Kategoriarkiv: Film

Sju förtrollade kvällar

Mårten Sandén, Sju förtrollade kvällar

Den här värmde rejält i hjärtat. I hela bröstet, och alla de där ställena man kan känna saker på. Allt från det vackra omslaget till allra sista sidan av Mårten Sandéns nya bok, Sju förtrollade kvällar. Man kan vara ett barn när man läser den, men det är verkligen inte ett krav. Som med de bästa barnböckerna kan en vuxen njuta helt av läsningen också.

Tolvårige Buster Bolin tycker bäst om sport, speciellt boxning, och han är inte så bra på ‘riktigt’ skolarbete. Så känns det i alla fall. Han är tvärtemot vad hans storebror Jack var. Innan han dog var Jack en sådan där superduktig elev i skolan, och han ville bli lärare som vuxen. Men han var också snäll mot Buster och tog honom ut på skoj saker.

Men så händer det att Buster plötsligt kommer i kontakt med en kille på skolan som blir mobbad, och samtidigt med Saga, Flickan-som-läser, som han dras till på ett oförklarligt sätt. Och sedan är det de där biobiljetterna en gammal gubbe på stan ger honom.

Som vuxen förstår man att det handlar om en resa i tid, och man känner säkert också igen sig, från många böcker och/eller filmer. Det gör bara att allt känns bättre på något sätt. Tryggt. Spännande. Ganska så underbart, för man vet liksom att det blir nog något bra av det här. Trots att det ser jobbigt ut för alla inblandade.

Det är också en trevligt svensk bok, på ett trevligt, lagom gammaldags sätt. Jag är rätt säker på att boken inte utspelas i vare sig Halmstad eller Borås, men det var där jag hamnade när jag läste. I min – numera historiska – barndom. Och det kändes helt rätt.

Jag kan verkligen rekommendera sju förtrollade kvällar. Om du inte läser extremt långsamt blir det mer som en förtrollad kväll av läsning. Men vilken kväll!

Och efteråt kan man alltid sitta och njuta av omslagsbilden. Klappa den lite, så där.

Annonser

Författare och bussar

Svenska bussar tycks fortfarande komma i tid, så man kanske inte säger vad man säger här? Dvs, man väntar i evigheter på en buss, och sedan kommer det tre på en gång.

Så känns det för mig just nu, fast med författare. Manchester tycks flöda över med stora namn under en vecka eller två. Och detta innan jag riktigt hunnit hämta mig efter Bloody Scotland, en boklanseringsresa till London med övernattning samt en tur till Skottland till för att flytta på Sonen. (Han liksom stod i vägen…) Passade t o m på att kolla in en gammal kyrka i sällskap med Helen Grant, bara för att det är roligt att träffas.

Manchester Literature Festival står för dörren, och på måndag har jag två evenemang på samma dag, men inte på samma ställe. Tyvärr. Men det blir säkert bra. Sedan följer det flera till under veckan och till slut blir det en paus på en vecka före finalen med en familjebokdag.

Redan i morgon ska jag in till Waterstones för att höra Chris Riddell prata om att illustrera, och kanske om att skriva, böcker. För det gör han så bra så.

Jag var på Waterstones för tre dagar sedan också, då för att intervjua Teri Terry som var i Manchester för att charma bibliotekarier. Efteråt samlade Teri ihop en grupp nordliga skribenter för lunch på mexikansk restaurang. I London händer det saker jämt, men folk i nordväst blir glada när de kan samlas då och då och skvallra om vad som händer. (Alltså är det fel att bli bortskämd.)

Ja, och i London var jag i början på förra veckan när Candy Gourlay hade party på ett bibliotek för att lansera sin nya bok, Shine. Dit kom det högvis med barnboks-författare. Efteråt bjöd hon hem till sig på mat och dryck, och det var verkligen skönt att kunna sitta ute i en vackert upplyst trädgård sent på kvällen i behaglig temperatur (för slutet på september). Några av oss gick aldrig hem, utan inkvarterades i olika rum för hemtransport påföljande dag. Själv fick jag äldste sonens säng (fast han var inte i den).

