Kategoriarkiv: Böcker

Att vara känd

Det är en sak att bli igenkänd i en affär när man kommer in. En annan när man upptäcker att affärsinnehavaren står och pratar i telefon just då. Och att han talar om för personen han pratar med att Bookwitch precis kommit in. Då får man ju undra vem de pratar med.

I mina yngre dagar hade jag precis anlänt till London från Sverige, och gick omedelbart till en italiensk restaurang för att äta. Strax efter kom en man, som visade sig vara från Libanon, och satte sig vid mitt bord. Vi pratade så där som man gör med främmande människor. Efter en stund utbrast han ‘jag har hört talas om dig!’ Så klart han hade…

Eller morgonen när jag stod och hängde utanför en järnaffär på Lilla Brogatan i Borås, och brevbäraren kom ut och sa att det var telefon till mig. (Ja, vad gjorde folk före mobiltelefonernas tid?)

Fast rent allmänt är det bokhäxeriet som utmärker en annars så vanlig och halvtråkig människa som jag. Första gången jag presenterade mig som Bookwitch för en författare, och tjejen strax intill utbrast ‘wow, är du Bookwitch?’ som om det var en spännande upptäckt. Eller när jag gick fram och hälsade på någon jag inte känt till förrän någon timme tidigare, och han säger ‘jag vet vem du är…’

Numera kommer folk fram och hälsar, enligt principen att ‘alla känner apan.’

Men nog är jag tacksam för att jag inte är känd, på riktigt. Fast en hel del – i mitt tycke kända människor – påstår sig inte bli igenkända ute på stan.

Annonser

Christoffer Carlsson på Bloody Scotland

Jag lät Christoffer Carlsson få den sista koppen kaffe i Bloody Scotlands green room. Han var ju gäst här, och jag hade inte ‘lärt mig dricka kaffe än.’ Vi lyckades hitta ett hörn vid ett bord, fast rummet var knökfullt med yrkesmördare. Tre event hade precis slutat och alla författare hängde i det greena roomet ett tag, och pratade med varandra, så man knappt hörde sig själv tänka. Christoffer fastnade hos Denise Mina en stund, så jag hann pilla färdigt med min inspelningsmanick.

Christoffer Carlsson

Christoffer hade sett sådana förut, och visste att om han böjde sig ner och talade högt och tydligt, så skulle hans röst fastna på ‘bandet.’ Och det gjorde den. Ihop med minst trettio andra människors röster.

I alla fall… Jag blev glad tidigare på dagen när Christoffer berättade att han redan skrivit en bok som utspelar sig i Halmstad. Jag hade nämligen tänkt be om en sådan, annars. Den kommer till våren, och han har varit ‘lite rädd för att platsen jag kom ifrån inte är intressant nog.’ Men det är klart den är. Författare skriver ofta bäst om sitt eget lilla hörn i världen. När jag sade det litade han på mig, för jag är ju ‘så mycket äldre och klokare…’ Hmph. Tack!

Jag fick en verkligt detaljerad beskrivning på exakt var boken utspelar sig, men ni får nöja er med Tolarp, Marbäck och Fylleån, och spring nu inte ut i skogen och villa bort er! Han och hans bror brukade leka just där, och halvvägs genom skrivandet av boken bestämde sig föräldrarna för att flytta in till stan, där de nu bor på trettonde våningen med underbar utsikt. ‘Boken blev ett slags farväl. Det var rätt svårt… en bit av min historia som blivit oåtkomlig.’

Så den naturliga frågan till en kille som växt upp i den halländska skogen, var ju hur han kan veta något om att bo i höghus i Salem i Stockholms förorter? Christoffer fnissade lite, men sade att han har hunnit bo på flera ställen i Stockholm, både Vasastan (höghus) och Skarpnäck och Hagsätra (som är Salem). Han berättade om hur brotten i en förort skiljer sig från dem på Kungsholmen, och beskrev en smash & grab i Hagsätra. Själv tyckte han det var kul att bli igenkänd i kiosken. Det gav en känsla av hemmahörande.

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Skolan som beskrivs i böckerna om Leo Junker, låter som de flesta skolor, men jag måste i alla fall fråga var han själv gick. Snöstorpsskolan, som inte ens hade ett bibliotek, i ett otroligt gulligt litet område, där bara en elev inte var vit. Sedan blev det Östergård, där närheten till Andersberg gjorde att det var fifty fifty med invandrare. En väldigt bra integrerad skola, ‘kidsen från Snöstorp och Andersberg jämkades,’ och det gillade han verkligen. Man tänkte tydligen bara att den där killen var bra på fotboll, eller hade många hockey-kort. Det var ‘en humanistisk och rimlig syn på integration, och Christoffer är säker på att det hjälpt till med skrivandet.

