Kategoriarkiv: Bokfestivaler

Edinburghs bokfestival 2018

Tack och lov att den är slut nu. Roligt som det är med bokfestivalen i Edinburgh, så tar den på krafterna. Mina sju planerade dagar blev till sist fem, utspridda så man nästan hann vila emellan.

Men lite bilder kan jag alltid bjuda på, och börjar med den av Candy Gourlay som jag såg när den blev tagen. Chris Close som ställer ut sina dagliga foton runt Charlotte Square, hade läst på om Candy. Visserligen hennes första bok, men i alla fall, och då ville han klart och tydligt ha en liten Candy som gjorde en high five med en stor Candy.

Candy Gourlay by Chris Close

Vi lyckades inte få foton på alla. Michael Morpurgo har varit sjuk, så gjorde sitt event, men signerade inte böcker efteråt, och därmed blev det inga bilder. Men minnet av hur han sjöng för sin franske illustratör har vi. Och han, Barroux, är fin att titta på, även om han som Dottern sade, var snyggare på avstånd.

Barroux

Frank Cottrell Boyce hade jag inte sett på ett tag, så det var kul att han kom. Rolig är han också. (Det var Frank som var med och skrev inledningen till London-olympiaden, med den fallskärmshoppande drottningen i sällskap med James Bond.)

Frank Cottrell Boyce

Och Philip Pullman är väl aldrig fel. Väntade till dagen före, för att se om de skulle ge mig en biljett till detta utsålda event, och det gjorde de. Och sedan gav jag biljetten till Dottern…

Philip Pullman

Tomi Adeyemi var en helt ny bekantskap; en nigerianska som bor i Kalifornien och som vet precis hur farligt det är att vara svart i dagens USA. Men hon var glad och pigg och mycket rolig, och hon lockade dessutom dit många svarta läsare, vilket tyvärr är lite för ovanligt.

Tomi Adeyemi

Andy Stanton är alltid populär med barnen. De köar länge och väl för hans event och för en signerad bok.

Andy Stanton

Ett verkligt bonus för mig var att få se Chris Riddell i bokhandeln, tillsammans med Marcus Sedgwick och hans nya hästsvans. Det är inte alltid man hinner prata med folk i sådana här sammanhang, men Chris är en gentleman som lägger märke till häxor i bakgrunden.

Chris Riddell and Marcus Sedgwick

De delade bord med Frances Hardinge, som vanligt elegant i hatt.

Frances Hardinge

Och när jag kollade vilka författare jag valt att ha med här, så blev jag irriterad på mig själv för att ha fler män än kvinnor, när det faktiskt är så att det finns fler kvinnliga barnboksförfattare. Så här är Sally Gardner, som alltid är färggrann, och alltid pratar lika intelligent om världen. Och så tackar hon alltid för ens stöd, vilket är trevligt.

Sally Gardner

Och sist, och nästan minst, är Jo Nadin som lyckas vara både damig och lite svärig och som skriver bra böcker. Den där ‘pärlhalsbandslooken’ är inte helt lätt att fixa till.

Jo Nadin

Annonser

Trappa ner

Ja, jag vet. Jag kan knappast skriva mindre än jag gör, så att minska ner kommer inte att vara lätt. Den tanken har slagit mig varenda gång jag tänkt pensionera mig eller sluta eller vad man nu kallar det.

Men så igår kände jag att nu ska jag testa, i alla fall. I första hand blir det förstås den andra Bookwitch som minskar arbetsbördan. Jag tänkte se hur det är med lediga helger. För jag kan faktiskt behöva lite mer tid att använda på mig, då det verkar vara så att jag inte blir yngre.

Ska bli lite argsintare, på så vis att jag tackar nej till fler böcker än jag för tillfället klarar av. Nog måste jag kunna bli mera hårdhudad?

Detta är givetvis lika klokt som att börja banta veckan före jul, nu när jag ser sjutton dagar av bokfestival i Edinburgh framför mig. Så jag börjar inte förrän efteråt. Och jag tänker ‘bara’ tillbringa sju dagar på festivalen, om mina planer håller.

Men i morgon börjar det. Intalar mig att det blir bara roligt och att med begränsat antal events att gå på, dvs de jag har valt, så blir det helt OK.

Och nu är det väl bäst jag packar min dagliga ryggsäck, som helst ska väga mindre än vanligt, så att den dåliga axeln inte klagar. En bok som lektyr på tåget. En orange, en. Och den kommer efter boken med orange titel som jag precis avslutat. Ska testa om det går att inte bära dit en enda bok för signering, även om Philip Pullman är där första dagen.

Litteraturfestival Glommen

Den fotbollen, den fotbollen… Vad den ställer till med. En del människor är konstigt nog intresserade av både boll och böcker. Inte jag, givetvis.

Litteraturfestival Glommen

För säkerhets skull bestämde sig den nya Litteraturfestival Glommen att starta sitt första år en timme tidigare. Det var säkert klokt, och den Bättre Hälften och jag anlände alltså till en full lokal med 25 författare och en massa böcker och dessutom hugade bokfans som handlade böcker. Det är alltid ett gott tecken när man inte kan parkera bilen.

