Kategoriarkiv: Intervjuer

Christoffer Carlsson på Bloody Scotland

Jag lät Christoffer Carlsson få den sista koppen kaffe i Bloody Scotlands green room. Han var ju gäst här, och jag hade inte ‘lärt mig dricka kaffe än.’ Vi lyckades hitta ett hörn vid ett bord, fast rummet var knökfullt med yrkesmördare. Tre event hade precis slutat och alla författare hängde i det greena roomet ett tag, och pratade med varandra, så man knappt hörde sig själv tänka. Christoffer fastnade hos Denise Mina en stund, så jag hann pilla färdigt med min inspelningsmanick.

Christoffer Carlsson

Christoffer hade sett sådana förut, och visste att om han böjde sig ner och talade högt och tydligt, så skulle hans röst fastna på ‘bandet.’ Och det gjorde den. Ihop med minst trettio andra människors röster.

I alla fall… Jag blev glad tidigare på dagen när Christoffer berättade att han redan skrivit en bok som utspelar sig i Halmstad. Jag hade nämligen tänkt be om en sådan, annars. Den kommer till våren, och han har varit ‘lite rädd för att platsen jag kom ifrån inte är intressant nog.’ Men det är klart den är. Författare skriver ofta bäst om sitt eget lilla hörn i världen. När jag sade det litade han på mig, för jag är ju ‘så mycket äldre och klokare…’ Hmph. Tack!

Jag fick en verkligt detaljerad beskrivning på exakt var boken utspelar sig, men ni får nöja er med Tolarp, Marbäck och Fylleån, och spring nu inte ut i skogen och villa bort er! Han och hans bror brukade leka just där, och halvvägs genom skrivandet av boken bestämde sig föräldrarna för att flytta in till stan, där de nu bor på trettonde våningen med underbar utsikt. ‘Boken blev ett slags farväl. Det var rätt svårt… en bit av min historia som blivit oåtkomlig.’

Så den naturliga frågan till en kille som växt upp i den halländska skogen, var ju hur han kan veta något om att bo i höghus i Salem i Stockholms förorter? Christoffer fnissade lite, men sade att han har hunnit bo på flera ställen i Stockholm, både Vasastan (höghus) och Skarpnäck och Hagsätra (som är Salem). Han berättade om hur brotten i en förort skiljer sig från dem på Kungsholmen, och beskrev en smash & grab i Hagsätra. Själv tyckte han det var kul att bli igenkänd i kiosken. Det gav en känsla av hemmahörande.

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Skolan som beskrivs i böckerna om Leo Junker, låter som de flesta skolor, men jag måste i alla fall fråga var han själv gick. Snöstorpsskolan, som inte ens hade ett bibliotek, i ett otroligt gulligt litet område, där bara en elev inte var vit. Sedan blev det Östergård, där närheten till Andersberg gjorde att det var fifty fifty med invandrare. En väldigt bra integrerad skola, ‘kidsen från Snöstorp och Andersberg jämkades,’ och det gillade han verkligen. Man tänkte tydligen bara att den där killen var bra på fotboll, eller hade många hockey-kort. Det var ‘en humanistisk och rimlig syn på integration, och Christoffer är säker på att det hjälpt till med skrivandet.

Jag undrade om frekvensen av alla invandrarnamn han använder i sina böcker, om de motsvarar verkligheten, och det ansåg han att de gör. Det finns ju numera andra namn man kan heta än Carlsson. Christoffer tycker att Arne Dahls böcker ‘är jävligt intressanta,’ hur han startade med en rätt homogen A-grupp som sedan utvecklades i takt med att samhället gjorde det. Han sade att i sin egen nya bok finns det bara en del jugoslaviska namn, för det här var på 1990-talet. Folk går från att vara invandrare till att tio år senare ha vanliga jobb och allt det som hör till.  Jag muttrade något om hur exotiskt det var för mig att ha en ungersk klasskamrat i första klass, och en finsk kille i klassen på högstadiet. Christoffer kacklade att ‘det var ju spännande…’

Så flyttade vi tillbaka till gymnasiet, och jämförde mitt Sannarp med hans Sture-gymnasium. Han sade att Sannarp är/var en fin skola, Halmstads äldsta, men jag påpekade att på min tid var den nybyggd, och inte längre riktigt detsamma som stadens Allmänna Läroverk.

Jag hade ju blivit lite upprörd över ödena han givit sina chilenska karaktärer, med alltför tidig död. Christoffer sade att de kanske löper större risk att råka illa ut, men majoriteten gick det ändå bra för. Själv har han en professor i kriminologi som kommer från Chile. Tonåringar söker alltid spänning och det gör dem sårbara.

