Category Archives: Blogg

Trappa ner

Ja, jag vet. Jag kan knappast skriva mindre än jag gör, så att minska ner kommer inte att vara lätt. Den tanken har slagit mig varenda gång jag tänkt pensionera mig eller sluta eller vad man nu kallar det.

Men så igår kände jag att nu ska jag testa, i alla fall. I första hand blir det förstås den andra Bookwitch som minskar arbetsbördan. Jag tänkte se hur det är med lediga helger. För jag kan faktiskt behöva lite mer tid att använda på mig, då det verkar vara så att jag inte blir yngre.

Ska bli lite argsintare, på så vis att jag tackar nej till fler böcker än jag för tillfället klarar av. Nog måste jag kunna bli mera hårdhudad?

Detta är givetvis lika klokt som att börja banta veckan före jul, nu när jag ser sjutton dagar av bokfestival i Edinburgh framför mig. Så jag börjar inte förrän efteråt. Och jag tänker ‘bara’ tillbringa sju dagar på festivalen, om mina planer håller.

Men i morgon börjar det. Intalar mig att det blir bara roligt och att med begränsat antal events att gå på, dvs de jag har valt, så blir det helt OK.

Och nu är det väl bäst jag packar min dagliga ryggsäck, som helst ska väga mindre än vanligt, så att den dåliga axeln inte klagar. En bok som lektyr på tåget. En orange, en. Och den kommer efter boken med orange titel som jag precis avslutat. Ska testa om det går att inte bära dit en enda bok för signering, även om Philip Pullman är där första dagen.

Annonser

Där världen heter skog

När en svensk översättning av Ursula Le Guins The Word for World is Forest dök upp i min hand – som böcker gör ibland – tyckte jag det kunde vara en idé att läsa den. Funderade ju på varför jag aldrig läste hennes böcker när jag var ung, och varför mina jämnåriga inte pratade om hennes böcker heller.

När Ursula Le Guin dog tidigare i år kollade jag när, och om, hon faktiskt blev översatt till svenska, och kom fram till att det nog bara var en bok som kunde funnits i biblioteket när jag var i den åldern.

Ursula Le Guin, Där världen heter skog

Alltså var det inte så konstigt att mitt första möte med hennes romaner var i Den Bättre Hälftens bokhylla i tidernas begynnelse. Han ansåg att hon var en mycket bra författare, medan jag tittade lite på böckerna och bestämde mig för att inte läsa dem. Betydligt senare förstod jag att många författare beundrade hennes skrivande, och att jag nog hade missat något.

Därför kändes det vettigt att läsa Där världen heter skog, när den nu hittade fram till mig.

Men jag vet inte… Tror nog inte det var min grej, precis. Människor från Jorden har flyttat till en planet 27 ljusår från Jorden, där de omedelbart har skövlat allt i sin väg och förslavat dem som redan bodde där. För att rädda resten av sina livsviktiga skogar bestämmer sig Athsheanerna för att kopiera inkräktarnas beteende.

Så dessa fridsamma människor mördar och förstör, och vinner till slut tillbaka sin planet. Frågan är väl om det var bra eller inte. Helgar ändamålet medlen?

Jag ser precis vad Ursula Le Guin ville säga, men jag är inte säker på om det tilltalar mig, även om jag hurrade varje gång de hemska Jordmänniskorna blev överlistade. Det här var en ganska tidig bok, tror jag, så det är möjligt att hon förändrade sitt skrivande lite. Vad vet jag?

Tankarna om rättvisa och jämlikhet är precis som de ska vara. Däremot känns science fiction-aspekten lite halvdålig. Det var väl svårt att hitta på lämplig utveckling av de mer tekniska sakerna som behövde beskrivas. Och ergotamin mot migrän har ju inte precis fortsatt vara en vettig lösning.

Det andra som förvånade mig var att jag halvt om halvt trodde det här skulle vara en ‘barn’bok. Den ser ut som en barnbok. Men det är den verkligen inte.

Litteraturfestival Glommen

Den fotbollen, den fotbollen… Vad den ställer till med. En del människor är konstigt nog intresserade av både boll och böcker. Inte jag, givetvis.