Jag undrade om frekvensen av alla invandrarnamn han använder i sina böcker, om de motsvarar verkligheten, och det ansåg han att de gör. Det finns ju numera andra namn man kan heta än Carlsson. Christoffer tycker att Arne Dahls böcker ‘är jävligt intressanta,’ hur han startade med en rätt homogen A-grupp som sedan utvecklades i takt med att samhället gjorde det. Han sade att i sin egen nya bok finns det bara en del jugoslaviska namn, för det här var på 1990-talet. Folk går från att vara invandrare till att tio år senare ha vanliga jobb och allt det som hör till.  Jag muttrade något om hur exotiskt det var för mig att ha en ungersk klasskamrat i första klass, och en finsk kille i klassen på högstadiet. Christoffer kacklade att ‘det var ju spännande…’

Så flyttade vi tillbaka till gymnasiet, och jämförde mitt Sannarp med hans Sture-gymnasium. Han sade att Sannarp är/var en fin skola, Halmstads äldsta, men jag påpekade att på min tid var den nybyggd, och inte längre riktigt detsamma som stadens Allmänna Läroverk.

Jag hade ju blivit lite upprörd över ödena han givit sina chilenska karaktärer, med alltför tidig död. Christoffer sade att de kanske löper större risk att råka illa ut, men majoriteten gick det ändå bra för. Själv har han en professor i kriminologi som kommer från Chile. Tonåringar söker alltid spänning och det gör dem sårbara.

Han sade om integration i Sverige att man tror att folk antingen är terrorister eller änglar, men de är ju precis som vi; några är idioter, andra är änglar. ‘They are just people.’ Deckare har en roll att spela i hur man visar samhället och alla som finns där.

Christoffer Carlsson

Så, varför skrev han en tonårsroman mitt i allt det andra? ‘Sanningen, sanningen Ann,’ han kacklade och satte nästan kaffet i halsen, ‘är så jävla banal.’ Tydligen var tredje boken om Leo Junker så jobbig att skriva att Christoffer valde att göra avbrott och skriva något annat. Han vände på vad han höll på med, så det blev en story om en tonårstjej, ‘en brottsroman från en 16-årings syn,’ och det fick inte bli Kalle Blomkvist av det.

Och när den var klar undrade han vad han skulle göra med den. Förlaget påpekade att han var mitt i en annan serie, så tyckte det kunde få bli en ungdomsroman. Då gjorde han en del ändringar, mest baserat på vad han själv skulle ha velat läsa i den åldern.

Christoffer Carlsson, October is the Coldest Month

Jag frågade om han verkligen blev insläppt på Stirling High School dagen innan, med tanke på hur pass vågad Oktober är den kallaste månaden faktiskt är, med brittiska mått mätt. Han kacklade, och svarade att visst gjorde de det, och de var underbara. (Inom parentes berättade han om alla de länder som sade att våldet var OK, men som bad honom att tona ner sexscenerna i boken i översättning. De ville ha mer ‘pink and fluffy’ och han undrade nu vad det ens är.)

‘Lite gulligare?’

Han ‘vet inte vilken uppgift fiktion har idag, men jag vet från när jag var ung att fiktionen ska inte ljuga, den får inte skönmåla, den får inte uppfostra. Som ung läsare känner man det in a second.’

Så fortsatte Christoffer om Stirling High School, ‘i korthet, ja jag fick komma dit, de var fantastiska, det var typ, vi pratade om böcker. De läser allt, från Rankin till John Green, till Virginia Woolf.’ Han sade till dem att de ska göra vad de vill på fritiden, så länge det inte skadar någon. ‘Kanske inte jättepopulärt att säga i ett bibliotek…’

Jag nämnde en brittisk tonårsförfattare som blev utslängd från en skola, men att Christoffer ser ju så snäll ut…

På samma gång sade han ‘jag är ju så snäll, jag har så snäll framtoning!’

‘Du kanske är riktigt elak på insidan?’

