Kategoriarkiv: Bokfestivaler

Christoffer Carlsson på Bloody Scotland

Jag lät Christoffer Carlsson få den sista koppen kaffe i Bloody Scotlands green room. Han var ju gäst här, och jag hade inte ‘lärt mig dricka kaffe än.’ Vi lyckades hitta ett hörn vid ett bord, fast rummet var knökfullt med yrkesmördare. Tre event hade precis slutat och alla författare hängde i det greena roomet ett tag, och pratade med varandra, så man knappt hörde sig själv tänka. Christoffer fastnade hos Denise Mina en stund, så jag hann pilla färdigt med min inspelningsmanick.

Christoffer Carlsson

Christoffer hade sett sådana förut, och visste att om han böjde sig ner och talade högt och tydligt, så skulle hans röst fastna på ‘bandet.’ Och det gjorde den. Ihop med minst trettio andra människors röster.

I alla fall… Jag blev glad tidigare på dagen när Christoffer berättade att han redan skrivit en bok som utspelar sig i Halmstad. Jag hade nämligen tänkt be om en sådan, annars. Den kommer till våren, och han har varit ‘lite rädd för att platsen jag kom ifrån inte är intressant nog.’ Men det är klart den är. Författare skriver ofta bäst om sitt eget lilla hörn i världen. När jag sade det litade han på mig, för jag är ju ‘så mycket äldre och klokare…’ Hmph. Tack!

Jag fick en verkligt detaljerad beskrivning på exakt var boken utspelar sig, men ni får nöja er med Tolarp, Marbäck och Fylleån, och spring nu inte ut i skogen och villa bort er! Han och hans bror brukade leka just där, och halvvägs genom skrivandet av boken bestämde sig föräldrarna för att flytta in till stan, där de nu bor på trettonde våningen med underbar utsikt. ‘Boken blev ett slags farväl. Det var rätt svårt… en bit av min historia som blivit oåtkomlig.’

Så den naturliga frågan till en kille som växt upp i den halländska skogen, var ju hur han kan veta något om att bo i höghus i Salem i Stockholms förorter? Christoffer fnissade lite, men sade att han har hunnit bo på flera ställen i Stockholm, både Vasastan (höghus) och Skarpnäck och Hagsätra (som är Salem). Han berättade om hur brotten i en förort skiljer sig från dem på Kungsholmen, och beskrev en smash & grab i Hagsätra. Själv tyckte han det var kul att bli igenkänd i kiosken. Det gav en känsla av hemmahörande.

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Skolan som beskrivs i böckerna om Leo Junker, låter som de flesta skolor, men jag måste i alla fall fråga var han själv gick. Snöstorpsskolan, som inte ens hade ett bibliotek, i ett otroligt gulligt litet område, där bara en elev inte var vit. Sedan blev det Östergård, där närheten till Andersberg gjorde att det var fifty fifty med invandrare. En väldigt bra integrerad skola, ‘kidsen från Snöstorp och Andersberg jämkades,’ och det gillade han verkligen. Man tänkte tydligen bara att den där killen var bra på fotboll, eller hade många hockey-kort. Det var ‘en humanistisk och rimlig syn på integration, och Christoffer är säker på att det hjälpt till med skrivandet.

Jag undrade om frekvensen av alla invandrarnamn han använder i sina böcker, om de motsvarar verkligheten, och det ansåg han att de gör. Det finns ju numera andra namn man kan heta än Carlsson. Christoffer tycker att Arne Dahls böcker ‘är jävligt intressanta,’ hur han startade med en rätt homogen A-grupp som sedan utvecklades i takt med att samhället gjorde det. Han sade att i sin egen nya bok finns det bara en del jugoslaviska namn, för det här var på 1990-talet. Folk går från att vara invandrare till att tio år senare ha vanliga jobb och allt det som hör till.  Jag muttrade något om hur exotiskt det var för mig att ha en ungersk klasskamrat i första klass, och en finsk kille i klassen på högstadiet. Christoffer kacklade att ‘det var ju spännande…’

Så flyttade vi tillbaka till gymnasiet, och jämförde mitt Sannarp med hans Sture-gymnasium. Han sade att Sannarp är/var en fin skola, Halmstads äldsta, men jag påpekade att på min tid var den nybyggd, och inte längre riktigt detsamma som stadens Allmänna Läroverk.

