Kategoriarkiv: Deckare

Christoffer Carlsson på Bloody Scotland

Jag lät Christoffer Carlsson få den sista koppen kaffe i Bloody Scotlands green room. Han var ju gäst här, och jag hade inte ‘lärt mig dricka kaffe än.’ Vi lyckades hitta ett hörn vid ett bord, fast rummet var knökfullt med yrkesmördare. Tre event hade precis slutat och alla författare hängde i det greena roomet ett tag, och pratade med varandra, så man knappt hörde sig själv tänka. Christoffer fastnade hos Denise Mina en stund, så jag hann pilla färdigt med min inspelningsmanick.

Christoffer Carlsson

Christoffer hade sett sådana förut, och visste att om han böjde sig ner och talade högt och tydligt, så skulle hans röst fastna på ‘bandet.’ Och det gjorde den. Ihop med minst trettio andra människors röster.

I alla fall… Jag blev glad tidigare på dagen när Christoffer berättade att han redan skrivit en bok som utspelar sig i Halmstad. Jag hade nämligen tänkt be om en sådan, annars. Den kommer till våren, och han har varit ‘lite rädd för att platsen jag kom ifrån inte är intressant nog.’ Men det är klart den är. Författare skriver ofta bäst om sitt eget lilla hörn i världen. När jag sade det litade han på mig, för jag är ju ‘så mycket äldre och klokare…’ Hmph. Tack!

Jag fick en verkligt detaljerad beskrivning på exakt var boken utspelar sig, men ni får nöja er med Tolarp, Marbäck och Fylleån, och spring nu inte ut i skogen och villa bort er! Han och hans bror brukade leka just där, och halvvägs genom skrivandet av boken bestämde sig föräldrarna för att flytta in till stan, där de nu bor på trettonde våningen med underbar utsikt. ‘Boken blev ett slags farväl. Det var rätt svårt… en bit av min historia som blivit oåtkomlig.’

Så den naturliga frågan till en kille som växt upp i den halländska skogen, var ju hur han kan veta något om att bo i höghus i Salem i Stockholms förorter? Christoffer fnissade lite, men sade att han har hunnit bo på flera ställen i Stockholm, både Vasastan (höghus) och Skarpnäck och Hagsätra (som är Salem). Han berättade om hur brotten i en förort skiljer sig från dem på Kungsholmen, och beskrev en smash & grab i Hagsätra. Själv tyckte han det var kul att bli igenkänd i kiosken. Det gav en känsla av hemmahörande.

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Skolan som beskrivs i böckerna om Leo Junker, låter som de flesta skolor, men jag måste i alla fall fråga var han själv gick. Snöstorpsskolan, som inte ens hade ett bibliotek, i ett otroligt gulligt litet område, där bara en elev inte var vit. Sedan blev det Östergård, där närheten till Andersberg gjorde att det var fifty fifty med invandrare. En väldigt bra integrerad skola, ‘kidsen från Snöstorp och Andersberg jämkades,’ och det gillade han verkligen. Man tänkte tydligen bara att den där killen var bra på fotboll, eller hade många hockey-kort. Det var ‘en humanistisk och rimlig syn på integration, och Christoffer är säker på att det hjälpt till med skrivandet.

Jag undrade om frekvensen av alla invandrarnamn han använder i sina böcker, om de motsvarar verkligheten, och det ansåg han att de gör. Det finns ju numera andra namn man kan heta än Carlsson. Christoffer tycker att Arne Dahls böcker ‘är jävligt intressanta,’ hur han startade med en rätt homogen A-grupp som sedan utvecklades i takt med att samhället gjorde det. Han sade att i sin egen nya bok finns det bara en del jugoslaviska namn, för det här var på 1990-talet. Folk går från att vara invandrare till att tio år senare ha vanliga jobb och allt det som hör till.  Jag muttrade något om hur exotiskt det var för mig att ha en ungersk klasskamrat i första klass, och en finsk kille i klassen på högstadiet. Christoffer kacklade att ‘det var ju spännande…’

Så flyttade vi tillbaka till gymnasiet, och jämförde mitt Sannarp med hans Sture-gymnasium. Han sade att Sannarp är/var en fin skola, Halmstads äldsta, men jag påpekade att på min tid var den nybyggd, och inte längre riktigt detsamma som stadens Allmänna Läroverk.

Jag hade ju blivit lite upprörd över ödena han givit sina chilenska karaktärer, med alltför tidig död. Christoffer sade att de kanske löper större risk att råka illa ut, men majoriteten gick det ändå bra för. Själv har han en professor i kriminologi som kommer från Chile. Tonåringar söker alltid spänning och det gör dem sårbara.