Han kacklade till igen, ‘exakt, jag har ju det för mig, jag är ju så snäll, liksom… Men det var jättefint.’ Och när det ringde ut stannade många av dem och ville prata. Christoffer hade gärna pratat mer, kommit tidigare, men var tacksam för att ha fått tillfälle att vara där. När han är utomlands vill han alltid antingen besöka en skola eller ett fängelse. Det brukar gå bra, ‘kanske en gräddfil för författare? Svårt att ta sig in på anstalt i Sverige.’ (Jag kan tänka mig ett sätt…) Christoffer sade att han eventuellt kommer till Newcastle Noir i maj, och vill veta om det finns några bra state prisons där.

‘Jag är inte expert på fängelser,’ svarade jag. Han skrattade och bad om ursäkt, ‘sorry, du är mitt lexikon.’

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Innan Christoffer ställde ännu mer krav på min expertis bestämde jag att vi nog var färdiga. Jag hade ju redan fått honom att sitta kvar betydligt längre än vi kom överens om.

Vi ursäktade oss till dem som fanns kvar i green room, för vi blev lite högljudda på slutet, och så gick vi ut på King Street. Christoffer skulle upp till höger till sitt hotell, medan jag tog backen ner till vänster för att komma hem. Jag sade att jag kanske ser honom i Newcastle. Jag kan ju åka dit om jag börjar längta efter honom.

Pedagogiskt?

Bra skräp? Eller bra skräpigt? Pedagogisk läsning?

Ja, det vete katten.

Den här artikeln förorsakade en del diskussion på Facebook under senaste veckan. Vi gamla tycktes alla ha läst och gillat varierat ‘skräp’ under barndomen; Kitty, Biggles, Blyton, Kulla Gulla. Och även om man som vuxen kanske inte längre älskar dessa böcker, så gillar man effekten de hade på oss som unga.

De gjorde oss till läsare.

Tydligen ska allt vara pedagogiskt nu. Om det är vanliga vuxna som själva kommit på detta, eller om de skrämts till sin nya attityd av andra som ‘vet bäst’ ska vara osagt. Själv känner jag varken Johanna Sandberg eller Anders Jacobsson som är de med åsikter i artikeln. Men de har helt rätt. Vi behöver lätt och rolig läsning som barn. Annars blir det inte läsare av särskilt många. Uttråkade i tidig ålder eller bortskrämda av elitidéer.

När jag började läsa Litteraturkunskap på Göteborgs Universitet runt omkring 1980 blev jag – positivt – förvånad över en av kurserna; två poäng i barnlitteratur. Det motsvarade visserligen bara två veckor i tid, men läslistan var lång. Å andra sidan läser man som vuxen rätt fort, speciellt barnböcker.

Det var inte bara Anne på Grönkulla och annat mera ordentligt som skulle behandlas. Kitty fanns med på ett hörn, och Fem-böckerna. Och ännu ‘värre.’ Man skulle läsa en Allers-roman e dyl, samt en Nick Parker. Detta för att kiosklitteratur till stor del lästes (läses?) av barn. Jag hade gjort det som barn, men trodde jag var ovanlig. Tydligen var vi många som njöt av Barbara Cartland m fl.

Den kursen frigjorde all oro över böcker och läsning. Efter det har jag tillåtit mig läsa vad jag vill. Och nog kan en Fem-bok vara betydligt roligare än en präktig bok, rekommenderad av en lärare som vill väl?

Dessutom är det viktigt att vara medveten om att Fem-böcker inte gör en dum i huvudet, eller att James Joyce vid elva års ålder skapar små genier. Jag pryade i en bokhandel. En av de anställda föreslog att jag skulle läsa Graham Greenes The End of the Affair (ja, på engelska, dessutom). Det var inget fel på boken, men det var fel ålder på mig.

Och barnsliga – dvs lättlästa – men tråkiga böcker är inte ett dugg bättre. Rekommendera det som fyllde dig med entusiasm. Fundera bara på om barnet är i ungefär samma ålder som du själv var den gången.

Det bästa med bra barnböcker är att man aldrig behöver sluta läsa dem. Om de är bra, så är de bra. Så enkelt är det.

Låtsas-svenskar och annat folk

Christoffer Carlsson

Bloody Scotland gick av stapeln förra veckoslutet. Jag gick bara dit ena dagen, men gav den all den energi jag kunde förmå, och började med ett ‘svenskt’ event på förmiddagen.

Svenskt och svenskt; de hade Christoffer Carlsson där, i sällskap med fransyskan Johana Gustawsson och engelsmannen Will Dean. Johana är gift med en svensk, bosatt i London, och Will har med (nästan) egna händer byggt ett litet hus i en svensk skog någonstans, där han bor med sin svenska fru. Så de är praktiskt taget svenskar.

