Category Archives: Historia

Natträden

Det var verkligen på tiden! Caroline Lawrence har äntligen blivit översatt till svenska och det var inte en dag för tidigt. För sådär tio år sedan hyste jag tankar på att gå runt på bokmässan tills jag hittade något förlag som insåg att Carolines böcker genast måste överföras till den svenska läspubliken.

Caroline Lawrence, Natträden

Natträden är inte en del av hennes romerska barndetektivserie (så den kommer väl härnäst, eller?), utan hennes första bok skriven för dyslektiker. Detta innebär att den är kort och lättläst, utan att för den skull vara vare sig barnslig eller ointressant.

Tvärtom, den är hemskt intressant, och för sådana som jag som aldrig riktigt fick kläm på de urgamla klassiska ‘sagorna’ som Aeneiden, så är detta ett riktigt guldkorn. Man läser och blir underhållen, och på samma gång blir man lite mer bildad.

Det är vad jag gillar.

Så, den här korta historien om pojkarna Nisos och Ry, som flyr Troja under en massaker, och hamnar i dåtidens Italien, följer inte direkt principen om att ‘så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ utan det blir mera ett kort kapitel från vad Vergilius berättade om, både länge och väl. Och det är en hemskt bra idé; detta att låna någon annans personer och handling och skriva om det till vad som passar dagens läsare.

Det märks att Caroline vet vad hon skriver om. Med en klassisk utbildning från Cambridge och otaliga barnböcker från antikens Rom och Grekland, mm, så får hon det rätt och ganska lagom.

Jag tänker bara sitta här och vänta på att det blir fler översatta böcker. Det finns många att välja på.

Annonser

Inskriptionen

Skriver folk fortfarande i böcker? Ja, romaner och så, alltså. Jag har vänner som skriver i sina egna böcker, dvs en påminnelse om när och var boken inhandlades eller anlände som present, o dyl. Och det är ju trevligt.

Men vad jag menar är det som eventuellt står i boken när du får den. Lite som min belöning i sexan när jag fick The Adventures of Huckleberry Finn för att jag varit duktig i skolan. Läste den aldrig, för jag hade redan läst den på svenska, och sedan blev det bara inte av.

En författare på facebook visade upp ett foto på försättsbladet till en gammal bok han hittat i andra hand. Snirklig text och en lång lyckönskan från pojkens rektor för flit och ansträngning, daterad 1924. Pojkens namn var lite ovanligt, så vi var många som googlade fram diverse fakta om honom, efter det att författaren funderat på hur det gått i livet för pojken.

Och, jodå. Det gick bra. Den där fliten satt tydligen i, och han hade ett långt, arbetsamt liv och levde till 91 års ålder. Bl a var han lärare och han skrev någon bok.

Vi kände oss alla rätt nöjda.

Och som kronan på verket hittade författaren mannens son som fortfarande lever och verkar som fotograf, och vi kunde se hans senaste utställning på verkligt intressanta fotografier tagna av folk under flera decennier.

Vilken tur att just denna bok köptes av en person som ville veta mera! Och att vi kunde sitta i våra egna hörn i världen och delta i detektivarbetet.

Strömkarlens fiol, en Stockholmsnovell

Det var bra att Cornelia Funke berättade för mig att hon skrivit en novell speciellt för den svenska marknaden. Annars hade jag ju inte vetat det.

Strömkarlens fiol handlar som titeln säger om en fiol. Den lär vara en äkta strömkarlsfiol, som nu har blivit stulen och en ung flickas liv är i fara om den inte blir funnen igen.

Eftersom detta utspelar sig i Spegelvärlden, så möter vi Jakob och hans följeslagare Räv på väg till Spegel-Stockholm för att försöka hjälpa flickan. I denna verklighet ser Stockholm inte riktigt ut som vanligt, och personligen tycker jag att det här var ett intressant Stockholm att få besöka. Jag skulle gärna se fler historier utspela sig där.

Jakob och Räv träffar på flera ovanliga karaktärer i sitt sökande, och det känns som om stan är full av troll och dvärgar och nissar av olika slag.

På grund av bokens längd, bara 45 sidor, med många fina illustrationer av Cornelia, finns det givetvis inte utrymme för så mycket äventyr för de två hjältarna, och det mesta går ganska bra.

