Category Archives: Recensioner

Natträden

Det var verkligen på tiden! Caroline Lawrence har äntligen blivit översatt till svenska och det var inte en dag för tidigt. För sådär tio år sedan hyste jag tankar på att gå runt på bokmässan tills jag hittade något förlag som insåg att Carolines böcker genast måste överföras till den svenska läspubliken.

Caroline Lawrence, Natträden

Natträden är inte en del av hennes romerska barndetektivserie (så den kommer väl härnäst, eller?), utan hennes första bok skriven för dyslektiker. Detta innebär att den är kort och lättläst, utan att för den skull vara vare sig barnslig eller ointressant.

Tvärtom, den är hemskt intressant, och för sådana som jag som aldrig riktigt fick kläm på de urgamla klassiska ‘sagorna’ som Aeneiden, så är detta ett riktigt guldkorn. Man läser och blir underhållen, och på samma gång blir man lite mer bildad.

Det är vad jag gillar.

Så, den här korta historien om pojkarna Nisos och Ry, som flyr Troja under en massaker, och hamnar i dåtidens Italien, följer inte direkt principen om att ‘så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ utan det blir mera ett kort kapitel från vad Vergilius berättade om, både länge och väl. Och det är en hemskt bra idé; detta att låna någon annans personer och handling och skriva om det till vad som passar dagens läsare.

Det märks att Caroline vet vad hon skriver om. Med en klassisk utbildning från Cambridge och otaliga barnböcker från antikens Rom och Grekland, mm, så får hon det rätt och ganska lagom.

Jag tänker bara sitta här och vänta på att det blir fler översatta böcker. Det finns många att välja på.

Annonser

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

En får alla och alla får en

I slutet på förra veckan var det många författare som rapporterade på Facebook att nu hade de fått sin nya bok. Och allihopa satte upp foton på hur boken såg ut, eller ofta en hel hög med kanske tio likadana böcker. Som de skrivit.

Och folk gratulerade dem till den nya boken och undrade var de kunde köpa ett ex. (Bokhandeln, kanske?)

Jag däremot visade inte upp mitt byte, för jag hade fått allihop, eftersom jag inte skrivit någon av dem. Däremot hoppades ju förlaget Barrington Stoke att jag ska skriva om dem. Och det kommer jag att göra, för deras böcker, som alla är lämpade för läsare med dyslexi, är nästan alltid hemskt bra.

Än så länge har jag bara läst två och recenserat en. Resten kommer. Det är fantastiskt hur mycket bra och spännande det går att klämma in i en bok på ca 90 sidor med ytterst lite text på varje sida.

Den jag recenserat handlar om en tonårskille vars bästa kompis håller på att risa ihop totalt, för hans pappa har dött och pojken har insett att han redan glömt hur pappans röst lät. Och det visar sig vara ganska svårt att hitta någon inspelning, trots att pappan var (en misslyckad) skådespelare, med fler fiender än vänner. Men av en händelse stöter killen på en inspelad utannonsering på tunnelbanan, på en linje.

Och när hans kompis får höra sin pappas röst igen, gråter vi allihop en skvätt.

Strömkarlens fiol, en Stockholmsnovell

Det var bra att Cornelia Funke berättade för mig att hon skrivit en novell speciellt för den svenska marknaden. Annars hade jag ju inte vetat det.

Strömkarlens fiol handlar som titeln säger om en fiol. Den lär vara en äkta strömkarlsfiol, som nu har blivit stulen och en ung flickas liv är i fara om den inte blir funnen igen.

Eftersom detta utspelar sig i Spegelvärlden, så möter vi Jakob och hans följeslagare Räv på väg till Spegel-Stockholm för att försöka hjälpa flickan. I denna verklighet ser Stockholm inte riktigt ut som vanligt, och personligen tycker jag att det här var ett intressant Stockholm att få besöka. Jag skulle gärna se fler historier utspela sig där.

Jakob och Räv träffar på flera ovanliga karaktärer i sitt sökande, och det känns som om stan är full av troll och dvärgar och nissar av olika slag.

På grund av bokens längd, bara 45 sidor, med många fina illustrationer av Cornelia, finns det givetvis inte utrymme för så mycket äventyr för de två hjältarna, och det mesta går ganska bra.

Och det visste vi väl egentligen att det skulle göra.

Sju förtrollade kvällar

Mårten Sandén, Sju förtrollade kvällar

Den här värmde rejält i hjärtat. I hela bröstet, och alla de där ställena man kan känna saker på. Allt från det vackra omslaget till allra sista sidan av Mårten Sandéns nya bok, Sju förtrollade kvällar. Man kan vara ett barn när man läser den, men det är verkligen inte ett krav. Som med de bästa barnböckerna kan en vuxen njuta helt av läsningen också.

