Kategoriarkiv: Historia

Prisad

Roligt att höra att Ingrid Rading Magnusson fått pris för sin barnbok Den hemlighetsfulla grottan.

Tydligen har Region Halland ett litteraturstöd. Kanske inte så underligt för den vanlige svensken, men för mig är det lite ovanligt att det bara kan komma prispengar på det här viset.

Stödet omfattar kvalitetslitteratur. ‘Boken ska vara av god kvalitet, såväl tekniskt som redaktionellt, dvs. vara ”ett gott hantverk” och ha ett värde för Halland.’

Grattis till Ingrid!

Hemma

Det fladdrade förbi, lite hastigt. Men till skillnad från en del drömmar och andra tillfälliga känslor som ibland bara försvinner och man inte är riktigt säker på vad det var, så finns det här fladdret fortfarande här hos mig, ett halvår senare.

Dess ursprung var Ellen Renners Storm Witch som handlar om en flicka och hennes mamma som bor ensamma, tills hon fyller 13 år och måste flytta hemifrån, som alla andra barn i deras samhälle.

Men en sista kväll tillsammans i hemmet får de. Stugan är liten och enkel, men den är hemma. Eller, det är snarare så att det är stugan med mamman, som är hemma. Och det är nog bara en mening eller två, men känslan kom så starkt när jag läste det. För det här var jag och min mamma, för många år sedan.

Före Storm Witch hade jag under 40 år koncentrerat mig på att inreda mina olika hem med lite av stilen från mitt barndomshem på 1960-talet, för det kändes som om det var det jag letade efter. Jag är nöjd med hur jag har det, men som sagt, den där biten med mamma kommer förstås aldrig tillbaka. Men nu är jag åtminstone medveten om vad jag sökte.


Jag tycker om att vara hemma, så till den milda grad att jag nästan inte skulle bry mig om jag inte kom ut. Jag gissar att det är en kvarleva från 1960-talshemmet.

Ganska nyligen stötte jag på en liten ‘repris’ när jag slötittade på Hemnet. Ett hus på min gata var till salu, och när jag kollade närmre på bilden, insåg jag att det var exakt samma modell på huset som där jag hade bott, men att jag som barn inte kunnat se förbi skillnaden mellan puts och tegel.

Så jag tittade ordentligt på interiörfotona och kände mig verkligen som hemma. Dörrarna i hallen satt precis där de skulle, och ledde till rum som i stort sett var våra rum. Fast ingen mamma där heller…

Pedagogiskt?

Bra skräp? Eller bra skräpigt? Pedagogisk läsning?

Ja, det vete katten.

Den här artikeln förorsakade en del diskussion på Facebook under senaste veckan. Vi gamla tycktes alla ha läst och gillat varierat ‘skräp’ under barndomen; Kitty, Biggles, Blyton, Kulla Gulla. Och även om man som vuxen kanske inte längre älskar dessa böcker, så gillar man effekten de hade på oss som unga.

De gjorde oss till läsare.

Tydligen ska allt vara pedagogiskt nu. Om det är vanliga vuxna som själva kommit på detta, eller om de skrämts till sin nya attityd av andra som ‘vet bäst’ ska vara osagt. Själv känner jag varken Johanna Sandberg eller Anders Jacobsson som är de med åsikter i artikeln. Men de har helt rätt. Vi behöver lätt och rolig läsning som barn. Annars blir det inte läsare av särskilt många. Uttråkade i tidig ålder eller bortskrämda av elitidéer.

När jag började läsa Litteraturkunskap på Göteborgs Universitet runt omkring 1980 blev jag – positivt – förvånad över en av kurserna; två poäng i barnlitteratur. Det motsvarade visserligen bara två veckor i tid, men läslistan var lång. Å andra sidan läser man som vuxen rätt fort, speciellt barnböcker.

Det var inte bara Anne på Grönkulla och annat mera ordentligt som skulle behandlas. Kitty fanns med på ett hörn, och Fem-böckerna. Och ännu ‘värre.’ Man skulle läsa en Allers-roman e dyl, samt en Nick Parker. Detta för att kiosklitteratur till stor del lästes (läses?) av barn. Jag hade gjort det som barn, men trodde jag var ovanlig. Tydligen var vi många som njöt av Barbara Cartland m fl.

