Category Archives: Recensioner

Sean Duffy i Sverige

Kall, kall jord. Det passar ju bra som beskrivning av Sverige, som är ett land med tjäle. Nu var det Adrian McKintys första deckare om Sean Duffy i Carrickfergus jag menade. För två år sedan hörde hans svenska översättare Nils Larsson av sig för att berätta att äntligen skulle Duffy få lösa mord även på svenska.

Eftersom jag ju tjatat rätt så rejält om Adrian och speciellt om hans numera sex böcker om Duffy, the katolske detektiven strax utanför Belfast under 1980-talet, så blev jag glad. Jag hade helt enkelt ‘vetat’ att dessa irländska deckare skulle passa svenska läsare perfekt.

Adrian McKinty, Kall, kall jord

Jag hoppas att det stämmer, men man ska passa sig för vad man tycker och tror. Råkade i dagarna ramla över Kall, kall jord igen, och tänkte jag skulle kolla in några recensioner. Bara för att se.

Blev uppriktigt sagt både besviken och förvånad. De första recensionerna var alla negativa, och en del hade inte ens orkat läsa färdigt. Det får mig att undra vem förlaget väljer att skicka sina recensionsexemplar till.

Men som tur var hade en hel del andra tyckt om både brottet och detektiven. Jag gissar att det beror på åldern. Är man för ung är Nordirland ointressant och Duffy framstår som den 1980-talsman han är. Man kan inte skriva om historien. Men för oss som levde genom IRA-terrorn och striderna är det ‘roligt’ att komma tillbaka och läsa om det från insidan.

Bok två, Jag hör sirenerna på gatan, kom i höstas. Jag hoppas det går bra för den, trots att en del bloggare inte har förstått att titlarna är musikcitat utan anser att det är en idiotisk titel för en deckare.

Enligt Adrian kommer det att bli tre böcker till, sju, åtta och nio. I alla fall på engelska. Det ser jag fram emot.

Annonser

De Otrogna

Titeln på Andreas Normans andra bok om den svenska spionen Bente Jensen är förvånansvärt passande, vilket läsaren inser efter ett tag. Precis som i En Rasande Eld tar det en stund för händelserna att komma igång. Men det är ju med avsikt, och allt klarnar så småningom.

Andreas är bra på att vända på saker och ting. I förra boken blev man lite förvånad över att britterna var the bad guys. Det oväntade här är att både Bente och hennes brittiska motpart Jonathan Green plötsligt upplever att deras liv, både privat och professionellt, står vid något av en avgrund.

Andreas Norman, De Otrogna

Allt blir mera personligt, och allt blir ganska otäckt för de två. Jag funderade på om de skulle bli ‘vänner’ eller om britterna plötsligt skulle bli lite ‘trevligare’ men det kan jag ju inte gärna tala om här.

MI6 sysslar inte oväntat med hemska saker i Syrien, och det är inte meningen att världen ska veta om det. Vi ser mycket mer av London, där Jonathan har en otrevlig typ till chef, och deras överordnade har lustigt nog ett namn som för tankarna till IRA, men det är väl bara en händelse. Inte skulle vår (min) regering ha irländska katoliker i så hög ställning… Men fula typer är de allihop.

Den lite långsamma starten leder ganska plötsligt till betydligt mera explosiva händelser. Och mer än så kan jag inte berätta. Läs!

Norsk, norskare, norskast?

Häromdagen läste jag något helt annat, om hur man inte alls bör nämna Aspergers e dyl i vissa sammanhang. Man kan tydligen skylla alltför mycket på något som egentligen inte är relevant i en del fall. Och jag insåg att det var åtminstone delvis rätt.

Men samtidigt kan jag inte komma ifrån det faktum att romaner om folk med Aspergers kan vara viktiga för dem som också har det. Så man kan behöva kunna få reda på det.

Jag har precis läst ut en förbryllande, men jättebra bok, The Unpredictability of Being Human av norska Linni Ingemundsen. Den verkar inte finnas på svenska. Kanske inte ens på norska. Vad vet jag?

En sak jag önskar var att någon hade nämnt vad den handlade om, annat än att det är en norsk 14-årig tjej som har lite svårt att passa in i skolan och t o m i sin familj. Ja, det är ju inte konstigt. Malin är en typisk aspie, men det framgår inte annat än genom vad som händer i boken. Hade jag vetat det, skulle jag läst den långt tidigare. I stället väntade jag mig sk normal tonårsangst.

Och så detta att den är väldigt norsk. Men skriven på engelska. Amerikansk engelska, dessutom. Av någon som verkar vara så norsk man kan bli.

Jag frågade Den Bättre Hälften om man inte borde kunna vänta sig att en bok om Norge skulle vara skriven på brittisk engelska. Det vore ju liksom lite närmare, rent geografiskt. Men han hade antingen ingen åsikt, eller vågade inte säga något.