Det var i alla fall rätt så västsvenskt, med Halmstadkillen Christoffer, Johana som sommarsemestrar i Falkenberg, och Will, vars hus ligger ‘norr om’ Göteborg. Det var också det roligaste eventet, enligt min mening. Kanske hade Christoffer rätt när han sade att alla svenska deckarförfattare är likadana, bor på samma ställe – Bromma – och skriver samma böcker. Alltså behövs dessa låtsas-svenskar.

Vi hade t o m en svensktalande moderator, Jacky Collins, och det är man inte van vid, direkt. Ja, inte för att de pratade svenska, för då hade ju bara ungefär tre personer i publiken förstått vad som sades.

Will Dean

Will har en detektiv som avskyr skogar, och det är ju rätt så uppmuntrande. Johana hade hittat en bok om Jack the Ripper, där hon upptäckte att ett av hans mordoffer kom från Falkenberg. Och Christoffer har bara nyligen skrivit en ännu inte utgiven roman som utspelar sig i Halmstads-området, efter ett halvdussin Stockholms-böcker. Det är väl Bromma-influensen kan jag tänka mig.

I princip handlar allt om Kalles Kaviar, att alla kramas t o m vid första mötet, och att du måste ta av dig skorna inomhus, även om det förstör effekten av din fina klänning. Och Will är godissugen, men det ordnade sig när Johana tömde ut innehållet i sin handväska på bordet. Hembränt gjorde också ett snabbt gästspel (dock inte från Johanas handväska).

Och detta är ju verkligen allt man behöver veta om oss svenskar. Tur att de inte hade tre riktiga ena, för då hade det kanske blivit allvar. Som det var nu hade alla roligt, folk stannade och pratade så länge att åtminstone Christoffer praktiskt taget behövde bäras ut (så att nästa event kunde starta).

Johana Gustawsson

Edinburghs bokfestival 2018

Tack och lov att den är slut nu. Roligt som det är med bokfestivalen i Edinburgh, så tar den på krafterna. Mina sju planerade dagar blev till sist fem, utspridda så man nästan hann vila emellan.

Men lite bilder kan jag alltid bjuda på, och börjar med den av Candy Gourlay som jag såg när den blev tagen. Chris Close som ställer ut sina dagliga foton runt Charlotte Square, hade läst på om Candy. Visserligen hennes första bok, men i alla fall, och då ville han klart och tydligt ha en liten Candy som gjorde en high five med en stor Candy.

Candy Gourlay by Chris Close

Vi lyckades inte få foton på alla. Michael Morpurgo har varit sjuk, så gjorde sitt event, men signerade inte böcker efteråt, och därmed blev det inga bilder. Men minnet av hur han sjöng för sin franske illustratör har vi. Och han, Barroux, är fin att titta på, även om han som Dottern sade, var snyggare på avstånd.

Barroux

Frank Cottrell Boyce hade jag inte sett på ett tag, så det var kul att han kom. Rolig är han också. (Det var Frank som var med och skrev inledningen till London-olympiaden, med den fallskärmshoppande drottningen i sällskap med James Bond.)

Frank Cottrell Boyce

Och Philip Pullman är väl aldrig fel. Väntade till dagen före, för att se om de skulle ge mig en biljett till detta utsålda event, och det gjorde de. Och sedan gav jag biljetten till Dottern…

Philip Pullman

Tomi Adeyemi var en helt ny bekantskap; en nigerianska som bor i Kalifornien och som vet precis hur farligt det är att vara svart i dagens USA. Men hon var glad och pigg och mycket rolig, och hon lockade dessutom dit många svarta läsare, vilket tyvärr är lite för ovanligt.

Tomi Adeyemi

Andy Stanton är alltid populär med barnen. De köar länge och väl för hans event och för en signerad bok.

Andy Stanton

Ett verkligt bonus för mig var att få se Chris Riddell i bokhandeln, tillsammans med Marcus Sedgwick och hans nya hästsvans. Det är inte alltid man hinner prata med folk i sådana här sammanhang, men Chris är en gentleman som lägger märke till häxor i bakgrunden.

Chris Riddell and Marcus Sedgwick

De delade bord med Frances Hardinge, som vanligt elegant i hatt.