Jo Salmson

Första rummet i Glommens Bygdegård bjöd på barnboksförfattare och nästa stora sal hade de ‘vuxna’ böckerna. Bland de förra fanns Ingrid Magnusson Rading, Therese Loreskär och Jo Salmson. De ‘lite äldre’ bestod bl a av Christina Larsson, Torbjörn Johansson och Anne-Marie Schjetlein.

Erika Widell Svernström, Therese Loreskär och Johan Rockbäck

Ulrika Larsson

Ulrika Larsson från Akademibokhandeln, dvs fd Larssons Bokhandel, inledde med att prata om alla de närvarande och att ge lite korta utdrag om vad böckerna handlar om. Tydligen går det efter ett tag lätt att sätta fel karaktärer i fel bok, så att säga, och hon tyckte det kändes bra att de flög runt lite i varandras historier.

Flera av författarna har levt ett tidigare liv på Hallandsposten, och av ‘kriminalarna’ blev Ulrika inspirerad av att åka till Hudiksvall. Jag noterade att traktens superkändis Lars Kepler inte var närvarande, men folk mördar rätt bra däromkring i alla fall.

Efter Ulrikas tal hade två av författarna boksläpp, och jag hörde åtminstone en champagne-kork som flög. Eller var det päroncidern som hetsat upp sig i värmen?

Själv höll jag mig till te med hembakta kakor och bullar ute på verandan, med fantastiskt utsikt över Kattegatt. Te, skugga och lagom vindar gjorde det perfekt. Lite senare när den Bättre Hälften hade hittats i skuggan bakom en buske på stranden, fick han lite kaffe, och vi tittade på medan arrangörerna för festivalen intervjuades ute på gräset.

Glommen

Vi skulle nog tagit med oss badkläder. Det är inte alla bokfestivaler som kan erbjuda egen strand. Med solsken.

Maria Turtschaninoff om kvinnor och självständighet

Lagom till Finlands självständighetsdag – om än några månader senare än jag tänkt mig – kommer min intervju med Maria Turtschaninoff.

Att prata med Maria var något jag kände jag ville göra, efter jag läst ett par av hennes böcker. Och när jag läst ett par till, på svenska, så var det ett verkligt behov.

Maria Turtschaninoff

Och jag vet det låter löjligt, men att läsa Marias blogg var nästan som att läsa mig själv. Lite som när man råkar stöta på ett foto av en person som man vet fullt väl inte är av en själv, men det faktiskt ser ut som det är.

En annan sak är att det var skönt att träffa någon som ser kvinnor som självklart starka. Det händer inte riktigt så ofta som man skulle vilja.

Så, här pratar Maria om hur hon skapat en ny värld för alla sina flickor och kvinnor; en värld där de kan samarbeta för att förbättra sina liv.

Varbergsmässa

Jag har precis lärt mig att Varberg har en alldeles egen bokmässa, som går av stapeln nu på lördag. I Varberg…

Ingrid Magnusson Rading, Haver ni sett Haverdal

Halländsk Bokmässa, heter det visst. Och den ser riktigt trevlig ut. Lagom stor, och så där. Fick reda på det av Ingrid Magnusson Rading, som finns med i programmet, med sin bok om Haverdal.

Bo Lindblom

Men det finns andra gamla bekanta också. Bo Lindblom är ett namn från mitt förgångna, på den tiden han var ordförande för Amnesty i Sverige. På den tiden när man trodde att vi kämpade för något som skulle segra och att allt skulle bli bättre, om än så sakteliga. Det skulle vara intressant att höra Bo prata, fast det kan jag ju inte, med tanke på att jag befinner mig i fel land.

Elsa Grave-sällskapet har också en programpunkt. Tydligen skulle Elsa fyllt 100 nästa år. Jag minns henne väl. Första gången såg jag henne på ett tåg, i sällskap med en tonårig tjej, som att döma av hur bra de bråkade antagligen var hennes dotter. Sedan dök hon upp i en Femina-artikel, och då insåg jag vem hon var. Ännu senare brukade ‘mina’ lantbrevbärare (dvs kolleger på posten) prata om henne, för de blev ombedda att mata katten och vattna blommorna när hon inte var hemma. Jag t o m hittade en av dem –  lantbrevbärare alltså – i en veckotidning, där Elsa nämndes.

Elsa Grave

Så Elsa var verkligt folklig av sig.

Haverdals Therese Loreskär kommer också. Givetvis, kan man säga. Therese tycks vara med på det mesta.

Där är många, många författare, som pratar om sina böcker på ett par olika scener/rum. Och om man så önskar kan dagen inledas med frukost med Aino Trosell, vilket låter rätt civiliserat.

Och om jag befann mig i Varberg, så vet ni vad jag skulle ha för mig.

Varför inte försöka med Kina?

