Category Archives: Deckare

Grannen

Det blir inte så ofta jag pratar med grannen på nummer tre. Ett hej när man passerar, kanske. Men häromdagen hade han precis varit ute och vallat tvillingbarnbarnen, som fortsatte sova i sin vagn, och han själv satt i solskenet utanför huset. Till slut blev det en hel halvtimme om både det ena och det andra, tills Den Bättre Hälften kom ut och räddade mig.

Ett av samtalsämnena var nordiska deckare, som han tydligen gillar skarpt. Speciellt Jo Nesbø. Jag ‘kände mig tvungen’ att säga att jag inte delar hans entusiasm, och hur jag gick efter 20 minuter när Jo var i stan för några år sedan. Grannen var nog mest chockad över att hans favorit varit här utan att han visste om det. Jag berättade om stans årliga deckarweekend, Bloody Scotland, och det hade han inte haft en aning om…

Vilket var synd, men nu har jag sett till att han har skrivit upp nästa år i sin almanacka, samt varnat Bloody Scotland att det faktiskt finns intresserade människor som helt missat all reklam.

En annan författare han gillar visade sig vara Lars Kepler, så jag sa att jag intervjuat dem en gång i tiden. Tydligen visste han inte att jag bloggar om böcker heller, så efteråt gick han in och läste intervjun. Jag blev lite orolig, och var tvungen att kolla själv, men den var inte så dålig som jag trodde.

Och sedan ville han ha förslag på andra nordiska mordiska författare han kunde tackla. För han tycker det är så roligt att läsa alla de där ortsnamnen och kolla var de ligger och gissa hur man uttalar dem… Men det är svårt att ge folk listor, för man vet aldrig hur mycket annat de läst. Så min lista innehöll självklara namn som Håkan Nesser och Henning Mankell, och dem hade han redan läst, så klart. Men en del andra namn var tydligen nya. Jag drog till med Christoffer Carlsson, och så oroade jag mig för att han inte skulle finnas på engelska. Men det gör han.

För att komma iväg, erbjöd jag honom att läsa Sonens översättning av Andreas Normans En Rasande Eld. Så kanske det kan bli en ny fan här intill.

Andreas Norman

Men det är ju skönt att veta att ens grannar läser, även om det är Jo Nesbø. Alla behöver inte tycka som jag. Inte jämt, i alla fall.

Annonser

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Oktober är den kallaste månaden

Jag tyckte om boken. Ja, det känns kanske dumt att påpeka, men man vet ju aldrig. Speciellt inte när det gäller en bok jag inte hört talas om, av en författare jag inte hört talas om, och som jag bara precis hittat på skolprogrammet för bokfestivalen i Edinburgh i sommar. Men det var ju lite uppiggande, för det vimlar inte direkt av utlänningar där, och allra minst i programmet för de yngre.

Christoffer Carlssons Oktober är den kallaste månaden visar att man kan ha korta, mogna Nordic Noir-romaner för tonåringar också. Inte bara långa, hemska saker för vuxna. Den ska precis komma ut i engelsk översättning, så någon har dessutom tänkt sig att den kunde passa utländska tonåringar. Eller om det blir som med Terry Pratchett; även de ‘yngre’ romanerna hamnar i första hand hos de äldre fansen.

Christoffer Carlsson, Oktober är den kallaste månaden

Inte för att Christoffers bok är barnslig. Den innehåller sex och våld och svordomar, och så där allmänt hotfulla mörka skogar och en grupp människor som står lite utanför det vanliga samhället, och som mellan sig har historia som man inte pratar öppet om i första taget.

Vega bor i Småland med sin bror och deras mamma, när polisen kommer och letar efter hennes storebror Jakob. Hon vet mer än hon säger. Ja, hon säger egentligen inget alls. Och hon bestämmer sig för att reda ut vad som faktiskt hände och vad det kan innebära för deras lilla grupp. Riktigt hur hon orkar detta på en diet av cigarretter och vatten och starkt kaffe begriper jag inte, men detektiver är ju i allmänhet lite egna av sig.

För en svensk innehåller boken inte mycket som chockerar. Men det ska bli intressant att se hur det går i Storbritannien. Hoppas att de vuxna som alltför ofta bestämmer vad som passar yngre människor att läsa, inte sätter stopp. Det bästa vore om de inte tar reda på vad boken handlar om. Eller att de själva tycker om den och kan dela med sig av upplevelsen.

Översatt

Jag var ute och låtsades vara en riktig person för några veckor sedan. Fast man kan också beskriva det som att jag genomförde ett par evenemang där jag tvivlade på att jag varit riktigt klok som gått med på detta. Man vet ju aldrig.