Och nu är det dags för filmpremiär på How I Live Now!

Kullamannen

‘Va, är den svartvit?’ Ungefär så reagerade jag när vi väl kom igång med Kullamannen. Det borde jag ju ha vetat, eftersom jag sett den tidigare. Men tidens gång, samt det faktum att Kråkguldet var i färg, hade väl gjort mig glömsk.

Men nog är det mycket effektivare med kusliga filmer när man inte har färg att liva upp det hela med? Inte hade inledningen till varje avsnitt varit det minsta skrämmande om det hade varit soliga vyer av Kullen, med det blå havet i bakgrunden, gröna ängar och vackra, blonda barn.

Två vita, två blå. Inte ens det kunde man se i färg, och ändå kände man precis hur ringen såg ut.

Och jag tror att jag äntligen kunde förklara för mig själv varför jag till att börja med tyckte så illa om Brix i Forbrydelsen. Skådespelaren är oerhört lik Farbror Ludvig i Kullamannen, och ser man ut på det viset, är man självklart en skum typ.

Kullamannen

Det är skönt att kunna besöka sin barndoms minnen, och inte bli besviken. Kullamannen var bra. Den håller än. Och på samma gång är den så tidstypisk, att man skulle kunna använda serien i historieundervisning om man ville.

Kullamannen

Tänk så aningslösa folk var då! Men barnvakten var inte så korkad eller slarvig som man kunde tro. Jag har aldrig glömt hur de springer omkring på Kastrup. Flygplatsen har förändrats, men minnet består. Ja, den är ju rena rama turistbroschyren, hela teveserien, egentligen. Ner i gruvan och titta. Gå och köp glass. Cykla i vacker natur. Bada och klättra. Ut och gör saker med opålitliga främlingar. Njae. Jaga efter konstiga utlänningar i grottor. Sov över i kojan, och prata med konstiga gubbar. Nej.

Kullamannen

Men de överlevde ju. Om det nu var sant, och inte påhittat för skoluppsatsen när skolan började igen…

Så var 2012

Farten saktade ner en aning under året som gått. Jag hade ju visserligen tänkt mig att ta det lugnare, men inte nödvändigtvis riktigt så lugnt.

Wordpress 2012 blogging report

Men jag gjorde en intervju (på svenska, alltså) och jag skrev lite om böcker och författare. Och en del annat.

Det mest lästa inlägget var från 2010 om en film; En passion för Mr Lester. Jag tror att den gick på teve då, så det förklarar intresset. Och förklarligt nog kom nästan alla mina läsare från Sverige.

Har vi tur blir det mera liv nästa år.

Tystnad, tagning – på teve

Jag startade Bookwitch på svenska med Michelle Magorians Tystnad, tagning. Nu har den kommit som tevefilm i jul. Jag hade trott att den skulle bli juldagsfilm allraminst, men den var faktiskt på redan i söndags, så jag missade den nästan. Den Bättre Hälften och Sonen och jag tittade med middagen i knäet, medan Dottern satt kvar i St Andrews och tittade med sin middag.

Boken är ju vansinnigt lång, och handlingen omspänner en hel del, med massor av småintriger. Med en film på 90 minuter måste det mesta skäras bort, så egentligen var det bara Henrys familjegåta som blev kvar. Lite filmografi och lite skola, men mest inte. Det var en aning Harry Potter över den. Man undrar om folk som inte läst boken ens kan hänga med.

Och har man läst boken saknar man en hemsk massa bra saker. Dessutom dubblerade de rätt många av rollerna. Jag kan förstå varför, men det blev nästan lite tokigt ibland. Och mycket av det bästa försvann genom det.

Men, det var trevligt med gammaldags miljöer, och Sheila Hancock som Henrys farmor var en super-ragata av ordentliga mått. Fast inte ens hon var riktigt så uschlig som farmodern i boken.

