Category Archives: Blogg

Att släppa en bok

När det är dags för en bok att släppas ut i den stora vida världen, hoppas man att den får sällskap av lite päroncider, kanske. Goda lavendelskorpor.

Den hemlighetsfulla grottan

Fint var det i alla fall när Ingrid Magnusson Rading släppte sin nya barnbok Den hemlighetsfulla grottan under midsommarhelgen. Man kan inte ligga på latsidan när man skriver böcker. Först ska man skriva dem, och redigera dem, och någonstans där på slutet ska de överlämnas till läsarna, och i dagens läge är det oftast så att författarna står där och gör det jobbet med.

Den hemlighetsfulla grottan: boksläpp i hönshuset

Hyr lokal, annonserar, bakar, köper bubbliga drycker, och allt vad det nu kan vara. Inget man blir stormrik på, direkt.

Ingrid Magnusson Rading och Den hemlighetsfulla grottan

Men roligt kan man ju ha, förstås. I Ingrids fall satt hon i ett hönshus och ‘släppte’ böcker, dvs sålde och signerade. Och eftersom det var midsommarafton hade hönshuset – på Annies Gård i Haverdal – en midsommarstång utanför, som kläddes fin inför dansen. Om inte det är somrigt och svenskt, så vet jag inte vad som är.

Annies Gård

Och med svensk gästfrihet släppte Ingrid ännu fler böcker hemma hos sig, dagen därpå. Efter det kan man gå till en butik och köpa; på Ankaret, den lokala mataffären, på campingen, eller bokhandlarna inne i Halmstad. Eller på nätet, av Ingrid själv.

Ingrid Magnusson Rading

Annonser

Reseapoteket

I affären ute på landet säljer de medicin från apoteket, som ombud. Väldigt praktiskt.

Vi har gått i närkamp med en hel del mygg och annat otyg den senaste veckan, och flaskan med Salubrin såg rätt tom ut. Jag tittade runt i affären men hittade ingen ny flaska, så frågade i kassan; ‘vet du om ni har Salubrin?’

‘Vad är det för något?’ frågade den unga damen. ‘Sådant man sätter på insektsbett,’ sade jag, och hoppades fåfängt att det skulle gå hem. Avstod från att fråga vad hennes mamma hade satt på hennes myggbett då det begav sig. Hon ropade över till sin kollega, som var den som hade hand om apoteksvarorna. Denna trodde nästan att hon hade Salubrin.

Hon pekade glatt på paketet med Samarin, men jag sade att det var det inte. Hon undrade vad det var för skillnad. Medan en äldre kund – dvs någon i min egen ålder – leende lyssnade, förklarade jag att Samarin går på insidan och Salubrin på utsidan. Och att det var en viss skillnad.

Har jag varit borta för länge? Finns inte Salubrin längre? (Om man Googlar så gör det det.) Använder folk inte det? Om inte, vad använder de i stället?

Ibland vet jag inte vad jag ska tro. För ett par år sedan var jag på Tempo för att hämta ut ett paket, och legitimerade mig med mitt ID-kort. ‘Vad är det för något?’ undrade tjejen vars jobb det måste vara att titta på legitimations-handlingar dagen i ända…

Jag får kanske övergå till att använda vinäger, även om man luktar lite smörgåsgurka av det. För insektsbetten. Inte som ID-handling.

Sean Duffy i Sverige

Kall, kall jord. Det passar ju bra som beskrivning av Sverige, som är ett land med tjäle. Nu var det Adrian McKintys första deckare om Sean Duffy i Carrickfergus jag menade. För två år sedan hörde hans svenska översättare Nils Larsson av sig för att berätta att äntligen skulle Duffy få lösa mord även på svenska.

Eftersom jag ju tjatat rätt så rejält om Adrian och speciellt om hans numera sex böcker om Duffy, the katolske detektiven strax utanför Belfast under 1980-talet, så blev jag glad. Jag hade helt enkelt ‘vetat’ att dessa irländska deckare skulle passa svenska läsare perfekt.