Och det visste vi väl egentligen att det skulle göra.

Sju förtrollade kvällar

Mårten Sandén, Sju förtrollade kvällar

Den här värmde rejält i hjärtat. I hela bröstet, och alla de där ställena man kan känna saker på. Allt från det vackra omslaget till allra sista sidan av Mårten Sandéns nya bok, Sju förtrollade kvällar. Man kan vara ett barn när man läser den, men det är verkligen inte ett krav. Som med de bästa barnböckerna kan en vuxen njuta helt av läsningen också.

Tolvårige Buster Bolin tycker bäst om sport, speciellt boxning, och han är inte så bra på ‘riktigt’ skolarbete. Så känns det i alla fall. Han är tvärtemot vad hans storebror Jack var. Innan han dog var Jack en sådan där superduktig elev i skolan, och han ville bli lärare som vuxen. Men han var också snäll mot Buster och tog honom ut på skoj saker.

Men så händer det att Buster plötsligt kommer i kontakt med en kille på skolan som blir mobbad, och samtidigt med Saga, Flickan-som-läser, som han dras till på ett oförklarligt sätt. Och sedan är det de där biobiljetterna en gammal gubbe på stan ger honom.

Som vuxen förstår man att det handlar om en resa i tid, och man känner säkert också igen sig, från många böcker och/eller filmer. Det gör bara att allt känns bättre på något sätt. Tryggt. Spännande. Ganska så underbart, för man vet liksom att det blir nog något bra av det här. Trots att det ser jobbigt ut för alla inblandade.

Det är också en trevligt svensk bok, på ett trevligt, lagom gammaldags sätt. Jag är rätt säker på att boken inte utspelas i vare sig Halmstad eller Borås, men det var där jag hamnade när jag läste. I min – numera historiska – barndom. Och det kändes helt rätt.

Jag kan verkligen rekommendera sju förtrollade kvällar. Om du inte läser extremt långsamt blir det mer som en förtrollad kväll av läsning. Men vilken kväll!

Och efteråt kan man alltid sitta och njuta av omslagsbilden. Klappa den lite, så där.

Kodnamn Verity

När Pippi var på besök tidigare i sommar, frågade hon vad hon skulle läsa. Jag hade råkat nämna min tredje bästa bok, så hon ville veta vilka nummer ett och två var. Jag bredde ut mig lite extra om tvåan, Kodnamn Verity av Elizabeth Wein, för jag tyckte att den skulle vara en lämplig souvenir. Elizabeth bor nära mig, och en av huvudfigurerna i boken bodde nära där vi bodde tidigare.

Men jag räknade inte direkt med att Pippi skulle komma in i någon bokhandel, eller att hon skulle komma ihåg vad jag sagt. Tydligen gjorde hon det, för jag fick just veta hur bra den var (!) och att den hållit henne vaken till halv tre på natten.

Elizabeth Wein, Kodnamn Verity

Tänkte att det kanske skulle vara roligt för Elizabeth att höra, så jag talade om det för henne. Hon ville veta vilket språk Pippi läst på. Jag gissade engelska.  Det verkar som om hon hade en hög nyanlända ex av boken på svenska, med ett väldigt fint omslag, och hon undrade om hon kunde skicka en bok till mig.

Det kunde hon ju förstås.

Och så berättade Elizabeth att hon ska vara på Kristianstads bokfestival i september. Jag visste inte ens att de har en bokfestival i Kristianstad, men varför inte? Någon där har uppenbarligen den goda smaken att tycka om Kodnamn Verity lika mycket som jag. Gå dit om du kan! Elizabeth är typen författare som gillar att stå på flygplansvingar som lämplig research för en ny bok. Utanpå, alltså. När planet är i luften.

Varmvatten?

Nog är det så att svenska barn- och ungdomsböcker utspelar sig mestadels i nutid? Brittiska böcker för ofta läsaren till olika historiska situationer. Viktorianska böcker är vanliga, och världskrigen är populära tidsperioder att skriva om.

Jag är rätt så okritisk av mig egentligen. Läser inte historiska romaner för att lära mig saker, utan vill bara bli underhållen. Vet inte heller så mycket att jag tycker jag kan sitta och leta efter fel.