Han sade om integration i Sverige att man tror att folk antingen är terrorister eller änglar, men de är ju precis som vi; några är idioter, andra är änglar. ‘They are just people.’ Deckare har en roll att spela i hur man visar samhället och alla som finns där.

Christoffer Carlsson

Så, varför skrev han en tonårsroman mitt i allt det andra? ‘Sanningen, sanningen Ann,’ han kacklade och satte nästan kaffet i halsen, ‘är så jävla banal.’ Tydligen var tredje boken om Leo Junker så jobbig att skriva att Christoffer valde att göra avbrott och skriva något annat. Han vände på vad han höll på med, så det blev en story om en tonårstjej, ‘en brottsroman från en 16-årings syn,’ och det fick inte bli Kalle Blomkvist av det.

Och när den var klar undrade han vad han skulle göra med den. Förlaget påpekade att han var mitt i en annan serie, så tyckte det kunde få bli en ungdomsroman. Då gjorde han en del ändringar, mest baserat på vad han själv skulle ha velat läsa i den åldern.

Christoffer Carlsson, October is the Coldest Month

Jag frågade om han verkligen blev insläppt på Stirling High School dagen innan, med tanke på hur pass vågad Oktober är den kallaste månaden faktiskt är, med brittiska mått mätt. Han kacklade, och svarade att visst gjorde de det, och de var underbara. (Inom parentes berättade han om alla de länder som sade att våldet var OK, men som bad honom att tona ner sexscenerna i boken i översättning. De ville ha mer ‘pink and fluffy’ och han undrade nu vad det ens är.)

‘Lite gulligare?’

Han ‘vet inte vilken uppgift fiktion har idag, men jag vet från när jag var ung att fiktionen ska inte ljuga, den får inte skönmåla, den får inte uppfostra. Som ung läsare känner man det in a second.’

Så fortsatte Christoffer om Stirling High School, ‘i korthet, ja jag fick komma dit, de var fantastiska, det var typ, vi pratade om böcker. De läser allt, från Rankin till John Green, till Virginia Woolf.’ Han sade till dem att de ska göra vad de vill på fritiden, så länge det inte skadar någon. ‘Kanske inte jättepopulärt att säga i ett bibliotek…’

Jag nämnde en brittisk tonårsförfattare som blev utslängd från en skola, men att Christoffer ser ju så snäll ut…

På samma gång sade han ‘jag är ju så snäll, jag har så snäll framtoning!’

‘Du kanske är riktigt elak på insidan?’

Han kacklade till igen, ‘exakt, jag har ju det för mig, jag är ju så snäll, liksom… Men det var jättefint.’ Och när det ringde ut stannade många av dem och ville prata. Christoffer hade gärna pratat mer, kommit tidigare, men var tacksam för att ha fått tillfälle att vara där. När han är utomlands vill han alltid antingen besöka en skola eller ett fängelse. Det brukar gå bra, ‘kanske en gräddfil för författare? Svårt att ta sig in på anstalt i Sverige.’ (Jag kan tänka mig ett sätt…) Christoffer sade att han eventuellt kommer till Newcastle Noir i maj, och vill veta om det finns några bra state prisons där.

‘Jag är inte expert på fängelser,’ svarade jag. Han skrattade och bad om ursäkt, ‘sorry, du är mitt lexikon.’

Christoffer Carlsson, Johana Gustawsson and Will Dean

Innan Christoffer ställde ännu mer krav på min expertis bestämde jag att vi nog var färdiga. Jag hade ju redan fått honom att sitta kvar betydligt längre än vi kom överens om.

Vi ursäktade oss till dem som fanns kvar i green room, för vi blev lite högljudda på slutet, och så gick vi ut på King Street. Christoffer skulle upp till höger till sitt hotell, medan jag tog backen ner till vänster för att komma hem. Jag sade att jag kanske ser honom i Newcastle. Jag kan ju åka dit om jag börjar längta efter honom.

Annonser

Maria Turtschaninoff om kvinnor och självständighet

Lagom till Finlands självständighetsdag – om än några månader senare än jag tänkt mig – kommer min intervju med Maria Turtschaninoff.

Att prata med Maria var något jag kände jag ville göra, efter jag läst ett par av hennes böcker. Och när jag läst ett par till, på svenska, så var det ett verkligt behov.

Maria Turtschaninoff

Och jag vet det låter löjligt, men att läsa Marias blogg var nästan som att läsa mig själv. Lite som när man råkar stöta på ett foto av en person som man vet fullt väl inte är av en själv, men det faktiskt ser ut som det är.