Den kursen frigjorde all oro över böcker och läsning. Efter det har jag tillåtit mig läsa vad jag vill. Och nog kan en Fem-bok vara betydligt roligare än en präktig bok, rekommenderad av en lärare som vill väl?

Dessutom är det viktigt att vara medveten om att Fem-böcker inte gör en dum i huvudet, eller att James Joyce vid elva års ålder skapar små genier. Jag pryade i en bokhandel. En av de anställda föreslog att jag skulle läsa Graham Greenes The End of the Affair (ja, på engelska, dessutom). Det var inget fel på boken, men det var fel ålder på mig.

Och barnsliga – dvs lättlästa – men tråkiga böcker är inte ett dugg bättre. Rekommendera det som fyllde dig med entusiasm. Fundera bara på om barnet är i ungefär samma ålder som du själv var den gången.

Det bästa med bra barnböcker är att man aldrig behöver sluta läsa dem. Om de är bra, så är de bra. Så enkelt är det.

Där världen heter skog

När en svensk översättning av Ursula Le Guins The Word for World is Forest dök upp i min hand – som böcker gör ibland – tyckte jag det kunde vara en idé att läsa den. Funderade ju på varför jag aldrig läste hennes böcker när jag var ung, och varför mina jämnåriga inte pratade om hennes böcker heller.

När Ursula Le Guin dog tidigare i år kollade jag när, och om, hon faktiskt blev översatt till svenska, och kom fram till att det nog bara var en bok som kunde funnits i biblioteket när jag var i den åldern.

Ursula Le Guin, Där världen heter skog

Alltså var det inte så konstigt att mitt första möte med hennes romaner var i Den Bättre Hälftens bokhylla i tidernas begynnelse. Han ansåg att hon var en mycket bra författare, medan jag tittade lite på böckerna och bestämde mig för att inte läsa dem. Betydligt senare förstod jag att många författare beundrade hennes skrivande, och att jag nog hade missat något.

Därför kändes det vettigt att läsa Där världen heter skog, när den nu hittade fram till mig.

Men jag vet inte… Tror nog inte det var min grej, precis. Människor från Jorden har flyttat till en planet 27 ljusår från Jorden, där de omedelbart har skövlat allt i sin väg och förslavat dem som redan bodde där. För att rädda resten av sina livsviktiga skogar bestämmer sig Athsheanerna för att kopiera inkräktarnas beteende.

Så dessa fridsamma människor mördar och förstör, och vinner till slut tillbaka sin planet. Frågan är väl om det var bra eller inte. Helgar ändamålet medlen?

Jag ser precis vad Ursula Le Guin ville säga, men jag är inte säker på om det tilltalar mig, även om jag hurrade varje gång de hemska Jordmänniskorna blev överlistade. Det här var en ganska tidig bok, tror jag, så det är möjligt att hon förändrade sitt skrivande lite. Vad vet jag?

Tankarna om rättvisa och jämlikhet är precis som de ska vara. Däremot känns science fiction-aspekten lite halvdålig. Det var väl svårt att hitta på lämplig utveckling av de mer tekniska sakerna som behövde beskrivas. Och ergotamin mot migrän har ju inte precis fortsatt vara en vettig lösning.

Det andra som förvånade mig var att jag halvt om halvt trodde det här skulle vara en ‘barn’bok. Den ser ut som en barnbok. Men det är den verkligen inte.

Den hemlighetsfulla grottan

I Den hemlighetsfulla grottan, en tidsrese-saga om tio-åriga Saga, som får vara med om betydligt mer än hon väntat sig under semesterveckan i Haverdal, får läsaren äventyr blandat med lite lagom historieundervisning.

Ingrid Magnusson Rading fick väldigt mycket spännande researchmaterial över när hon skrev sin stora bok Haver du sett Haverdal, och här använder hon det på bästa sätt. Historia kan uppfattas som lite tråkigt, men inte när man får det i form av oväntade tidsresor på sommarlovet.

Sagas mormor ger henne en förtrollad sten (och det vet hon att den är för hon testade den när hon var liten flicka), och sedan får Saga vara med om förbluffande händelser från det förflutna.

Vi är nog många som vet lite grand om Haverdals historia, men som aldrig läste vidare. I Sagas sällskap får läsaren först resa till svältens 1600-tal, där Ellika och hennes familj har det svårt i gamla Haverdals by. Man förstår varför sanden kunde vara så förödande, och man ser effekten av för lite regn och för mycket regn, och hur snabbt folk kan bli sjuka och t o m dö. Det här är lite Tore Gudmarsson för yngre läsare.