Först åkte jag till Newcastle och intervjuade Cornelia Funke. Inte min idé, utan faktiskt på hennes PR-dams begäran. Men det var en bra idé – bortsett från samma morgon när jag alltså undrade vad jag hade tänkt som sa ja – och resan gick bra; lagom lång och lagom tid, så man kunde sova normalt och så.

Cornelia Funke and Garth Nix at Seven Stories

Och en synnerligen lagom person att intervjua. Jag har inte läst massor av Cornelias böcker, men nog för att kunna konversera med henne, utan att veta för mycket heller.

Några dagar senare kravlade jag ur sängen nästan innan jag hunnit gå och lägga mig; så tidigt gick tåget till London. Sonen hade årsmöte med sina kolleger på SELTA; de som översätter svensk litteratur till engelska. Av någon outgrundlig anledning tyckte de att de kunde vilja bli underhållna efteråt av några bloggare som skriver om översatt litteratur, och bjöd in mig – som egentligen inte gör det – och två andra som läser massor med översatta böcker, och som alltså visste vad de pratade om.

Så kan det gå. Jag svamlade på efter bästa förmåga, och de andra pratade efter mig, vilket var en himla tur, får man säga. Men det var rätt roligt i alla fall. Och sedan gick vi på puben, och jag hann prata lite mer med Sarah Death, som är ett stort namn när det gäller svensk litteratur till engelska.

Därefter åkte Sonen och jag till en indisk vegetarisk restaurang och åt god mat, sedan satt vi i loungen på Euston och väntade på vårt sovvagnståg hem. Vi intog drinkar (ja min var te, förstås) i salongen på tåget, och man kände sig nästan som om man var i en Agatha Christie, faktiskt. Som tur var blev vi inte mördade, utan sov hela vägen till Skottland.

Efter dessa utsvävningar bestämde jag att borta kanske är bra, men att hemma – t o m när det byggs om – är bäst. Så här sitter jag nu, och det kommer att vara ända till påska, eller till någon annan tidpunkt då jag hunnit glömma att jag inte skulle ut och resa igen.

Hon bara lovar och lovar

Jag var faktiskt tvungen att kolla om jag redan skrivit det här blogginlägget. Ibland känns en idé inte alls originell, och jag har upptäckt att jag redan gjort vad jag tänkt göra.

Men, jag skrev i alla fall inte om det för tolv månader sedan. Jag vet, jag vet. I ditt stilla sinne tänker du att jag har skrivit så lite så det är inte konstigt att jag inte skrev det här heller. Helt rätt.

Är inte mycket för nyårslöften. Man går aldrig ner i vikt eller städar varje vecka bara för att man sa så den 1 januari. Men jag hoppas att jag kommer att skriva lite mer under 2016.

Jag behöver läsa mer, och bli lite lugnare inombords. OK, jag kan baka bröd eller börja sticka. Men läsa är roligare. Och det behöver bli fler promenader. För faktum är att man får de där användbara idéerna när man bakar eller luftar på sig. I värsta fall stryker. Men jag har inte haft strykbrädan framme på 21 månader (dvs sedan vi flyttade), och livet funkar skrynkligt också.

Har nyligen läst ett par gamla böcker. Gamla, men nya för mig. Borde egentligen göra det oftare. Det är inte bara nya böcker som behöver läsas. Man behöver inte ‘följa med’ i allt som händer. Kan inte.

Margery Allingham, Traitor's Purse

Har lärt mig att semestrar och jul är de sämsta perioderna på hela året för att läsa. I år hade jag inte ens planerat allt det där jag tänkt läsa så länge. Fast jag undrar om en av anledningarna till min juliga läspaus var att boken jag har på gång inte lockar.

Därför satte jag idag i gång med en deckare från 1941, som jag fick i julklapp. En Margery Allingham, som jag inte läst på ett par decennier. Det sköna är att hon är fortfarande lika bra. Och jag kan säga att lite julläsning blev det, trots allt.

Edinburgh 2014

Charlotte Square

Ja, så kunde man ha sett J K Rowling på Edinburghs bokfestival i måndags morse. Åtminstone kunde man gjort det om man vetat att hon skulle vara där (det hemlighöll de), och om man hade varit högstadieelev med biljett till ett icke programlagt programinlägg för skolor. Och för min del om jag inte hade varit trött och upptagen på annat håll.

Press yurt

Men vad gör det? Jag är glad ändå. J K var där för att presentera Malala som just fått en bok publicerad (och som jag faktiskt hade mottagit ett par dagar före), och hur bättre avsluta en bokfestival än med att låta en beundransvärd tonåring prata inför andra tonåringar? Säkert bra mycket vettigare än de politiska diskussionerna om Skottlands eventuella självständighet som också fanns med på programmet. Jag stod och väntade på Gordon Brown en dag, med de riktiga fotograferna. Där var mest en massa säkerhetstyper i mörka kostymer och sådana där snören i öronen. När Skottlands förste minister Salmond var där tidigare under festivalen myllrade det mest en mängd poliser, och jag undrade förvirrat om poliskåren plötsligt blivit bokintresserad.