En annan sak är att det var skönt att träffa någon som ser kvinnor som självklart starka. Det händer inte riktigt så ofta som man skulle vilja.

Så, här pratar Maria om hur hon skapat en ny värld för alla sina flickor och kvinnor; en värld där de kan samarbeta för att förbättra sina liv.

Varför inte försöka med Kina?

Det är ju självklart, egentligen. Ett land med så många invånare som Kina (jag vill inte ens gissa hur många, och i nästa vecka är det väl ganska så många fler), bör ju ha en väldigt stor mängd med läsare också. Och till skillnad för hur det var när en annan var ung, så finns det numera pengar, och kontakter med västvärlden i detta stora land.

Jag är ganska säker på att jag inte hört talas om Claire McFall innan hon vann ett skotskt bokpris i våras. Men sedan blev jag kontaktad av hennes förlag som ville att jag skulle prata med henne, och de kunde berätta hur denna relativt okända tonårsförfattare från en skotsk småstad, plötsligt hade blivit stor i Kina.

Tydligen hade hennes debutroman Ferryman (hon har skrivit fler böcker sedan dess), som handlar om en flicka som dör i en tågolycka, och som blir ledsagad av en snygg ung kille genom dödsriket till ‘Himlen’ och allt som händer på den färden, blivit funnen av en kinesisk redaktör. Hon gillade boken, och ville ge ut den på kinesiska.

Och Claire hade väl ingen direkt anledning att säga nej, även om hon inte väntade sig mycket. Så kontrakt skrevs, och lite senare kollade hon in en av de stora nätaffärerna i Kina för att se om boken fanns med där. Hon blev lite chockad när hon såg att Ferryman hade 50.000 recensioner!

Boken har nu sålts i en miljon exemplar, och på en turné i Kina i början av året blev hon mobbad som en superkändis. En film lär vara på väg. Och hon och hennes man och deras lille son har kunnat köpa ett hus och hon har råd att jobba halvtid som högstadielärare i engelska.

Claire McFall

Ja, det var anledningen till att jag skulle prata med henne. Och det lät ju annorlunda och kul, så vi träffades på bokfestivalen i Edinburgh, där jag upprepade gånger lyckades tjata om hur rik hon blivit…

Samtalet – på engelska – finns att läsa här.

En sak som man inte tänker på, är att alla dessa kinesiska piratversioner av böcker och annat, har en effekt på kulturlivet där. Läsare vill ha en ‘riktig’ bok, och många av kommentarerna på nätet handlade just om detta. Folk sa att boken såg ut att vara god kvalitet, och att den nog var äkta. Och då är de beredda att betala ordentligt. Och än så länge finns det inte så många utländska tonårsböcker på den kinesiska marknaden. Därav det stora antalet sålda exemplar.

Jag stötte på en liknande grej på deckarweekenden Bloody Scotland, där de skotska deckarförfattarna pratade om att ta sig in på den indiska bokmarknaden. Där läser de visserligen på engelska, men vill ha en ‘Indian Edition’ och med de enorma mängderna läsare i landet, borde det också medföra stora framgångar.

Det konstiga är väl att ingen tycks ha tänkt på det här förut.

Grannen

Det blir inte så ofta jag pratar med grannen på nummer tre. Ett hej när man passerar, kanske. Men häromdagen hade han precis varit ute och vallat tvillingbarnbarnen, som fortsatte sova i sin vagn, och han själv satt i solskenet utanför huset. Till slut blev det en hel halvtimme om både det ena och det andra, tills Den Bättre Hälften kom ut och räddade mig.

Ett av samtalsämnena var nordiska deckare, som han tydligen gillar skarpt. Speciellt Jo Nesbø. Jag ‘kände mig tvungen’ att säga att jag inte delar hans entusiasm, och hur jag gick efter 20 minuter när Jo var i stan för några år sedan. Grannen var nog mest chockad över att hans favorit varit här utan att han visste om det. Jag berättade om stans årliga deckarweekend, Bloody Scotland, och det hade han inte haft en aning om…

Vilket var synd, men nu har jag sett till att han har skrivit upp nästa år i sin almanacka, samt varnat Bloody Scotland att det faktiskt finns intresserade människor som helt missat all reklam.

En annan författare han gillar visade sig vara Lars Kepler, så jag sa att jag intervjuat dem en gång i tiden. Tydligen visste han inte att jag bloggar om böcker heller, så efteråt gick han in och läste intervjun. Jag blev lite orolig, och var tvungen att kolla själv, men den var inte så dålig som jag trodde.