Litteraturfestival Glommen

För säkerhets skull bestämde sig den nya Litteraturfestival Glommen att starta sitt första år en timme tidigare. Det var säkert klokt, och den Bättre Hälften och jag anlände alltså till en full lokal med 25 författare och en massa böcker och dessutom hugade bokfans som handlade böcker. Det är alltid ett gott tecken när man inte kan parkera bilen.

Jo Salmson

Första rummet i Glommens Bygdegård bjöd på barnboksförfattare och nästa stora sal hade de ‘vuxna’ böckerna. Bland de förra fanns Ingrid Magnusson Rading, Therese Loreskär och Jo Salmson. De ‘lite äldre’ bestod bl a av Christina Larsson, Torbjörn Johansson och Anne-Marie Schjetlein.

Erika Widell Svernström, Therese Loreskär och Johan Rockbäck

Ulrika Larsson

Ulrika Larsson från Akademibokhandeln, dvs fd Larssons Bokhandel, inledde med att prata om alla de närvarande och att ge lite korta utdrag om vad böckerna handlar om. Tydligen går det efter ett tag lätt att sätta fel karaktärer i fel bok, så att säga, och hon tyckte det kändes bra att de flög runt lite i varandras historier.

Flera av författarna har levt ett tidigare liv på Hallandsposten, och av ‘kriminalarna’ blev Ulrika inspirerad av att åka till Hudiksvall. Jag noterade att traktens superkändis Lars Kepler inte var närvarande, men folk mördar rätt bra däromkring i alla fall.

Efter Ulrikas tal hade två av författarna boksläpp, och jag hörde åtminstone en champagne-kork som flög. Eller var det päroncidern som hetsat upp sig i värmen?

Själv höll jag mig till te med hembakta kakor och bullar ute på verandan, med fantastiskt utsikt över Kattegatt. Te, skugga och lagom vindar gjorde det perfekt. Lite senare när den Bättre Hälften hade hittats i skuggan bakom en buske på stranden, fick han lite kaffe, och vi tittade på medan arrangörerna för festivalen intervjuades ute på gräset.

Glommen

Vi skulle nog tagit med oss badkläder. Det är inte alla bokfestivaler som kan erbjuda egen strand. Med solsken.

Att släppa en bok

När det är dags för en bok att släppas ut i den stora vida världen, hoppas man att den får sällskap av lite päroncider, kanske. Goda lavendelskorpor.

Den hemlighetsfulla grottan

Fint var det i alla fall när Ingrid Magnusson Rading släppte sin nya barnbok Den hemlighetsfulla grottan under midsommarhelgen. Man kan inte ligga på latsidan när man skriver böcker. Först ska man skriva dem, och redigera dem, och någonstans där på slutet ska de överlämnas till läsarna, och i dagens läge är det oftast så att författarna står där och gör det jobbet med.

Den hemlighetsfulla grottan: boksläpp i hönshuset

Hyr lokal, annonserar, bakar, köper bubbliga drycker, och allt vad det nu kan vara. Inget man blir stormrik på, direkt.

Ingrid Magnusson Rading och Den hemlighetsfulla grottan

Men roligt kan man ju ha, förstås. I Ingrids fall satt hon i ett hönshus och ‘släppte’ böcker, dvs sålde och signerade. Och eftersom det var midsommarafton hade hönshuset – på Annies Gård i Haverdal – en midsommarstång utanför, som kläddes fin inför dansen. Om inte det är somrigt och svenskt, så vet jag inte vad som är.

Annies Gård

Och med svensk gästfrihet släppte Ingrid ännu fler böcker hemma hos sig, dagen därpå. Efter det kan man gå till en butik och köpa; på Ankaret, den lokala mataffären, på campingen, eller bokhandlarna inne i Halmstad. Eller på nätet, av Ingrid själv.

Ingrid Magnusson Rading

Reseapoteket

I affären ute på landet säljer de medicin från apoteket, som ombud. Väldigt praktiskt.

Vi har gått i närkamp med en hel del mygg och annat otyg den senaste veckan, och flaskan med Salubrin såg rätt tom ut. Jag tittade runt i affären men hittade ingen ny flaska, så frågade i kassan; ‘vet du om ni har Salubrin?’