Jag hade ju blivit lite upprörd över ödena han givit sina chilenska karaktärer, med alltför tidig död. Christoffer sade att de kanske löper större risk att råka illa ut, men majoriteten gick det ändå bra för. Själv har han en professor i kriminologi som kommer från Chile. Tonåringar söker alltid spänning och det gör dem sårbara.

Han sade om integration i Sverige att man tror att folk antingen är terrorister eller änglar, men de är ju precis som vi; några är idioter, andra är änglar. ‘They are just people.’ Deckare har en roll att spela i hur man visar samhället och alla som finns där.

Christoffer Carlsson

Så, varför skrev han en tonårsroman mitt i allt det andra? ‘Sanningen, sanningen Ann,’ han kacklade och satte nästan kaffet i halsen, ‘är så jävla banal.’ Tydligen var tredje boken om Leo Junker så jobbig att skriva att Christoffer valde att göra avbrott och skriva något annat. Han vände på vad han höll på med, så det blev en story om en tonårstjej, ‘en brottsroman från en 16-årings syn,’ och det fick inte bli Kalle Blomkvist av det.

Och när den var klar undrade han vad han skulle göra med den. Förlaget påpekade att han var mitt i en annan serie, så tyckte det kunde få bli en ungdomsroman. Då gjorde han en del ändringar, mest baserat på vad han själv skulle ha velat läsa i den åldern.

Christoffer Carlsson, October is the Coldest Month

Jag frågade om han verkligen blev insläppt på Stirling High School dagen innan, med tanke på hur pass vågad Oktober är den kallaste månaden faktiskt är, med brittiska mått mätt. Han kacklade, och svarade att visst gjorde de det, och de var underbara. (Inom parentes berättade han om alla de länder som sade att våldet var OK, men som bad honom att tona ner sexscenerna i boken i översättning. De ville ha mer ‘pink and fluffy’ och han undrade nu vad det ens är.)

‘Lite gulligare?’

Han ‘vet inte vilken uppgift fiktion har idag, men jag vet från när jag var ung att fiktionen ska inte ljuga, den får inte skönmåla, den får inte uppfostra. Som ung läsare känner man det in a second.’

Så fortsatte Christoffer om Stirling High School, ‘i korthet, ja jag fick komma dit, de var fantastiska, det var typ, vi pratade om böcker. De läser allt, från Rankin till John Green, till Virginia Woolf.’ Han sade till dem att de ska göra vad de vill på fritiden, så länge det inte skadar någon. ‘Kanske inte jättepopulärt att säga i ett bibliotek…’

Jag nämnde en brittisk tonårsförfattare som blev utslängd från en skola, men att Christoffer ser ju så snäll ut…

På samma gång sade han ‘jag är ju så snäll, jag har så snäll framtoning!’

‘Du kanske är riktigt elak på insidan?’

Han kacklade till igen, ‘exakt, jag har ju det för mig, jag är ju så snäll, liksom… Men det var jättefint.’ Och när det ringde ut stannade många av dem och ville prata. Christoffer hade gärna pratat mer, kommit tidigare, men var tacksam för att ha fått tillfälle att vara där. När han är utomlands vill han alltid antingen besöka en skola eller ett fängelse. Det brukar gå bra, ‘kanske en gräddfil för författare? Svårt att ta sig in på anstalt i Sverige.’ (Jag kan tänka mig ett sätt…) Christoffer sade att han eventuellt kommer till Newcastle Noir i maj, och vill veta om det finns några bra state prisons där.

‘Jag är inte expert på fängelser,’ svarade jag. Han skrattade och bad om ursäkt, ‘sorry, du är mitt lexikon.’

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Innan Christoffer ställde ännu mer krav på min expertis bestämde jag att vi nog var färdiga. Jag hade ju redan fått honom att sitta kvar betydligt längre än vi kom överens om.