Men, nu har jag under kort tid vistats i flera historiska årtionden och tycker att felen riktigt hoppat ut från boksidorna. Om inte fel, så åtminstone tvivel från min sida. Och så fort jag börjar undra, så slutar jag att ‘bara läsa’ och det är svårt att lämna irritationen att någon inte funderade på vad de inte vet.

Den moderna motsvarigheten är när man inte riktigt minns när mobiltelefonen dök upp som en sak ‘alla’ har. Den är så vanlig att man bara inte tänker alls. Det vore ju inte svårt att ta reda på, om man nu är så ung att man inte varit med om övergången själv.

Så, den unga kvinnan från en mycket avlägsen skotsk ö som for till Glasgow på 1840-talet för att utbilda sig till sjuksköterska, och som tyckte att det mest fantastiska var varmvattnet som i storstan bara kom ur en kran, var nog bokens författare som tänkte med sin 1900-talserfarenhet.

Och visst fanns det tåg i mitten på 1800-talet, men det var tillräckligt nära tågens födelse att beskrivningen av tåg och stationer kanske inte var riktigt riktig.

Antologin från första världskriget har en mängd livliga huvudpersoner som mestadels beter sig som om de levde hundra år senare. Men det gör inget. Man kan vilja kunna identifiera sig med en tonåring från 1915, och se att vi alla är likadana. Men ibland kan man önska att vissa detaljer var mer genomtänkta; typ, gjorde man så på den tiden, och hade detta uppfunnits då, osv?

Läste också en fantastisk ny roman* om tidsresor mellan idag och 1830. Och där hittade jag inga fel alls. (Skulle säga att boken är den tredje bästa ungdomsboken jag läst. Någonsin.) Men så är den också skriven av någon som har ett passionerat intresse för denna period, och som antagligen tog reda på allt hon kände att hon eventuellt inte visste.

Det märks. Läsningen gick så smidigt att jag nästan inte märkte vad jag höll på med, och det var en njutning från början till slut.

*Sally Gardner, The Door That Led To Where

Juligare jul

Det behövdes bara en ljusslinga på gaveln till en stenlada ute i skogen för att det skulle kännas lite juligare. Den Bättre Hälften hittade en svensk glasblåsare ute på sina vandringar en dag. Givetvis insisterade han på att köra ut mig dit för att titta på henne. (Man får vara tacksam för att man inte behövde gå hela vägen.)

Dagen var så blöt och grå och uschlig som den kunde vara, och vägen dit var längre och sämre än jag kunnat föreställa mig. Men när vi kom fram satt det en ljusslinga, som värmde hjärtat, på den gråbruna stengaveln, så man kunde se att det var en svensk i farten. Hade inte trott att det skulle finnas några närboende skandinaver, så det var lite av en överraskning. Och ännu mer för henne, gissar jag.

Jag hade redan börjat fundera på om det inte kan kännas riktigt juligt om det är brittiskt. Har läst ett par översatta böcker som genast hade fått det att kännas mer som jul än mycket annat. Erich Kästners Det Flygande Klassrummet var en sann julsaga.

Fast, det är klart, jag hade råkat springa på lite äkta Carol singing en dag när jag var i Edinburgh och bara skulle sitta på Waverley-stationen en stund och vänta på att promenera vidare, och så stod de där; The Scottish Chamber Orchestras kör, ordentligt inbyltade i varma kappor och schalar och sjöng så vackert. Så det blev ju juligt som hette duga.

Tittar annars med fasa på alla blinkande julljus folk har. Kan se grannens fönster (efter att Den Bättre Hälften huggit ner den alltför stora busken mellan oss) och de har en gran som tror den är ett kasino. Den blinkar färgglatt som om den vore i Las Vegas.

Det är väl det jag har svårt för; skillnaden mellan party och högtid. Jag har verkliga problem med att hitta ett bra ord som motsvarar vad jag känner att högtid betyder.

Å andra sidan får varje person göra som den vill. Jag kör med mina gammaldags julgransljus och adventsljus i stearin som ska tändas varje vecka, och de har blinkande anläggningar som förmodligen gör dem lyckliga.

2014 Christmas tree

(Om någon kan fixa hederliga gamla ljus att sätta i granen till Dottern blev hon nog glad. Sådana kan man inte köpa här.)

GOD JUL!