Category Archives: Historia

Den hemlighetsfulla grottan

I Den hemlighetsfulla grottan, en tidsrese-saga om tio-åriga Saga, som får vara med om betydligt mer än hon väntat sig under semesterveckan i Haverdal, får läsaren äventyr blandat med lite lagom historieundervisning.

Ingrid Magnusson Rading fick väldigt mycket spännande researchmaterial över när hon skrev sin stora bok Haver du sett Haverdal, och här använder hon det på bästa sätt. Historia kan uppfattas som lite tråkigt, men inte när man får det i form av oväntade tidsresor på sommarlovet.

Sagas mormor ger henne en förtrollad sten (och det vet hon att den är för hon testade den när hon var liten flicka), och sedan får Saga vara med om förbluffande händelser från det förflutna.

Vi är nog många som vet lite grand om Haverdals historia, men som aldrig läste vidare. I Sagas sällskap får läsaren först resa till svältens 1600-tal, där Ellika och hennes familj har det svårt i gamla Haverdals by. Man förstår varför sanden kunde vara så förödande, och man ser effekten av för lite regn och för mycket regn, och hur snabbt folk kan bli sjuka och t o m dö. Det här är lite Tore Gudmarsson för yngre läsare.

Ingrid Magnusson Rading, Den hemlighetsfulla grottan

Nästa historiestopp för Saga kommer när hon söker efter sin mormors morfar som dog ung, efter ett kort och hårt liv i stenbrottet på Skallen. Återigen är det något vi ofta vet en del om, men det är svårt att föreställa sig hur det verkligen var. I sällskap med Astrid ser vi slitet och bristen på mat, och hur farligt det kunde vara att arbeta som stenhuggare.

Det här är fantastiskt intressant, och man lär sig så mycket om Haverdal, och jag väntar redan på nästa bok, och ett par nya tidsresor bakåt i historien. Och för oss lite äldre är Sagas egen morfar en rolig typ…

Perfekt sommarlovsläsning mellan baden!

Annonser

Sean Duffy i Sverige

Kall, kall jord. Det passar ju bra som beskrivning av Sverige, som är ett land med tjäle. Nu var det Adrian McKintys första deckare om Sean Duffy i Carrickfergus jag menade. För två år sedan hörde hans svenska översättare Nils Larsson av sig för att berätta att äntligen skulle Duffy få lösa mord även på svenska.

Eftersom jag ju tjatat rätt så rejält om Adrian och speciellt om hans numera sex böcker om Duffy, the katolske detektiven strax utanför Belfast under 1980-talet, så blev jag glad. Jag hade helt enkelt ‘vetat’ att dessa irländska deckare skulle passa svenska läsare perfekt.

Adrian McKinty, Kall, kall jord

Jag hoppas att det stämmer, men man ska passa sig för vad man tycker och tror. Råkade i dagarna ramla över Kall, kall jord igen, och tänkte jag skulle kolla in några recensioner. Bara för att se.

Blev uppriktigt sagt både besviken och förvånad. De första recensionerna var alla negativa, och en del hade inte ens orkat läsa färdigt. Det får mig att undra vem förlaget väljer att skicka sina recensionsexemplar till.

Men som tur var hade en hel del andra tyckt om både brottet och detektiven. Jag gissar att det beror på åldern. Är man för ung är Nordirland ointressant och Duffy framstår som den 1980-talsman han är. Man kan inte skriva om historien. Men för oss som levde genom IRA-terrorn och striderna är det ‘roligt’ att komma tillbaka och läsa om det från insidan.

Bok två, Jag hör sirenerna på gatan, kom i höstas. Jag hoppas det går bra för den, trots att en del bloggare inte har förstått att titlarna är musikcitat utan anser att det är en idiotisk titel för en deckare.

Enligt Adrian kommer det att bli tre böcker till, sju, åtta och nio. I alla fall på engelska. Det ser jag fram emot.