Han sade om integration i Sverige att man tror att folk antingen är terrorister eller änglar, men de är ju precis som vi; några är idioter, andra är änglar. ‘They are just people.’ Deckare har en roll att spela i hur man visar samhället och alla som finns där.

Christoffer Carlsson

Så, varför skrev han en tonårsroman mitt i allt det andra? ‘Sanningen, sanningen Ann,’ han kacklade och satte nästan kaffet i halsen, ‘är så jävla banal.’ Tydligen var tredje boken om Leo Junker så jobbig att skriva att Christoffer valde att göra avbrott och skriva något annat. Han vände på vad han höll på med, så det blev en story om en tonårstjej, ‘en brottsroman från en 16-årings syn,’ och det fick inte bli Kalle Blomkvist av det.

Och när den var klar undrade han vad han skulle göra med den. Förlaget påpekade att han var mitt i en annan serie, så tyckte det kunde få bli en ungdomsroman. Då gjorde han en del ändringar, mest baserat på vad han själv skulle ha velat läsa i den åldern.

Christoffer Carlsson, October is the Coldest Month

Jag frågade om han verkligen blev insläppt på Stirling High School dagen innan, med tanke på hur pass vågad Oktober är den kallaste månaden faktiskt är, med brittiska mått mätt. Han kacklade, och svarade att visst gjorde de det, och de var underbara. (Inom parentes berättade han om alla de länder som sade att våldet var OK, men som bad honom att tona ner sexscenerna i boken i översättning. De ville ha mer ‘pink and fluffy’ och han undrade nu vad det ens är.)

‘Lite gulligare?’

Han ‘vet inte vilken uppgift fiktion har idag, men jag vet från när jag var ung att fiktionen ska inte ljuga, den får inte skönmåla, den får inte uppfostra. Som ung läsare känner man det in a second.’

Så fortsatte Christoffer om Stirling High School, ‘i korthet, ja jag fick komma dit, de var fantastiska, det var typ, vi pratade om böcker. De läser allt, från Rankin till John Green, till Virginia Woolf.’ Han sade till dem att de ska göra vad de vill på fritiden, så länge det inte skadar någon. ‘Kanske inte jättepopulärt att säga i ett bibliotek…’

Jag nämnde en brittisk tonårsförfattare som blev utslängd från en skola, men att Christoffer ser ju så snäll ut…

På samma gång sade han ‘jag är ju så snäll, jag har så snäll framtoning!’

‘Du kanske är riktigt elak på insidan?’

Han kacklade till igen, ‘exakt, jag har ju det för mig, jag är ju så snäll, liksom… Men det var jättefint.’ Och när det ringde ut stannade många av dem och ville prata. Christoffer hade gärna pratat mer, kommit tidigare, men var tacksam för att ha fått tillfälle att vara där. När han är utomlands vill han alltid antingen besöka en skola eller ett fängelse. Det brukar gå bra, ‘kanske en gräddfil för författare? Svårt att ta sig in på anstalt i Sverige.’ (Jag kan tänka mig ett sätt…) Christoffer sade att han eventuellt kommer till Newcastle Noir i maj, och vill veta om det finns några bra state prisons där.

‘Jag är inte expert på fängelser,’ svarade jag. Han skrattade och bad om ursäkt, ‘sorry, du är mitt lexikon.’

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Innan Christoffer ställde ännu mer krav på min expertis bestämde jag att vi nog var färdiga. Jag hade ju redan fått honom att sitta kvar betydligt längre än vi kom överens om.

Vi ursäktade oss till dem som fanns kvar i green room, för vi blev lite högljudda på slutet, och så gick vi ut på King Street. Christoffer skulle upp till höger till sitt hotell, medan jag tog backen ner till vänster för att komma hem. Jag sade att jag kanske ser honom i Newcastle. Jag kan ju åka dit om jag börjar längta efter honom.

Annonser

Låtsas-svenskar och annat folk

Christoffer Carlsson

Bloody Scotland gick av stapeln förra veckoslutet. Jag gick bara dit ena dagen, men gav den all den energi jag kunde förmå, och började med ett ‘svenskt’ event på förmiddagen.

Svenskt och svenskt; de hade Christoffer Carlsson där, i sällskap med fransyskan Johana Gustawsson och engelsmannen Will Dean. Johana är gift med en svensk, bosatt i London, och Will har med (nästan) egna händer byggt ett litet hus i en svensk skog någonstans, där han bor med sin svenska fru. Så de är praktiskt taget svenskar.