Det är ju självklart, egentligen. Ett land med så många invånare som Kina (jag vill inte ens gissa hur många, och i nästa vecka är det väl ganska så många fler), bör ju ha en väldigt stor mängd med läsare också. Och till skillnad för hur det var när en annan var ung, så finns det numera pengar, och kontakter med västvärlden i detta stora land.

Jag är ganska säker på att jag inte hört talas om Claire McFall innan hon vann ett skotskt bokpris i våras. Men sedan blev jag kontaktad av hennes förlag som ville att jag skulle prata med henne, och de kunde berätta hur denna relativt okända tonårsförfattare från en skotsk småstad, plötsligt hade blivit stor i Kina.

Tydligen hade hennes debutroman Ferryman (hon har skrivit fler böcker sedan dess), som handlar om en flicka som dör i en tågolycka, och som blir ledsagad av en snygg ung kille genom dödsriket till ‘Himlen’ och allt som händer på den färden, blivit funnen av en kinesisk redaktör. Hon gillade boken, och ville ge ut den på kinesiska.

Och Claire hade väl ingen direkt anledning att säga nej, även om hon inte väntade sig mycket. Så kontrakt skrevs, och lite senare kollade hon in en av de stora nätaffärerna i Kina för att se om boken fanns med där. Hon blev lite chockad när hon såg att Ferryman hade 50.000 recensioner!

Boken har nu sålts i en miljon exemplar, och på en turné i Kina i början av året blev hon mobbad som en superkändis. En film lär vara på väg. Och hon och hennes man och deras lille son har kunnat köpa ett hus och hon har råd att jobba halvtid som högstadielärare i engelska.

Claire McFall

Ja, det var anledningen till att jag skulle prata med henne. Och det lät ju annorlunda och kul, så vi träffades på bokfestivalen i Edinburgh, där jag upprepade gånger lyckades tjata om hur rik hon blivit…

Samtalet – på engelska – finns att läsa här.

En sak som man inte tänker på, är att alla dessa kinesiska piratversioner av böcker och annat, har en effekt på kulturlivet där. Läsare vill ha en ‘riktig’ bok, och många av kommentarerna på nätet handlade just om detta. Folk sa att boken såg ut att vara god kvalitet, och att den nog var äkta. Och då är de beredda att betala ordentligt. Och än så länge finns det inte så många utländska tonårsböcker på den kinesiska marknaden. Därav det stora antalet sålda exemplar.

Jag stötte på en liknande grej på deckarweekenden Bloody Scotland, där de skotska deckarförfattarna pratade om att ta sig in på den indiska bokmarknaden. Där läser de visserligen på engelska, men vill ha en ‘Indian Edition’ och med de enorma mängderna läsare i landet, borde det också medföra stora framgångar.

Det konstiga är väl att ingen tycks ha tänkt på det här förut.

Grannen

Det blir inte så ofta jag pratar med grannen på nummer tre. Ett hej när man passerar, kanske. Men häromdagen hade han precis varit ute och vallat tvillingbarnbarnen, som fortsatte sova i sin vagn, och han själv satt i solskenet utanför huset. Till slut blev det en hel halvtimme om både det ena och det andra, tills Den Bättre Hälften kom ut och räddade mig.

Ett av samtalsämnena var nordiska deckare, som han tydligen gillar skarpt. Speciellt Jo Nesbø. Jag ‘kände mig tvungen’ att säga att jag inte delar hans entusiasm, och hur jag gick efter 20 minuter när Jo var i stan för några år sedan. Grannen var nog mest chockad över att hans favorit varit här utan att han visste om det. Jag berättade om stans årliga deckarweekend, Bloody Scotland, och det hade han inte haft en aning om…

Vilket var synd, men nu har jag sett till att han har skrivit upp nästa år i sin almanacka, samt varnat Bloody Scotland att det faktiskt finns intresserade människor som helt missat all reklam.

En annan författare han gillar visade sig vara Lars Kepler, så jag sa att jag intervjuat dem en gång i tiden. Tydligen visste han inte att jag bloggar om böcker heller, så efteråt gick han in och läste intervjun. Jag blev lite orolig, och var tvungen att kolla själv, men den var inte så dålig som jag trodde.

Och sedan ville han ha förslag på andra nordiska mordiska författare han kunde tackla. För han tycker det är så roligt att läsa alla de där ortsnamnen och kolla var de ligger och gissa hur man uttalar dem… Men det är svårt att ge folk listor, för man vet aldrig hur mycket annat de läst. Så min lista innehöll självklara namn som Håkan Nesser och Henning Mankell, och dem hade han redan läst, så klart. Men en del andra namn var tydligen nya. Jag drog till med Christoffer Carlsson, och så oroade jag mig för att han inte skulle finnas på engelska. Men det gör han.

För att komma iväg, erbjöd jag honom att läsa Sonens översättning av Andreas Normans En Rasande Eld. Så kanske det kan bli en ny fan här intill.

Andreas Norman

Men det är ju skönt att veta att ens grannar läser, även om det är Jo Nesbø. Alla behöver inte tycka som jag. Inte jämt, i alla fall.