‘Vad är det för något?’ frågade den unga damen. ‘Sådant man sätter på insektsbett,’ sade jag, och hoppades fåfängt att det skulle gå hem. Avstod från att fråga vad hennes mamma hade satt på hennes myggbett då det begav sig. Hon ropade över till sin kollega, som var den som hade hand om apoteksvarorna. Denna trodde nästan att hon hade Salubrin.

Hon pekade glatt på paketet med Samarin, men jag sade att det var det inte. Hon undrade vad det var för skillnad. Medan en äldre kund – dvs någon i min egen ålder – leende lyssnade, förklarade jag att Samarin går på insidan och Salubrin på utsidan. Och att det var en viss skillnad.

Har jag varit borta för länge? Finns inte Salubrin längre? (Om man Googlar så gör det det.) Använder folk inte det? Om inte, vad använder de i stället?

Ibland vet jag inte vad jag ska tro. För ett par år sedan var jag på Tempo för att hämta ut ett paket, och legitimerade mig med mitt ID-kort. ‘Vad är det för något?’ undrade tjejen vars jobb det måste vara att titta på legitimations-handlingar dagen i ända…

Jag får kanske övergå till att använda vinäger, även om man luktar lite smörgåsgurka av det. För insektsbetten. Inte som ID-handling.

Sean Duffy i Sverige

Kall, kall jord. Det passar ju bra som beskrivning av Sverige, som är ett land med tjäle. Nu var det Adrian McKintys första deckare om Sean Duffy i Carrickfergus jag menade. För två år sedan hörde hans svenska översättare Nils Larsson av sig för att berätta att äntligen skulle Duffy få lösa mord även på svenska.

Eftersom jag ju tjatat rätt så rejält om Adrian och speciellt om hans numera sex böcker om Duffy, the katolske detektiven strax utanför Belfast under 1980-talet, så blev jag glad. Jag hade helt enkelt ‘vetat’ att dessa irländska deckare skulle passa svenska läsare perfekt.

Adrian McKinty, Kall, kall jord

Jag hoppas att det stämmer, men man ska passa sig för vad man tycker och tror. Råkade i dagarna ramla över Kall, kall jord igen, och tänkte jag skulle kolla in några recensioner. Bara för att se.

Blev uppriktigt sagt både besviken och förvånad. De första recensionerna var alla negativa, och en del hade inte ens orkat läsa färdigt. Det får mig att undra vem förlaget väljer att skicka sina recensionsexemplar till.

Men som tur var hade en hel del andra tyckt om både brottet och detektiven. Jag gissar att det beror på åldern. Är man för ung är Nordirland ointressant och Duffy framstår som den 1980-talsman han är. Man kan inte skriva om historien. Men för oss som levde genom IRA-terrorn och striderna är det ‘roligt’ att komma tillbaka och läsa om det från insidan.

Bok två, Jag hör sirenerna på gatan, kom i höstas. Jag hoppas det går bra för den, trots att en del bloggare inte har förstått att titlarna är musikcitat utan anser att det är en idiotisk titel för en deckare.

Enligt Adrian kommer det att bli tre böcker till, sju, åtta och nio. I alla fall på engelska. Det ser jag fram emot.

Jacqueline Woodson

Efter relativt begränsad research har jag kommit fram till att ALMA-pristagaren för 2018 inte finns översatt till svenska. Jag vet, jag har varit lite tjatig om översättningar ett tag.

Jacqueline Woodson, by Marty Umans

Hade inte hört mycket om Jacqueline Woodson alls. Mest namnet, som får mig att tänka på den andra Jacqueline; Wilson. Men baserat på det jag hittat om henne idag när jag kollat lite hastigt, så låter hon verkligen intressant. Och tur är väl det, för ALMA-juryn borde ju inte dela ut priset till vem som helst.

När jag kommit så långt, letade jag för att se vem som ger ut hennes böcker i Storbritannien. Var förberedd på att ingen alls skulle göra det, men så illa var det inte. Hennes böcker finns lite varstans, och jag har redan bett att få hennes senaste, Another Brooklyn. Förlaget är ett litet ett, som specialiserar sig på utländsk litteratur, och som redan hunnit ge ut flera stora prisvinnande böcker. Och här kom då en till.

Så, nu återstår att se om det kommer en bok, och vad jag tycker om den. Men jag hoppas på något bra.