Det var i alla fall rätt så västsvenskt, med Halmstadkillen Christoffer, Johana som sommarsemestrar i Falkenberg, och Will, vars hus ligger ‘norr om’ Göteborg. Det var också det roligaste eventet, enligt min mening. Kanske hade Christoffer rätt när han sade att alla svenska deckarförfattare är likadana, bor på samma ställe – Bromma – och skriver samma böcker. Alltså behövs dessa låtsas-svenskar.

Vi hade t o m en svensktalande moderator, Jacky Collins, och det är man inte van vid, direkt. Ja, inte för att de pratade svenska, för då hade ju bara ungefär tre personer i publiken förstått vad som sades.

Will Dean

Will har en detektiv som avskyr skogar, och det är ju rätt så uppmuntrande. Johana hade hittat en bok om Jack the Ripper, där hon upptäckte att ett av hans mordoffer kom från Falkenberg. Och Christoffer har bara nyligen skrivit en ännu inte utgiven roman som utspelar sig i Halmstads-området, efter ett halvdussin Stockholms-böcker. Det är väl Bromma-influensen kan jag tänka mig.

I princip handlar allt om Kalles Kaviar, att alla kramas t o m vid första mötet, och att du måste ta av dig skorna inomhus, även om det förstör effekten av din fina klänning. Och Will är godissugen, men det ordnade sig när Johana tömde ut innehållet i sin handväska på bordet. Hembränt gjorde också ett snabbt gästspel (dock inte från Johanas handväska).

Och detta är ju verkligen allt man behöver veta om oss svenskar. Tur att de inte hade tre riktiga ena, för då hade det kanske blivit allvar. Som det var nu hade alla roligt, folk stannade och pratade så länge att åtminstone Christoffer praktiskt taget behövde bäras ut (så att nästa event kunde starta).

Johana Gustawsson

Sean Duffy i Sverige

Kall, kall jord. Det passar ju bra som beskrivning av Sverige, som är ett land med tjäle. Nu var det Adrian McKintys första deckare om Sean Duffy i Carrickfergus jag menade. För två år sedan hörde hans svenska översättare Nils Larsson av sig för att berätta att äntligen skulle Duffy få lösa mord även på svenska.

Eftersom jag ju tjatat rätt så rejält om Adrian och speciellt om hans numera sex böcker om Duffy, the katolske detektiven strax utanför Belfast under 1980-talet, så blev jag glad. Jag hade helt enkelt ‘vetat’ att dessa irländska deckare skulle passa svenska läsare perfekt.

Adrian McKinty, Kall, kall jord

Jag hoppas att det stämmer, men man ska passa sig för vad man tycker och tror. Råkade i dagarna ramla över Kall, kall jord igen, och tänkte jag skulle kolla in några recensioner. Bara för att se.

Blev uppriktigt sagt både besviken och förvånad. De första recensionerna var alla negativa, och en del hade inte ens orkat läsa färdigt. Det får mig att undra vem förlaget väljer att skicka sina recensionsexemplar till.

Men som tur var hade en hel del andra tyckt om både brottet och detektiven. Jag gissar att det beror på åldern. Är man för ung är Nordirland ointressant och Duffy framstår som den 1980-talsman han är. Man kan inte skriva om historien. Men för oss som levde genom IRA-terrorn och striderna är det ‘roligt’ att komma tillbaka och läsa om det från insidan.

Bok två, Jag hör sirenerna på gatan, kom i höstas. Jag hoppas det går bra för den, trots att en del bloggare inte har förstått att titlarna är musikcitat utan anser att det är en idiotisk titel för en deckare.

Enligt Adrian kommer det att bli tre böcker till, sju, åtta och nio. I alla fall på engelska. Det ser jag fram emot.

De Otrogna

Titeln på Andreas Normans andra bok om den svenska spionen Bente Jensen är förvånansvärt passande, vilket läsaren inser efter ett tag. Precis som i En Rasande Eld tar det en stund för händelserna att komma igång. Men det är ju med avsikt, och allt klarnar så småningom.

Andreas är bra på att vända på saker och ting. I förra boken blev man lite förvånad över att britterna var the bad guys. Det oväntade här är att både Bente och hennes brittiska motpart Jonathan Green plötsligt upplever att deras liv, både privat och professionellt, står vid något av en avgrund.

Andreas Norman, De Otrogna

Allt blir mera personligt, och allt blir ganska otäckt för de två. Jag funderade på om de skulle bli ‘vänner’ eller om britterna plötsligt skulle bli lite ‘trevligare’ men det kan jag ju inte gärna tala om här.

MI6 sysslar inte oväntat med hemska saker i Syrien, och det är inte meningen att världen ska veta om det. Vi ser mycket mer av London, där Jonathan har en otrevlig typ till chef, och deras överordnade har lustigt nog ett namn som för tankarna till IRA, men det är väl bara en händelse. Inte skulle vår (min) regering ha irländska katoliker i så hög ställning… Men fula typer är de allihop.