Adrian McKinty, Kall, kall jord

Jag hoppas att det stämmer, men man ska passa sig för vad man tycker och tror. Råkade i dagarna ramla över Kall, kall jord igen, och tänkte jag skulle kolla in några recensioner. Bara för att se.

Blev uppriktigt sagt både besviken och förvånad. De första recensionerna var alla negativa, och en del hade inte ens orkat läsa färdigt. Det får mig att undra vem förlaget väljer att skicka sina recensionsexemplar till.

Men som tur var hade en hel del andra tyckt om både brottet och detektiven. Jag gissar att det beror på åldern. Är man för ung är Nordirland ointressant och Duffy framstår som den 1980-talsman han är. Man kan inte skriva om historien. Men för oss som levde genom IRA-terrorn och striderna är det ‘roligt’ att komma tillbaka och läsa om det från insidan.

Bok två, Jag hör sirenerna på gatan, kom i höstas. Jag hoppas det går bra för den, trots att en del bloggare inte har förstått att titlarna är musikcitat utan anser att det är en idiotisk titel för en deckare.

Enligt Adrian kommer det att bli tre böcker till, sju, åtta och nio. I alla fall på engelska. Det ser jag fram emot.

Jacqueline Woodson

Efter relativt begränsad research har jag kommit fram till att ALMA-pristagaren för 2018 inte finns översatt till svenska. Jag vet, jag har varit lite tjatig om översättningar ett tag.

Jacqueline Woodson, by Marty Umans

Hade inte hört mycket om Jacqueline Woodson alls. Mest namnet, som får mig att tänka på den andra Jacqueline; Wilson. Men baserat på det jag hittat om henne idag när jag kollat lite hastigt, så låter hon verkligen intressant. Och tur är väl det, för ALMA-juryn borde ju inte dela ut priset till vem som helst.

När jag kommit så långt, letade jag för att se vem som ger ut hennes böcker i Storbritannien. Var förberedd på att ingen alls skulle göra det, men så illa var det inte. Hennes böcker finns lite varstans, och jag har redan bett att få hennes senaste, Another Brooklyn. Förlaget är ett litet ett, som specialiserar sig på utländsk litteratur, och som redan hunnit ge ut flera stora prisvinnande böcker. Och här kom då en till.

Så, nu återstår att se om det kommer en bok, och vad jag tycker om den. Men jag hoppas på något bra.

Norsk, norskare, norskast?

Häromdagen läste jag något helt annat, om hur man inte alls bör nämna Aspergers e dyl i vissa sammanhang. Man kan tydligen skylla alltför mycket på något som egentligen inte är relevant i en del fall. Och jag insåg att det var åtminstone delvis rätt.

Men samtidigt kan jag inte komma ifrån det faktum att romaner om folk med Aspergers kan vara viktiga för dem som också har det. Så man kan behöva kunna få reda på det.

Jag har precis läst ut en förbryllande, men jättebra bok, The Unpredictability of Being Human av norska Linni Ingemundsen. Den verkar inte finnas på svenska. Kanske inte ens på norska. Vad vet jag?

En sak jag önskar var att någon hade nämnt vad den handlade om, annat än att det är en norsk 14-årig tjej som har lite svårt att passa in i skolan och t o m i sin familj. Ja, det är ju inte konstigt. Malin är en typisk aspie, men det framgår inte annat än genom vad som händer i boken. Hade jag vetat det, skulle jag läst den långt tidigare. I stället väntade jag mig sk normal tonårsangst.

Och så detta att den är väldigt norsk. Men skriven på engelska. Amerikansk engelska, dessutom. Av någon som verkar vara så norsk man kan bli.

Jag frågade Den Bättre Hälften om man inte borde kunna vänta sig att en bok om Norge skulle vara skriven på brittisk engelska. Det vore ju liksom lite närmare, rent geografiskt. Men han hade antingen ingen åsikt, eller vågade inte säga något.

Men som sagt, bortsett från att jag blev förvirrad av detta, så är boken väldigt bra.