Sheila Hancock, Josh Bolt, Dean Andrews and Elaine Cassidy in Just Henry, ITV

Det roligaste med filmen var nog att biografen som Henry och hans kompisar gick på bio på, var ‘vår’ gamla bio här i Stockport. Eftersom allt utspelade sig 1949, så behövdes en äkta, gammal biograf, och vår Plaza är nyrenoverad och ser ut som en riktig trettiotalsbio. Det finns förmodligen inte så många sådana, och det är kul att Plaza kan användas på det här sättet.

Tomorrow, When the War Began

Hade inte hört talas om John Marsden förrän den där dagen i juli 2000 när vi stod i Waterstones med Den Nya Bibliotekarien. Ja, inte för att hon var det då. Då var hon en 16-årig lästokig tjej som faktiskt inbillade sig att bara för att hon var i England så skulle det gå att finna ännu fler och bättre böcker av John Marsden.

Men så lätt var det inte, och jag har en känsla av att det bidde ingenting. Hoppas att det inte var så illa, men det framgick snart att Sverige är bättre för Marsden. Som vanligt tror jag det är för att Sverige och Australien har något gemensamt, som saknas i England. Engelskt är ”bäst” och då blir det mindre av det andra, även om det råkar vara skrivet på samma språk.

Jag fattade i alla fall att John Marsden skriver bra böcker. Har sedan stött på namnet då och då. Och min favorit Meg Rosoff medger glatt att hon knyckte hans historia till Så har jag det nu. Och det gjorde inte mig något, eftersom jag inte läst Tomorrow-serien.

Tänkte eventuellt att jag skulle prova på att läsa nu när jag har min icke-brittiska läsutmaning, men sedan jag fattat att det är ganska många böcker i serien har jag ändrat mig. Men film är ett lämpligt sätt att snabbt ta till sig böcker. Alltså såg jag fram emot dess ankomst.

Läste på svenska bloggar att den inte visas på SF-biograferna, och det är tråkigt, och ganska obegripligt. Men hit kom den, trots allt. Fast den gick bara i ca tio dagar, trots att det är påsklov och allt. Gissar att det faktum böckerna är så pass okända har medfört att intresset är lågt för filmen också.

Dottern hade inte ens hört talas om filmen, och var inte speciellt intresserad. Jag släpade med mig Den Bättre Hälften när det var två dagar kvar, och då bara en sen kvällsföreställning. Vi var ensamma i salongen till en början, fast det kom två tjejer senare. De gick efter så där två tredjedelar av filmen. Så de tyckte nog inte om den…

Det vete katten om Den Bättre Hälften gjorde heller. Men jag gillade filmen. Väntar med böckerna, men vill allt se de andra filmerna också.

Årets klappar

Vi drog ner ytterligare på klapparna i år. En per man till varje familjemedlem, så det var verkligen inte många paket under granen. Bra, för det är alltid krångligt att dra fram dem vid utdelningsdags.

Men jag är nöjd med vad som låg där. Den Bättre Hälften fixade en sådan där manick som man spelar över sina LP-skivor till sin iPod med. Sonen hade letat fram ett ex av Josephine Teys deckare om den uschla mördaren Richard III, vilken jag till min stora förvåning upptäckt att vi inte redan ägde. När jag gick och skulle plocka fram den på hyllan tidigare, vill säga. Och Dottern bidrog med en splitter ny DVD av Fem söker en skatt. Den riktigt gamla. Den som jag såg på bio när jag var sju år, och älskade.

I år känns det nästan som om jag kan hinna använda/njuta av klapparna meddetsamma, i stället för att bara lägga på hög. Har redan börjat läsa min deckare, och Roger Whittaker ligger på köksbordet i förhoppningen att han kan uppdateras till mp3. Så fort vi har ett hål i tevetittandet ska skattsökarna på.

Dottern fick ett presentkort på böcker av grannarna. Tyvärr. Det är från bokhandeln vi inte går in i. Förra året fick hon också ett presentkort dit, och Den Bättre Hälften körde Dottern dit vid en tidpunkt då vi visste att ägarna var på semester. (De informerade om det på sin website…) Den enda lösning vi kommit på nu är att Den Bättre Hälften skjutsar Farmodern dit och hon får (s)linka in och köpa en bok.

Fast, vi behöver ju inte precis några böcker.