Den lite långsamma starten leder ganska plötsligt till betydligt mera explosiva händelser. Och mer än så kan jag inte berätta. Läs!

Grannen

Det blir inte så ofta jag pratar med grannen på nummer tre. Ett hej när man passerar, kanske. Men häromdagen hade han precis varit ute och vallat tvillingbarnbarnen, som fortsatte sova i sin vagn, och han själv satt i solskenet utanför huset. Till slut blev det en hel halvtimme om både det ena och det andra, tills Den Bättre Hälften kom ut och räddade mig.

Ett av samtalsämnena var nordiska deckare, som han tydligen gillar skarpt. Speciellt Jo Nesbø. Jag ‘kände mig tvungen’ att säga att jag inte delar hans entusiasm, och hur jag gick efter 20 minuter när Jo var i stan för några år sedan. Grannen var nog mest chockad över att hans favorit varit här utan att han visste om det. Jag berättade om stans årliga deckarweekend, Bloody Scotland, och det hade han inte haft en aning om…

Vilket var synd, men nu har jag sett till att han har skrivit upp nästa år i sin almanacka, samt varnat Bloody Scotland att det faktiskt finns intresserade människor som helt missat all reklam.

En annan författare han gillar visade sig vara Lars Kepler, så jag sa att jag intervjuat dem en gång i tiden. Tydligen visste han inte att jag bloggar om böcker heller, så efteråt gick han in och läste intervjun. Jag blev lite orolig, och var tvungen att kolla själv, men den var inte så dålig som jag trodde.

Och sedan ville han ha förslag på andra nordiska mordiska författare han kunde tackla. För han tycker det är så roligt att läsa alla de där ortsnamnen och kolla var de ligger och gissa hur man uttalar dem… Men det är svårt att ge folk listor, för man vet aldrig hur mycket annat de läst. Så min lista innehöll självklara namn som Håkan Nesser och Henning Mankell, och dem hade han redan läst, så klart. Men en del andra namn var tydligen nya. Jag drog till med Christoffer Carlsson, och så oroade jag mig för att han inte skulle finnas på engelska. Men det gör han.

För att komma iväg, erbjöd jag honom att läsa Sonens översättning av Andreas Normans En Rasande Eld. Så kanske det kan bli en ny fan här intill.

Andreas Norman

Men det är ju skönt att veta att ens grannar läser, även om det är Jo Nesbø. Alla behöver inte tycka som jag. Inte jämt, i alla fall.

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Oktober är den kallaste månaden

Jag tyckte om boken. Ja, det känns kanske dumt att påpeka, men man vet ju aldrig. Speciellt inte när det gäller en bok jag inte hört talas om, av en författare jag inte hört talas om, och som jag bara precis hittat på skolprogrammet för bokfestivalen i Edinburgh i sommar. Men det var ju lite uppiggande, för det vimlar inte direkt av utlänningar där, och allra minst i programmet för de yngre.

Christoffer Carlssons Oktober är den kallaste månaden visar att man kan ha korta, mogna Nordic Noir-romaner för tonåringar också. Inte bara långa, hemska saker för vuxna. Den ska precis komma ut i engelsk översättning, så någon har dessutom tänkt sig att den kunde passa utländska tonåringar. Eller om det blir som med Terry Pratchett; även de ‘yngre’ romanerna hamnar i första hand hos de äldre fansen.

Christoffer Carlsson, Oktober är den kallaste månaden

Inte för att Christoffers bok är barnslig. Den innehåller sex och våld och svordomar, och så där allmänt hotfulla mörka skogar och en grupp människor som står lite utanför det vanliga samhället, och som mellan sig har historia som man inte pratar öppet om i första taget.

Vega bor i Småland med sin bror och deras mamma, när polisen kommer och letar efter hennes storebror Jakob. Hon vet mer än hon säger. Ja, hon säger egentligen inget alls. Och hon bestämmer sig för att reda ut vad som faktiskt hände och vad det kan innebära för deras lilla grupp. Riktigt hur hon orkar detta på en diet av cigarretter och vatten och starkt kaffe begriper jag inte, men detektiver är ju i allmänhet lite egna av sig.

För en svensk innehåller boken inte mycket som chockerar. Men det ska bli intressant att se hur det går i Storbritannien. Hoppas att de vuxna som alltför ofta bestämmer vad som passar yngre människor att läsa, inte sätter stopp. Det bästa vore om de inte tar reda på vad boken handlar om. Eller att de själva tycker om den och kan dela med sig av upplevelsen.