Frances Hardinge

Och när jag kollade vilka författare jag valt att ha med här, så blev jag irriterad på mig själv för att ha fler män än kvinnor, när det faktiskt är så att det finns fler kvinnliga barnboksförfattare. Så här är Sally Gardner, som alltid är färggrann, och alltid pratar lika intelligent om världen. Och så tackar hon alltid för ens stöd, vilket är trevligt.

Sally Gardner

Och sist, och nästan minst, är Jo Nadin som lyckas vara både damig och lite svärig och som skriver bra böcker. Den där ‘pärlhalsbandslooken’ är inte helt lätt att fixa till.

Jo Nadin

Trappa ner

Ja, jag vet. Jag kan knappast skriva mindre än jag gör, så att minska ner kommer inte att vara lätt. Den tanken har slagit mig varenda gång jag tänkt pensionera mig eller sluta eller vad man nu kallar det.

Men så igår kände jag att nu ska jag testa, i alla fall. I första hand blir det förstås den andra Bookwitch som minskar arbetsbördan. Jag tänkte se hur det är med lediga helger. För jag kan faktiskt behöva lite mer tid att använda på mig, då det verkar vara så att jag inte blir yngre.

Ska bli lite argsintare, på så vis att jag tackar nej till fler böcker än jag för tillfället klarar av. Nog måste jag kunna bli mera hårdhudad?

Detta är givetvis lika klokt som att börja banta veckan före jul, nu när jag ser sjutton dagar av bokfestival i Edinburgh framför mig. Så jag börjar inte förrän efteråt. Och jag tänker ‘bara’ tillbringa sju dagar på festivalen, om mina planer håller.

Men i morgon börjar det. Intalar mig att det blir bara roligt och att med begränsat antal events att gå på, dvs de jag har valt, så blir det helt OK.

Och nu är det väl bäst jag packar min dagliga ryggsäck, som helst ska väga mindre än vanligt, så att den dåliga axeln inte klagar. En bok som lektyr på tåget. En orange, en. Och den kommer efter boken med orange titel som jag precis avslutat. Ska testa om det går att inte bära dit en enda bok för signering, även om Philip Pullman är där första dagen.

Där världen heter skog

När en svensk översättning av Ursula Le Guins The Word for World is Forest dök upp i min hand – som böcker gör ibland – tyckte jag det kunde vara en idé att läsa den. Funderade ju på varför jag aldrig läste hennes böcker när jag var ung, och varför mina jämnåriga inte pratade om hennes böcker heller.

När Ursula Le Guin dog tidigare i år kollade jag när, och om, hon faktiskt blev översatt till svenska, och kom fram till att det nog bara var en bok som kunde funnits i biblioteket när jag var i den åldern.

Ursula Le Guin, Där världen heter skog

Alltså var det inte så konstigt att mitt första möte med hennes romaner var i Den Bättre Hälftens bokhylla i tidernas begynnelse. Han ansåg att hon var en mycket bra författare, medan jag tittade lite på böckerna och bestämde mig för att inte läsa dem. Betydligt senare förstod jag att många författare beundrade hennes skrivande, och att jag nog hade missat något.

Därför kändes det vettigt att läsa Där världen heter skog, när den nu hittade fram till mig.

Men jag vet inte… Tror nog inte det var min grej, precis. Människor från Jorden har flyttat till en planet 27 ljusår från Jorden, där de omedelbart har skövlat allt i sin väg och förslavat dem som redan bodde där. För att rädda resten av sina livsviktiga skogar bestämmer sig Athsheanerna för att kopiera inkräktarnas beteende.

Så dessa fridsamma människor mördar och förstör, och vinner till slut tillbaka sin planet. Frågan är väl om det var bra eller inte. Helgar ändamålet medlen?

Jag ser precis vad Ursula Le Guin ville säga, men jag är inte säker på om det tilltalar mig, även om jag hurrade varje gång de hemska Jordmänniskorna blev överlistade. Det här var en ganska tidig bok, tror jag, så det är möjligt att hon förändrade sitt skrivande lite. Vad vet jag?

Tankarna om rättvisa och jämlikhet är precis som de ska vara. Däremot känns science fiction-aspekten lite halvdålig. Det var väl svårt att hitta på lämplig utveckling av de mer tekniska sakerna som behövde beskrivas. Och ergotamin mot migrän har ju inte precis fortsatt vara en vettig lösning.

Det andra som förvånade mig var att jag halvt om halvt trodde det här skulle vara en ‘barn’bok. Den ser ut som en barnbok. Men det är den verkligen inte.