Gordon Brown

Annars har det varit en salig blandning av helt normala författare. Jag var där i totalt sex dagar, med rätt mycket vilodagar emellan. De mest lyckade dagarna var nästan de när jag åkte dit för en enstaka programpunkt och sedan åkte hem igen. Och det är ju fördelen med att ha ett hem att åka till. Man behöver inte bestämma i förväg vad man ska hinna med.

Sara Paretsky

Den jag mest såg fram emot att höra var Sara Paretsky, som pratade med den svenskättade Tom Rob Smith, som jag inte visste något om alls förut. Nu vet jag att hans mamma blev galen. På en svensk gård. Det händer så lätt.

Sista dagens tre stycken Elizabethar (Kessler, Laird och Wein) var roliga att se. Jag undrar om jag ska föreslå att de gör lite stand-up nästa år. Liz Kessler skriver om sjöjungfrur och féer, medan de andra Lizarna var där för att prata Etiopien, kejsare med lejon och hur det är att stå fastsurrad på övre vingen på ett litet flygplan (medan det är uppe i luften och flyger, alltså).

Eleanor Hawken, Curtis Jobling and Cathy MacPhail

Första dagens tremansevenemang med Curtis Jobling, Eleanor Hawken och Cathy MacPhail handlade om spöken. En del tror på dem, och andra inte. En annan dag pratade Debi Gliori om pingviner och drakar, eftersom hon råkar vara passionerat intresserad av båda, och nu hade hon lyckats kombinera dessa i sin senaste bilderbok, som för övrigt är underbar.

Arne Dahl var där en kväll och han läste ur sin nyaste översatta bok (tydligen gjord av en kompis till Sonen). Patrick Ness föreläste om varför han skriver för ungdomar (konstigt, eller hur?). Dyslexi var ämnet för en programpunkt, och det var synnerligen fullsatt.

Wendy Meddour and Mina May

En Edinburgh-debutant, Wendy Meddour, tog med sig alla barnen. Äldsta flickan som är 13 är hennes illustratör, men småsyskonen kom också, samt mormor och morfar (som inte lät Wendy ta hål i öronen när hon var liten!). Samtidigt pratade Steve Cole om sin senaste mumiedetektiv i teatern bredvid, och han var lite upprörd över att jag valde Wendy före honom… Men jag låg i alla fall på lur för att ta en bild på honom när han anlände.

Secret Agent Mummy

Och jag kanske inte lyckades vara skolelev för J K Rowling, men en morgon smet jag med författarhjälp in på två skolprogram. Båda handlade om första världskriget, och var som ‘vanligt’ mycket intressantare än många av de reguljära programmen. Först var det Theresa Breslin och Mary Hooper som pratade, och därefter Tony Bradman, Linda Newbery och Paul Dowswell.

Theresa Breslin, The School Librarian and Mary Hooper

Mellan alla föreställningar jag gick på, kunde jag springa och hitta andra författare medan de signerade böcker. Och de par gånger jag lyckades komma in i författarnas tält, hann jag se en hel del kändisar. Det gäller bara att inte glo.

Kate O'Hearn

Michael Rosen

Och till de fyra svenskar som råkade dricka kaffe vid mitt bord en dag, och som ifrågasatte om detta kunde vara en bokfestival, för var fanns böckerna? så kan jag säga att det var det och böckerna fanns i bokhandeln. Inte bland kaffet och kakbitarna. Jo, där också, faktiskt.

Slutligen, till den författare som jag undrade om han var ledig för en kort träff dagen därpå, det var verkligen inte nödvändigt att gå och gifta sig, bara för att ‘slippa.’ Men grattis till Philip Caveney och hans Susan!

Två intervjuer och en nyutkommen översättning

Av vår respaus på Starbucks i Malmö har det så småningom blivit två intervjuer. Den här, på svenska, som mer eller mindre ordagrant låter er få läsa vad Andreas Norman berättade för oss. Och så den översatta, som jag bjuder mina icke svenskspråkiga läsare på.

Jag medger att jag lekte med tanken på att be Andreas översättare att tampas med intervjun också. Men han hade mycket för sig, så jag gjorde det själv. Och det gick väl bra. Hade varit lättare att inte hålla på med att flytta på samma gång. Men det har ordnat sig, det med.

Andreas Norman

Men, som sagt, här på Svenska Bookwitch får ni sanningen, utan förvillande utländska uttryck (bortsett från den engelska som Andreas naturligtvis svänger sig med, för det gör man ju numera). Och en mängd bilder, helt utan kyckling-macka.

Översättningen av En Rasande Eld finns i brittiska bokhandlar idag.