Ingrid Magnusson Rading, Den hemlighetsfulla grottan

Nästa historiestopp för Saga kommer när hon söker efter sin mormors morfar som dog ung, efter ett kort och hårt liv i stenbrottet på Skallen. Återigen är det något vi ofta vet en del om, men det är svårt att föreställa sig hur det verkligen var. I sällskap med Astrid ser vi slitet och bristen på mat, och hur farligt det kunde vara att arbeta som stenhuggare.

Det här är fantastiskt intressant, och man lär sig så mycket om Haverdal, och jag väntar redan på nästa bok, och ett par nya tidsresor bakåt i historien. Och för oss lite äldre är Sagas egen morfar en rolig typ…

Perfekt sommarlovsläsning mellan baden!

Sean Duffy i Sverige

Kall, kall jord. Det passar ju bra som beskrivning av Sverige, som är ett land med tjäle. Nu var det Adrian McKintys första deckare om Sean Duffy i Carrickfergus jag menade. För två år sedan hörde hans svenska översättare Nils Larsson av sig för att berätta att äntligen skulle Duffy få lösa mord även på svenska.

Eftersom jag ju tjatat rätt så rejält om Adrian och speciellt om hans numera sex böcker om Duffy, the katolske detektiven strax utanför Belfast under 1980-talet, så blev jag glad. Jag hade helt enkelt ‘vetat’ att dessa irländska deckare skulle passa svenska läsare perfekt.

Adrian McKinty, Kall, kall jord

Jag hoppas att det stämmer, men man ska passa sig för vad man tycker och tror. Råkade i dagarna ramla över Kall, kall jord igen, och tänkte jag skulle kolla in några recensioner. Bara för att se.

Blev uppriktigt sagt både besviken och förvånad. De första recensionerna var alla negativa, och en del hade inte ens orkat läsa färdigt. Det får mig att undra vem förlaget väljer att skicka sina recensionsexemplar till.

Men som tur var hade en hel del andra tyckt om både brottet och detektiven. Jag gissar att det beror på åldern. Är man för ung är Nordirland ointressant och Duffy framstår som den 1980-talsman han är. Man kan inte skriva om historien. Men för oss som levde genom IRA-terrorn och striderna är det ‘roligt’ att komma tillbaka och läsa om det från insidan.

Bok två, Jag hör sirenerna på gatan, kom i höstas. Jag hoppas det går bra för den, trots att en del bloggare inte har förstått att titlarna är musikcitat utan anser att det är en idiotisk titel för en deckare.

Enligt Adrian kommer det att bli tre böcker till, sju, åtta och nio. I alla fall på engelska. Det ser jag fram emot.

Natträden

Det var verkligen på tiden! Caroline Lawrence har äntligen blivit översatt till svenska och det var inte en dag för tidigt. För sådär tio år sedan hyste jag tankar på att gå runt på bokmässan tills jag hittade något förlag som insåg att Carolines böcker genast måste överföras till den svenska läspubliken.

Caroline Lawrence, Natträden

Natträden är inte en del av hennes romerska barndetektivserie (så den kommer väl härnäst, eller?), utan hennes första bok skriven för dyslektiker. Detta innebär att den är kort och lättläst, utan att för den skull vara vare sig barnslig eller ointressant.

Tvärtom, den är hemskt intressant, och för sådana som jag som aldrig riktigt fick kläm på de urgamla klassiska ‘sagorna’ som Aeneiden, så är detta ett riktigt guldkorn. Man läser och blir underhållen, och på samma gång blir man lite mer bildad.

Det är vad jag gillar.

Så, den här korta historien om pojkarna Nisos och Ry, som flyr Troja under en massaker, och hamnar i dåtidens Italien, följer inte direkt principen om att ‘så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ utan det blir mera ett kort kapitel från vad Vergilius berättade om, både länge och väl. Och det är en hemskt bra idé; detta att låna någon annans personer och handling och skriva om det till vad som passar dagens läsare.

Det märks att Caroline vet vad hon skriver om. Med en klassisk utbildning från Cambridge och otaliga barnböcker från antikens Rom och Grekland, mm, så får hon det rätt och ganska lagom.

Jag tänker bara sitta här och vänta på att det blir fler översatta böcker. Det finns många att välja på.