Tolvårige Buster Bolin tycker bäst om sport, speciellt boxning, och han är inte så bra på ‘riktigt’ skolarbete. Så känns det i alla fall. Han är tvärtemot vad hans storebror Jack var. Innan han dog var Jack en sådan där superduktig elev i skolan, och han ville bli lärare som vuxen. Men han var också snäll mot Buster och tog honom ut på skoj saker.

Men så händer det att Buster plötsligt kommer i kontakt med en kille på skolan som blir mobbad, och samtidigt med Saga, Flickan-som-läser, som han dras till på ett oförklarligt sätt. Och sedan är det de där biobiljetterna en gammal gubbe på stan ger honom.

Som vuxen förstår man att det handlar om en resa i tid, och man känner säkert också igen sig, från många böcker och/eller filmer. Det gör bara att allt känns bättre på något sätt. Tryggt. Spännande. Ganska så underbart, för man vet liksom att det blir nog något bra av det här. Trots att det ser jobbigt ut för alla inblandade.

Det är också en trevligt svensk bok, på ett trevligt, lagom gammaldags sätt. Jag är rätt säker på att boken inte utspelas i vare sig Halmstad eller Borås, men det var där jag hamnade när jag läste. I min – numera historiska – barndom. Och det kändes helt rätt.

Jag kan verkligen rekommendera sju förtrollade kvällar. Om du inte läser extremt långsamt blir det mer som en förtrollad kväll av läsning. Men vilken kväll!

Och efteråt kan man alltid sitta och njuta av omslagsbilden. Klappa den lite, så där.

Lite snobb är man allt

Nu är det nästan tio veckor som jag sprungit till min läkarmottagning, tre gånger i veckan. Inte för att jag är direkt sjuk (som vissa snälla människor oroligt frågat) (hoppas jag, i alla fall), men för att jag har behövt ett nytt plåster så ofta. Så min relativt nya mottagning (dvs ny för mig) har plötsligt blivit mig – alltför – välbekant.

Två sköterskor har samsats om att plåstra. En har varit snäll och gullig hela tiden (och lär prata fotboll bra, enligt min frissa, som också är patient där), medan den andra inte tinade på samma sätt.

Varje gång satt jag i väntrummet med en bok. Oftast en ny bok varje gång, för man måste ju komma någon vart med läsandet, när man bara sitter. Och att läsa lugnar väntrumsnerverna. Hon kommenterade läsandet varje gång. Lite så där så man nästan ville be om ursäkt för att man sysslar med sådant.

Men så en dag undrade hon om jag köpte böckerna i andra hand, eller om jag beställde på något billigt sätt. Jag sa att jag som regel inte betalar alls, för att jag får dem att recensera.

Och då vände det! Hon läser också. Jag var lite förvånad. För jag är ju också snobb. Hon tänkte väl att jag var samma outbildade fattiga typ som alla andra där. Och jag tänkte att hon var ju ‘bara’ sjuksköterska…

Därefter pratar vi böcker varje gång. Plåstrandet tar inte längre än fem minuter, men lite boksnack hinns med. Hon läser inte ens bara eller enbart lätta böcker. Det var mycket ryskt första gången, och hon jämförde någon bok med hur Aleksandr Solzjenitsyn brukade vara. Och det är ju inte vardagsmat för alla, precis. Häromveckan läste hon Jean Rhys.

Dessutom berättade hon att i julas, i stället för att gå på julmiddag med personalen, så hade chefsläkaren köpt teaterbiljetter till alla tjugo. De hade sett Michael Morpurgos War Horse. Jag tyckte visserligen redan att denna läkare är underbar, men min respekt för henne steg betydligt.

Så, sjuksköterskor läser. Och det gör patienter med. Vem kunde ha trott det?

Någons hjälte

Mårten Sandén, Någons hjälte

Det här blir nästan ‘sommaren med Mårten’ för mig, men varför inte? Jag fick en tredje Mårten Sandén bok i förra veckan, och eftersom den lät så rolig, och hade ett så fint omslag, kunde jag inte vänta med att läsa.

Viktor Stenmark håller sig undan. Han gillar att trolla, men denne sjätteklassare är för blyg för att våga göra det inför publik. Åtminstone tills den dag då han plötsligt står framför en samling yngre barn och ska underhålla dem.

Det är inte bara trollandet som ‘bara händer’ den dagen. Stan får en superhjälte som räddar en kvinna från en brottsling. Vem var han, och vart tog han vägen? Trollade Viktor bort honom?

En rad slapstick-typ händelser förändrar snabbt Viktors liv, och han får plötsligt mycket mer kontakt med skolans finaste tjej, Nina. Viktor har en hög syskon också, från en ilsken storasyster till en riktigt användbar lillebror.

Jag ska inte säga mer, för då blir det mindre skojigt att läsa, för den som till äventyrs inte redan hittat Någons hjälte, vilken kom ut för ett par år sedan. Den är rolig på det där sättet som de riktigt bra barnböckerna på stenåldern (dvs när jag var liten) var. Är inte säker på hur vanligt eller ovanligt det är i Sverige, men på engelska saknar jag den här sortens underhållning.