Claire McFall innan hon vann ett skotskt bokpris i våras. Men sedan blev jag kontaktad av hennes förlag som ville att jag skulle prata med henne, och de kunde berätta hur denna relativt okända tonårsförfattare från en skotsk småstad, plötsligt hade blivit stor i Kina.

Tydligen hade hennes debutroman Ferryman (hon har skrivit fler böcker sedan dess), som handlar om en flicka som dör i en tågolycka, och som blir ledsagad av en snygg ung kille genom dödsriket till ‘Himlen’ och allt som händer på den färden, blivit funnen av en kinesisk redaktör. Hon gillade boken, och ville ge ut den på kinesiska.

Och Claire hade väl ingen direkt anledning att säga nej, även om hon inte väntade sig mycket. Så kontrakt skrevs, och lite senare kollade hon in en av de stora nätaffärerna i Kina för att se om boken fanns med där. Hon blev lite chockad när hon såg att Ferryman hade 50.000 recensioner!

Boken har nu sålts i en miljon exemplar, och på en turné i Kina i början av året blev hon mobbad som en superkändis. En film lär vara på väg. Och hon och hennes man och deras lille son har kunnat köpa ett hus och hon har råd att jobba halvtid som högstadielärare i engelska.

Claire McFall

Ja, det var anledningen till att jag skulle prata med henne. Och det lät ju annorlunda och kul, så vi träffades på bokfestivalen i Edinburgh, där jag upprepade gånger lyckades tjata om hur rik hon blivit…

Samtalet – på engelska – finns att läsa här.

En sak som man inte tänker på, är att alla dessa kinesiska piratversioner av böcker och annat, har en effekt på kulturlivet där. Läsare vill ha en ‘riktig’ bok, och många av kommentarerna på nätet handlade just om detta. Folk sa att boken såg ut att vara god kvalitet, och att den nog var äkta. Och då är de beredda att betala ordentligt. Och än så länge finns det inte så många utländska tonårsböcker på den kinesiska marknaden. Därav det stora antalet sålda exemplar.

Jag stötte på en liknande grej på deckarweekenden Bloody Scotland, där de skotska deckarförfattarna pratade om att ta sig in på den indiska bokmarknaden. Där läser de visserligen på engelska, men vill ha en ‘Indian Edition’ och med de enorma mängderna läsare i landet, borde det också medföra stora framgångar.

Det konstiga är väl att ingen tycks ha tänkt på det här förut.

Grannen

Det blir inte så ofta jag pratar med grannen på nummer tre. Ett hej när man passerar, kanske. Men häromdagen hade han precis varit ute och vallat tvillingbarnbarnen, som fortsatte sova i sin vagn, och han själv satt i solskenet utanför huset. Till slut blev det en hel halvtimme om både det ena och det andra, tills Den Bättre Hälften kom ut och räddade mig.

Ett av samtalsämnena var nordiska deckare, som han tydligen gillar skarpt. Speciellt Jo Nesbø. Jag ‘kände mig tvungen’ att säga att jag inte delar hans entusiasm, och hur jag gick efter 20 minuter när Jo var i stan för några år sedan. Grannen var nog mest chockad över att hans favorit varit här utan att han visste om det. Jag berättade om stans årliga deckarweekend, Bloody Scotland, och det hade han inte haft en aning om…

Vilket var synd, men nu har jag sett till att han har skrivit upp nästa år i sin almanacka, samt varnat Bloody Scotland att det faktiskt finns intresserade människor som helt missat all reklam.

En annan författare han gillar visade sig vara Lars Kepler, så jag sa att jag intervjuat dem en gång i tiden. Tydligen visste han inte att jag bloggar om böcker heller, så efteråt gick han in och läste intervjun. Jag blev lite orolig, och var tvungen att kolla själv, men den var inte så dålig som jag trodde.

Och sedan ville han ha förslag på andra nordiska mordiska författare han kunde tackla. För han tycker det är så roligt att läsa alla de där ortsnamnen och kolla var de ligger och gissa hur man uttalar dem… Men det är svårt att ge folk listor, för man vet aldrig hur mycket annat de läst. Så min lista innehöll självklara namn som Håkan Nesser och Henning Mankell, och dem hade han redan läst, så klart. Men en del andra namn var tydligen nya. Jag drog till med Christoffer Carlsson, och så oroade jag mig för att han inte skulle finnas på engelska. Men det gör han.

För att komma iväg, erbjöd jag honom att läsa Sonens översättning av Andreas Normans En Rasande Eld. Så kanske det kan bli en ny fan här intill.

Andreas Norman

Men det är ju skönt att veta att ens grannar läser, även om det är Jo Nesbø. Alla behöver inte tycka som jag. Inte jämt, i alla fall.

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Var är böckerna?

Det här kommer att låta löjligt, men i över två veckor gladde jag mig att jag skulle komma in till Halmstad och kolla in böcker av Maria Turtschaninoff i stans båda bokhandlar. Efter att jag läst Maresi och Naondel på engelska såg jag fram emot att kunna köpa och läsa resterande böcker på svenska.

Jag skulle kollat in det här lite noggrannare, och hade jag gjort det, kunde jag gått på biblioteket och lånat och läst under semestern, och hunnit lämna tillbaka. Men det gjorde jag alltså inte.

På fd Meijels bokhandel (om jag inte får använda de gamla namnen tappar jag bort mig) hittade jag ett ex av Maresi. Stolpade ilsket bort till fd Larssons där jag förvirrat snurrade runt bland åldersgrupperna. Hittade 3-6 och 6-9 samt 9-12 och därefter undrade jag vad tonåringarna skulle hitta på.

Ja, inte läsa Marias böcker i alla fall. När jag väl fann Unga Vuxna hittade jag inget alls jag ville ha.

Man skulle kunna resonera som så att ‘gamla’ boktitlar inte platsar, men på Meijels fanns en hel uppsättning av Michelle Pavers böcker, och de är rätt gamla nu.

Jag kom hem och gjorde min efterforskning. Lite som att stänga stalldörren när hästen för längesedan sprungit sin väg. Kontaktade både Maria och förlaget. Lärde mig att av de fyra böckerna jag siktat in mig på, blev bara två köpta av Sverige, medan de andra stannade i Finland.

För det är väl det det hänger på. Svenskar är som vanligt mindre intresserade av grannländernas bokproduktion än grannarna är av svenska böcker. Jag hade bara trott att det inte var så, samt att Maria fått fina priser för sina böcker och då så…

Väl?