Men som sagt, bortsett från att jag blev förvirrad av detta, så är boken väldigt bra.

Och det kan man också säga om Astrid the Unstoppable, av Maria Parr, översatt av Guy Puzey. Den är så norsk, och så underbar, på precis det rätta sättet. Som man önskar sig att en barnbok ska vara. Tonje och det hemliga brevet, heter den visst på svenska. Läs den nu!

Om Tonje/Astrid känns mera norsk pga att den är översatt till brittisk engelska vet jag givetvis inte. Men det känns mera rätt.

I alla fall, båda böckerna är väl värda lite tid – mycket tid om det nu ska behövas – för att njuta.

Natträden

Det var verkligen på tiden! Caroline Lawrence har äntligen blivit översatt till svenska och det var inte en dag för tidigt. För sådär tio år sedan hyste jag tankar på att gå runt på bokmässan tills jag hittade något förlag som insåg att Carolines böcker genast måste överföras till den svenska läspubliken.

Caroline Lawrence, Natträden

Natträden är inte en del av hennes romerska barndetektivserie (så den kommer väl härnäst, eller?), utan hennes första bok skriven för dyslektiker. Detta innebär att den är kort och lättläst, utan att för den skull vara vare sig barnslig eller ointressant.

Tvärtom, den är hemskt intressant, och för sådana som jag som aldrig riktigt fick kläm på de urgamla klassiska ‘sagorna’ som Aeneiden, så är detta ett riktigt guldkorn. Man läser och blir underhållen, och på samma gång blir man lite mer bildad.

Det är vad jag gillar.

Så, den här korta historien om pojkarna Nisos och Ry, som flyr Troja under en massaker, och hamnar i dåtidens Italien, följer inte direkt principen om att ‘så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ utan det blir mera ett kort kapitel från vad Vergilius berättade om, både länge och väl. Och det är en hemskt bra idé; detta att låna någon annans personer och handling och skriva om det till vad som passar dagens läsare.

Det märks att Caroline vet vad hon skriver om. Med en klassisk utbildning från Cambridge och otaliga barnböcker från antikens Rom och Grekland, mm, så får hon det rätt och ganska lagom.

Jag tänker bara sitta här och vänta på att det blir fler översatta böcker. Det finns många att välja på.

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

En får alla och alla får en

I slutet på förra veckan var det många författare som rapporterade på Facebook att nu hade de fått sin nya bok. Och allihopa satte upp foton på hur boken såg ut, eller ofta en hel hög med kanske tio likadana böcker. Som de skrivit.

Och folk gratulerade dem till den nya boken och undrade var de kunde köpa ett ex. (Bokhandeln, kanske?)

Jag däremot visade inte upp mitt byte, för jag hade fått allihop, eftersom jag inte skrivit någon av dem. Däremot hoppades ju förlaget Barrington Stoke att jag ska skriva om dem. Och det kommer jag att göra, för deras böcker, som alla är lämpade för läsare med dyslexi, är nästan alltid hemskt bra.

Än så länge har jag bara läst två och recenserat en. Resten kommer. Det är fantastiskt hur mycket bra och spännande det går att klämma in i en bok på ca 90 sidor med ytterst lite text på varje sida.

Den jag recenserat handlar om en tonårskille vars bästa kompis håller på att risa ihop totalt, för hans pappa har dött och pojken har insett att han redan glömt hur pappans röst lät. Och det visar sig vara ganska svårt att hitta någon inspelning, trots att pappan var (en misslyckad) skådespelare, med fler fiender än vänner. Men av en händelse stöter killen på en inspelad utannonsering på tunnelbanan, på en linje.

Och när hans kompis får höra sin pappas röst igen, gråter vi allihop en skvätt.

Strömkarlens fiol, en Stockholmsnovell

Det var bra att Cornelia Funke berättade för mig att hon skrivit en novell speciellt för den svenska marknaden. Annars hade jag ju inte vetat det.

Strömkarlens fiol handlar som titeln säger om en fiol. Den lär vara en äkta strömkarlsfiol, som nu har blivit stulen och en ung flickas liv är i fara om den inte blir funnen igen.

Eftersom detta utspelar sig i Spegelvärlden, så möter vi Jakob och hans följeslagare Räv på väg till Spegel-Stockholm för att försöka hjälpa flickan. I denna verklighet ser Stockholm inte riktigt ut som vanligt, och personligen tycker jag att det här var ett intressant Stockholm att få besöka. Jag skulle gärna se fler historier utspela sig där.

Jakob och Räv träffar på flera ovanliga karaktärer i sitt sökande, och det känns som om stan är full av troll och dvärgar och nissar av olika slag.

På grund av bokens längd, bara 45 sidor, med många fina illustrationer av Cornelia, finns det givetvis inte utrymme för så mycket äventyr för de två hjältarna, och det mesta går ganska bra.

Och det visste vi väl egentligen att det skulle göra.