Vi ursäktade oss till dem som fanns kvar i green room, för vi blev lite högljudda på slutet, och så gick vi ut på King Street. Christoffer skulle upp till höger till sitt hotell, medan jag tog backen ner till vänster för att komma hem. Jag sade att jag kanske ser honom i Newcastle. Jag kan ju åka dit om jag börjar längta efter honom.

Annonser

Låtsas-svenskar och annat folk

Christoffer Carlsson

Bloody Scotland gick av stapeln förra veckoslutet. Jag gick bara dit ena dagen, men gav den all den energi jag kunde förmå, och började med ett ‘svenskt’ event på förmiddagen.

Svenskt och svenskt; de hade Christoffer Carlsson där, i sällskap med fransyskan Johana Gustawsson och engelsmannen Will Dean. Johana är gift med en svensk, bosatt i London, och Will har med (nästan) egna händer byggt ett litet hus i en svensk skog någonstans, där han bor med sin svenska fru. Så de är praktiskt taget svenskar.

Det var i alla fall rätt så västsvenskt, med Halmstadkillen Christoffer, Johana som sommarsemestrar i Falkenberg, och Will, vars hus ligger ‘norr om’ Göteborg. Det var också det roligaste eventet, enligt min mening. Kanske hade Christoffer rätt när han sade att alla svenska deckarförfattare är likadana, bor på samma ställe – Bromma – och skriver samma böcker. Alltså behövs dessa låtsas-svenskar.

Vi hade t o m en svensktalande moderator, Jacky Collins, och det är man inte van vid, direkt. Ja, inte för att de pratade svenska, för då hade ju bara ungefär tre personer i publiken förstått vad som sades.

Will Dean

Will har en detektiv som avskyr skogar, och det är ju rätt så uppmuntrande. Johana hade hittat en bok om Jack the Ripper, där hon upptäckte att ett av hans mordoffer kom från Falkenberg. Och Christoffer har bara nyligen skrivit en ännu inte utgiven roman som utspelar sig i Halmstads-området, efter ett halvdussin Stockholms-böcker. Det är väl Bromma-influensen kan jag tänka mig.

I princip handlar allt om Kalles Kaviar, att alla kramas t o m vid första mötet, och att du måste ta av dig skorna inomhus, även om det förstör effekten av din fina klänning. Och Will är godissugen, men det ordnade sig när Johana tömde ut innehållet i sin handväska på bordet. Hembränt gjorde också ett snabbt gästspel (dock inte från Johanas handväska).

Och detta är ju verkligen allt man behöver veta om oss svenskar. Tur att de inte hade tre riktiga ena, för då hade det kanske blivit allvar. Som det var nu hade alla roligt, folk stannade och pratade så länge att åtminstone Christoffer praktiskt taget behövde bäras ut (så att nästa event kunde starta).

Johana Gustawsson

Edinburghs bokfestival 2018

Tack och lov att den är slut nu. Roligt som det är med bokfestivalen i Edinburgh, så tar den på krafterna. Mina sju planerade dagar blev till sist fem, utspridda så man nästan hann vila emellan.

Men lite bilder kan jag alltid bjuda på, och börjar med den av Candy Gourlay som jag såg när den blev tagen. Chris Close som ställer ut sina dagliga foton runt Charlotte Square, hade läst på om Candy. Visserligen hennes första bok, men i alla fall, och då ville han klart och tydligt ha en liten Candy som gjorde en high five med en stor Candy.

Candy Gourlay by Chris Close

Vi lyckades inte få foton på alla. Michael Morpurgo har varit sjuk, så gjorde sitt event, men signerade inte böcker efteråt, och därmed blev det inga bilder. Men minnet av hur han sjöng för sin franske illustratör har vi. Och han, Barroux, är fin att titta på, även om han som Dottern sade, var snyggare på avstånd.

Barroux

Frank Cottrell Boyce hade jag inte sett på ett tag, så det var kul att han kom. Rolig är han också. (Det var Frank som var med och skrev inledningen till London-olympiaden, med den fallskärmshoppande drottningen i sällskap med James Bond.)