Natträden

Det var verkligen på tiden! Caroline Lawrence har äntligen blivit översatt till svenska och det var inte en dag för tidigt. För sådär tio år sedan hyste jag tankar på att gå runt på bokmässan tills jag hittade något förlag som insåg att Carolines böcker genast måste överföras till den svenska läspubliken.

Caroline Lawrence, Natträden

Natträden är inte en del av hennes romerska barndetektivserie (så den kommer väl härnäst, eller?), utan hennes första bok skriven för dyslektiker. Detta innebär att den är kort och lättläst, utan att för den skull vara vare sig barnslig eller ointressant.

Tvärtom, den är hemskt intressant, och för sådana som jag som aldrig riktigt fick kläm på de urgamla klassiska ‘sagorna’ som Aeneiden, så är detta ett riktigt guldkorn. Man läser och blir underhållen, och på samma gång blir man lite mer bildad.

Det är vad jag gillar.

Så, den här korta historien om pojkarna Nisos och Ry, som flyr Troja under en massaker, och hamnar i dåtidens Italien, följer inte direkt principen om att ‘så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ utan det blir mera ett kort kapitel från vad Vergilius berättade om, både länge och väl. Och det är en hemskt bra idé; detta att låna någon annans personer och handling och skriva om det till vad som passar dagens läsare.

Det märks att Caroline vet vad hon skriver om. Med en klassisk utbildning från Cambridge och otaliga barnböcker från antikens Rom och Grekland, mm, så får hon det rätt och ganska lagom.

Jag tänker bara sitta här och vänta på att det blir fler översatta böcker. Det finns många att välja på.

Inskriptionen

Skriver folk fortfarande i böcker? Ja, romaner och så, alltså. Jag har vänner som skriver i sina egna böcker, dvs en påminnelse om när och var boken inhandlades eller anlände som present, o dyl. Och det är ju trevligt.

Men vad jag menar är det som eventuellt står i boken när du får den. Lite som min belöning i sexan när jag fick The Adventures of Huckleberry Finn för att jag varit duktig i skolan. Läste den aldrig, för jag hade redan läst den på svenska, och sedan blev det bara inte av.

En författare på facebook visade upp ett foto på försättsbladet till en gammal bok han hittat i andra hand. Snirklig text och en lång lyckönskan från pojkens rektor för flit och ansträngning, daterad 1924. Pojkens namn var lite ovanligt, så vi var många som googlade fram diverse fakta om honom, efter det att författaren funderat på hur det gått i livet för pojken.

Och, jodå. Det gick bra. Den där fliten satt tydligen i, och han hade ett långt, arbetsamt liv och levde till 91 års ålder. Bl a var han lärare och han skrev någon bok.

Vi kände oss alla rätt nöjda.

Och som kronan på verket hittade författaren mannens son som fortfarande lever och verkar som fotograf, och vi kunde se hans senaste utställning på verkligt intressanta fotografier tagna av folk under flera decennier.

Vilken tur att just denna bok köptes av en person som ville veta mera! Och att vi kunde sitta i våra egna hörn i världen och delta i detektivarbetet.

Strömkarlens fiol, en Stockholmsnovell

Det var bra att Cornelia Funke berättade för mig att hon skrivit en novell speciellt för den svenska marknaden. Annars hade jag ju inte vetat det.

Strömkarlens fiol handlar som titeln säger om en fiol. Den lär vara en äkta strömkarlsfiol, som nu har blivit stulen och en ung flickas liv är i fara om den inte blir funnen igen.

Eftersom detta utspelar sig i Spegelvärlden, så möter vi Jakob och hans följeslagare Räv på väg till Spegel-Stockholm för att försöka hjälpa flickan. I denna verklighet ser Stockholm inte riktigt ut som vanligt, och personligen tycker jag att det här var ett intressant Stockholm att få besöka. Jag skulle gärna se fler historier utspela sig där.

Jakob och Räv träffar på flera ovanliga karaktärer i sitt sökande, och det känns som om stan är full av troll och dvärgar och nissar av olika slag.