Och sedan ville han ha förslag på andra nordiska mordiska författare han kunde tackla. För han tycker det är så roligt att läsa alla de där ortsnamnen och kolla var de ligger och gissa hur man uttalar dem… Men det är svårt att ge folk listor, för man vet aldrig hur mycket annat de läst. Så min lista innehöll självklara namn som Håkan Nesser och Henning Mankell, och dem hade han redan läst, så klart. Men en del andra namn var tydligen nya. Jag drog till med Christoffer Carlsson, och så oroade jag mig för att han inte skulle finnas på engelska. Men det gör han.

För att komma iväg, erbjöd jag honom att läsa Sonens översättning av Andreas Normans En Rasande Eld. Så kanske det kan bli en ny fan här intill.

Andreas Norman

Men det är ju skönt att veta att ens grannar läser, även om det är Jo Nesbø. Alla behöver inte tycka som jag. Inte jämt, i alla fall.

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Sitta långt inne

‘Jag skulle uppskatta om du inte sprider xyz till andra bloggare,’ sade min korrespondent i sitt mejl. Blir lite irriterad när folk säger så. För jag kan som regel hålla tyst, och jag kan t o m räkna ut på egen hand vad som kan anses vara mer hysch-hysch än annat. Och därmed är mitt tangentbord förseglat.

Har gjort intervjuer där mitt offer sagt att det som kommer nu är ‘off the record’ och det går ju fint. Problemet är att de glömmer säga när deras record är on igen. Men det kan man gissa.

Så var det författaren som hade skrivit något kapitel om ett fängelse. En av hennes karaktärer blev oskyldigt fängslad, men jag frågade om det för det var så realistiskt skildrat.

Jag menar, jag tyckte det verkade vara det. Jag vet givetvis inte hur det är att sitta inne. Det visste däremot hon, vilket kom som lite av en överraskning. Hon berättade villigt om hur, när och varför.

Och sedan tänkte hon till, och undrade om det kunde hållas borta från intervjun. Hennes 14-åring hade börjat läsa Bookwitch när hon fick höra att jag var på väg. Och barnen hade inte en aning om mammas ‘vilda’ leverne i det förgångna.

Så den historien fick stanna i mitt huvud, men det var gott så. Det är intressant att lära känna folk. Det måste inte stå i det jag publicerar.

Men efter ganska så många år har hon pratat om det någon annanstans, så jag förmodar att dottern är informerad vid det här laget.

Att man suttit inne är kanske en grej man ska be om diskretion för, men att bli ombedd att tiga om allt möjligt irrelevant är onödigt. (Det är som om bloggare skulle vara som små barn, som inte kan vänta med att dela med sig av vad de hört.) Jag brukar muttra för mig själv att ‘du skulle bara veta vad jag håller tyst om..!’

Men det kan jag ju inte berätta.

Efter vi sågs

Det finns många bra saker med att träffa författare. Men det finns också en eller två nackdelar. Man kan bli desillusionerad, om det visar sig att någon inte bara är normaltråkig, men kanske t o m ganska otrevlig som person.

Detta händer inte ofta, men det kan göra att man får tänka om. I de flesta fall är det en träff som jag inte ordnat själv, utan där någon annan föreslår ett möte. Så oftast gäller det en person jag inte har investerat hela min själ i.

Men så kan man få intryck av författare man aldrig träffat, genom vad man hör andra berätta. Det finns en mycket känd, lite äldre, manlig amerikansk författare, som man ofta läser om i pressen. Jag hade aldrig bildat mig någon direkt uppfattning om honom, men var medveten om att han är rätt stilig.

Tydligen tycker han det själv, också. Fast det är ju OK, i och för sig.

Träffade en Facebook-vän en gång. Ja, träffar dem gör jag ju oftare, men detta var en mycket god vän till någon jag kände lite grann, och så ville det sig att vi möttes i London en dag. Hon bor i New York, och visade sig vara ännu trevligare än väntat.

Egentligen vet jag inte vad det är hon jobbar/har jobbat med, men det går ut på att träffa mycket kändisar. Så hon hade en hel del skvaller att underhålla med över middagen. Och hon kände författaren, lite grann. Och det var mer än tillräckligt. Han hade/har tydligen svårt att hålla sina händer, och vissa andra kroppsedelar, från kvinnor han möter.

Facebook-vännen är också snygg, så han trodde förmodligen att hans beteende var helt OK. Kanske t o m väntat.

Och nu är detta det enda jag tänker på när hans namn dyker upp i litterära sammanhang. Han skriver säkert lika bra ändå, och hon blev antagligen inte traumatiserad för livet, precis, men som en liten detalj tycker jag det är intressant.