Frank Cottrell Boyce

Och Philip Pullman är väl aldrig fel. Väntade till dagen före, för att se om de skulle ge mig en biljett till detta utsålda event, och det gjorde de. Och sedan gav jag biljetten till Dottern…

Philip Pullman

Tomi Adeyemi var en helt ny bekantskap; en nigerianska som bor i Kalifornien och som vet precis hur farligt det är att vara svart i dagens USA. Men hon var glad och pigg och mycket rolig, och hon lockade dessutom dit många svarta läsare, vilket tyvärr är lite för ovanligt.

Tomi Adeyemi

Andy Stanton är alltid populär med barnen. De köar länge och väl för hans event och för en signerad bok.

Andy Stanton

Ett verkligt bonus för mig var att få se Chris Riddell i bokhandeln, tillsammans med Marcus Sedgwick och hans nya hästsvans. Det är inte alltid man hinner prata med folk i sådana här sammanhang, men Chris är en gentleman som lägger märke till häxor i bakgrunden.

Chris Riddell and Marcus Sedgwick

De delade bord med Frances Hardinge, som vanligt elegant i hatt.

Frances Hardinge

Och när jag kollade vilka författare jag valt att ha med här, så blev jag irriterad på mig själv för att ha fler män än kvinnor, när det faktiskt är så att det finns fler kvinnliga barnboksförfattare. Så här är Sally Gardner, som alltid är färggrann, och alltid pratar lika intelligent om världen. Och så tackar hon alltid för ens stöd, vilket är trevligt.

Sally Gardner

Och sist, och nästan minst, är Jo Nadin som lyckas vara både damig och lite svärig och som skriver bra böcker. Den där ‘pärlhalsbandslooken’ är inte helt lätt att fixa till.

Jo Nadin

Trappa ner

Ja, jag vet. Jag kan knappast skriva mindre än jag gör, så att minska ner kommer inte att vara lätt. Den tanken har slagit mig varenda gång jag tänkt pensionera mig eller sluta eller vad man nu kallar det.

Men så igår kände jag att nu ska jag testa, i alla fall. I första hand blir det förstås den andra Bookwitch som minskar arbetsbördan. Jag tänkte se hur det är med lediga helger. För jag kan faktiskt behöva lite mer tid att använda på mig, då det verkar vara så att jag inte blir yngre.

Ska bli lite argsintare, på så vis att jag tackar nej till fler böcker än jag för tillfället klarar av. Nog måste jag kunna bli mera hårdhudad?

Detta är givetvis lika klokt som att börja banta veckan före jul, nu när jag ser sjutton dagar av bokfestival i Edinburgh framför mig. Så jag börjar inte förrän efteråt. Och jag tänker ‘bara’ tillbringa sju dagar på festivalen, om mina planer håller.

Men i morgon börjar det. Intalar mig att det blir bara roligt och att med begränsat antal events att gå på, dvs de jag har valt, så blir det helt OK.

Och nu är det väl bäst jag packar min dagliga ryggsäck, som helst ska väga mindre än vanligt, så att den dåliga axeln inte klagar. En bok som lektyr på tåget. En orange, en. Och den kommer efter boken med orange titel som jag precis avslutat. Ska testa om det går att inte bära dit en enda bok för signering, även om Philip Pullman är där första dagen.

Litteraturfestival Glommen

Den fotbollen, den fotbollen… Vad den ställer till med. En del människor är konstigt nog intresserade av både boll och böcker. Inte jag, givetvis.

Litteraturfestival Glommen

För säkerhets skull bestämde sig den nya Litteraturfestival Glommen att starta sitt första år en timme tidigare. Det var säkert klokt, och den Bättre Hälften och jag anlände alltså till en full lokal med 25 författare och en massa böcker och dessutom hugade bokfans som handlade böcker. Det är alltid ett gott tecken när man inte kan parkera bilen.

Jo Salmson

Första rummet i Glommens Bygdegård bjöd på barnboksförfattare och nästa stora sal hade de ‘vuxna’ böckerna. Bland de förra fanns Ingrid Magnusson Rading, Therese Loreskär och Jo Salmson. De ‘lite äldre’ bestod bl a av Christina Larsson, Torbjörn Johansson och Anne-Marie Schjetlein.