Och det kan man också säga om Astrid the Unstoppable, av Maria Parr, översatt av Guy Puzey. Den är så norsk, och så underbar, på precis det rätta sättet. Som man önskar sig att en barnbok ska vara. Tonje och det hemliga brevet, heter den visst på svenska. Läs den nu!

Om Tonje/Astrid känns mera norsk pga att den är översatt till brittisk engelska vet jag givetvis inte. Men det känns mera rätt.

I alla fall, båda böckerna är väl värda lite tid – mycket tid om det nu ska behövas – för att njuta.

Översatt och efterlyst

För några veckor sedan tog jag mig i kragen och efterlyste lite böcker. Det gick sådär. Hyfsat, t o m. Två av tre böcker kom.

Jag hade inte varit säker på om jag skulle be om dem, för två var översatta, från svenska och norska till engelska. Jag borde läsa originalen. Men Andreas Normans De Otrogna ville jag åtminstone läsa på svenska.

Det är ju Sonen som ska, håller på att, översätta den till engelska, och man borde kanske kolla hur den är på svenska först. Jag frågade Andreas vem jag skulle fråga, och den personen i sin tur frågade någon annan. Denna var helt OK med att skicka mig boken, bara hon fick mitt telefonnummer!! Det var lite ovanligt, men varför inte?

Sedan hade jag sett att Sonens kollega Guy Puzey nu har översatt norska Maria Parrs nästa bok, så jag frågade Guy vem jag skulle fråga. Och det gick bra, t o m utan telefonnummer… Astrid the Unstoppable heter den, eller Tonje Glimmerdal på norska. Den ligger nu högt upp på Måste Läsa högen.

Därefter gav jag mig på Frida Nilssons Ishavspirater som nyss kommit ut på engelska, översatt av Peter Graves. Han har precis fått ett pris för sin förra svenska barnbok, The Murderer’s Ape (Mördarens Apa) av Jakob Wegelius, det amerikanska Mildred L Batchelder Award för bästa utländska barnboks-översättning till engelska.

Frågade Peter om vem att fråga, och fick en mejladress till någon i Nya Zeeland, som därför kunde svara meddetsamma på min måndagskväll, för hos henne var det tisdag morgon. Hon i sin tur skickade mig till en kontakt i London, som jag haft att göra med tidigare.

Men några Ice Sea Pirates har jag inte sett till. Och tur är väl det. Man hinner inte hur mycket som helst. Det får bli lite Survival of the Fittest; man läser det som kommer fram.

Kul ändå att hålla kontakten med folk, och att hitta nya kontakter, samt att få reda på att solen sken där i Nya Zeeland.

Spara och Slösa

Jag kunde genast se att det var en bild av John Bauer.

I en Facebookgrupp för konstnärliga kvinnor i Skottland frågar folk ofta om allt möjligt. Denna gången var det en författare (gissar jag) som hade gjort sitt eget bokomslag till en bok som hon ville ge ut, utan att det skulle bli för dyrt.

Så långt håller jag med och jag förstår att man behöver vara sparsam.

Hon hade tydligen letat efter en bild som passade in på vad hon skrivit, och sedan gjort en framsida och en baksida för att visa hur det kunde se ut.

Jag inser att många böcker jag tyckt om under årens lopp har haft ett konstverk på omslaget. Med t ex historiska romaner kan det passa rätt bra in. Men av någon anledning störde mig detta, och jag vet inte varför. Kanske bara för att hon ville ha ett gratis konstverk till sin bok.

Man kan ju ha en bild på sitt omslag utan att det vare sig är lånat av någon, eller att det kostar en förmögenhet. Det finns massor med konststuderande som skulle kunna göra ett original, och som inte skulle vänta sig ett stort arvode. Eller man kan (i detta fallet) gå ut i skogen och fotografera något som passar in på bokens innehåll, och sedan använda fotot. I princip helt gratis.

Hon hade givetvis rätt; Bauer har varit död länge nog. Han är ‘gratis.’

Det bara känns fel.