På grund av bokens längd, bara 45 sidor, med många fina illustrationer av Cornelia, finns det givetvis inte utrymme för så mycket äventyr för de två hjältarna, och det mesta går ganska bra.

Och det visste vi väl egentligen att det skulle göra.

Sju förtrollade kvällar

Mårten Sandén, Sju förtrollade kvällar

Den här värmde rejält i hjärtat. I hela bröstet, och alla de där ställena man kan känna saker på. Allt från det vackra omslaget till allra sista sidan av Mårten Sandéns nya bok, Sju förtrollade kvällar. Man kan vara ett barn när man läser den, men det är verkligen inte ett krav. Som med de bästa barnböckerna kan en vuxen njuta helt av läsningen också.

Tolvårige Buster Bolin tycker bäst om sport, speciellt boxning, och han är inte så bra på ‘riktigt’ skolarbete. Så känns det i alla fall. Han är tvärtemot vad hans storebror Jack var. Innan han dog var Jack en sådan där superduktig elev i skolan, och han ville bli lärare som vuxen. Men han var också snäll mot Buster och tog honom ut på skoj saker.

Men så händer det att Buster plötsligt kommer i kontakt med en kille på skolan som blir mobbad, och samtidigt med Saga, Flickan-som-läser, som han dras till på ett oförklarligt sätt. Och sedan är det de där biobiljetterna en gammal gubbe på stan ger honom.

Som vuxen förstår man att det handlar om en resa i tid, och man känner säkert också igen sig, från många böcker och/eller filmer. Det gör bara att allt känns bättre på något sätt. Tryggt. Spännande. Ganska så underbart, för man vet liksom att det blir nog något bra av det här. Trots att det ser jobbigt ut för alla inblandade.

Det är också en trevligt svensk bok, på ett trevligt, lagom gammaldags sätt. Jag är rätt säker på att boken inte utspelas i vare sig Halmstad eller Borås, men det var där jag hamnade när jag läste. I min – numera historiska – barndom. Och det kändes helt rätt.

Jag kan verkligen rekommendera sju förtrollade kvällar. Om du inte läser extremt långsamt blir det mer som en förtrollad kväll av läsning. Men vilken kväll!

Och efteråt kan man alltid sitta och njuta av omslagsbilden. Klappa den lite, så där.

Kodnamn Verity

När Pippi var på besök tidigare i sommar, frågade hon vad hon skulle läsa. Jag hade råkat nämna min tredje bästa bok, så hon ville veta vilka nummer ett och två var. Jag bredde ut mig lite extra om tvåan, Kodnamn Verity av Elizabeth Wein, för jag tyckte att den skulle vara en lämplig souvenir. Elizabeth bor nära mig, och en av huvudfigurerna i boken bodde nära där vi bodde tidigare.

Men jag räknade inte direkt med att Pippi skulle komma in i någon bokhandel, eller att hon skulle komma ihåg vad jag sagt. Tydligen gjorde hon det, för jag fick just veta hur bra den var (!) och att den hållit henne vaken till halv tre på natten.

Elizabeth Wein, Kodnamn Verity

Tänkte att det kanske skulle vara roligt för Elizabeth att höra, så jag talade om det för henne. Hon ville veta vilket språk Pippi läst på. Jag gissade engelska.  Det verkar som om hon hade en hög nyanlända ex av boken på svenska, med ett väldigt fint omslag, och hon undrade om hon kunde skicka en bok till mig.

Det kunde hon ju förstås.

Och så berättade Elizabeth att hon ska vara på Kristianstads bokfestival i september. Jag visste inte ens att de har en bokfestival i Kristianstad, men varför inte? Någon där har uppenbarligen den goda smaken att tycka om Kodnamn Verity lika mycket som jag. Gå dit om du kan! Elizabeth är typen författare som gillar att stå på flygplansvingar som lämplig research för en ny bok. Utanpå, alltså. När planet är i luften.