Erika Widell Svernström, Therese Loreskär och Johan Rockbäck

Ulrika Larsson

Ulrika Larsson från Akademibokhandeln, dvs fd Larssons Bokhandel, inledde med att prata om alla de närvarande och att ge lite korta utdrag om vad böckerna handlar om. Tydligen går det efter ett tag lätt att sätta fel karaktärer i fel bok, så att säga, och hon tyckte det kändes bra att de flög runt lite i varandras historier.

Flera av författarna har levt ett tidigare liv på Hallandsposten, och av ‘kriminalarna’ blev Ulrika inspirerad av att åka till Hudiksvall. Jag noterade att traktens superkändis Lars Kepler inte var närvarande, men folk mördar rätt bra däromkring i alla fall.

Efter Ulrikas tal hade två av författarna boksläpp, och jag hörde åtminstone en champagne-kork som flög. Eller var det päroncidern som hetsat upp sig i värmen?

Själv höll jag mig till te med hembakta kakor och bullar ute på verandan, med fantastiskt utsikt över Kattegatt. Te, skugga och lagom vindar gjorde det perfekt. Lite senare när den Bättre Hälften hade hittats i skuggan bakom en buske på stranden, fick han lite kaffe, och vi tittade på medan arrangörerna för festivalen intervjuades ute på gräset.

Glommen

Vi skulle nog tagit med oss badkläder. Det är inte alla bokfestivaler som kan erbjuda egen strand. Med solsken.

Maria Turtschaninoff om kvinnor och självständighet

Lagom till Finlands självständighetsdag – om än några månader senare än jag tänkt mig – kommer min intervju med Maria Turtschaninoff.

Att prata med Maria var något jag kände jag ville göra, efter jag läst ett par av hennes böcker. Och när jag läst ett par till, på svenska, så var det ett verkligt behov.

Maria Turtschaninoff

Och jag vet det låter löjligt, men att läsa Marias blogg var nästan som att läsa mig själv. Lite som när man råkar stöta på ett foto av en person som man vet fullt väl inte är av en själv, men det faktiskt ser ut som det är.

En annan sak är att det var skönt att träffa någon som ser kvinnor som självklart starka. Det händer inte riktigt så ofta som man skulle vilja.

Så, här pratar Maria om hur hon skapat en ny värld för alla sina flickor och kvinnor; en värld där de kan samarbeta för att förbättra sina liv.

Varbergsmässa

Jag har precis lärt mig att Varberg har en alldeles egen bokmässa, som går av stapeln nu på lördag. I Varberg…

Ingrid Magnusson Rading, Haver ni sett Haverdal

Halländsk Bokmässa, heter det visst. Och den ser riktigt trevlig ut. Lagom stor, och så där. Fick reda på det av Ingrid Magnusson Rading, som finns med i programmet, med sin bok om Haverdal.

Bo Lindblom

Men det finns andra gamla bekanta också. Bo Lindblom är ett namn från mitt förgångna, på den tiden han var ordförande för Amnesty i Sverige. På den tiden när man trodde att vi kämpade för något som skulle segra och att allt skulle bli bättre, om än så sakteliga. Det skulle vara intressant att höra Bo prata, fast det kan jag ju inte, med tanke på att jag befinner mig i fel land.

Elsa Grave-sällskapet har också en programpunkt. Tydligen skulle Elsa fyllt 100 nästa år. Jag minns henne väl. Första gången såg jag henne på ett tåg, i sällskap med en tonårig tjej, som att döma av hur bra de bråkade antagligen var hennes dotter. Sedan dök hon upp i en Femina-artikel, och då insåg jag vem hon var. Ännu senare brukade ‘mina’ lantbrevbärare (dvs kolleger på posten) prata om henne, för de blev ombedda att mata katten och vattna blommorna när hon inte var hemma. Jag t o m hittade en av dem –  lantbrevbärare alltså – i en veckotidning, där Elsa nämndes.

Elsa Grave

Så Elsa var verkligt folklig av sig.

Haverdals Therese Loreskär kommer också. Givetvis, kan man säga. Therese tycks vara med på det mesta.

Där är många, många författare, som pratar om sina böcker på ett par olika scener/rum. Och om man så önskar kan dagen inledas med frukost med Aino Trosell, vilket låter rätt civiliserat.

Och om jag befann mig i Varberg, så vet ni vad jag skulle ha för mig.