Category Archives: Teater

Och nu ska han översätta Strindberg

Det var inte alltid lätt att få Sonen att prata svenska. På något underligt vis gick det alltid bättre när han ville ha något. Som om jag var en så svag mamma att jag skulle falla för ett gammalt trick som det.

Och den där gången när han ville gå ut och göra något roligt med Pizzabella och Den Nya Bibliotekarien. Han bad mig att fråga dem om de ville, för de förstod ju inte engelska i den åldern. Då fräste jag att han kunde fråga själv, om det nu var så viktigt. Så det gjorde han. Sedan kollade jag med DNB vad han faktiskt sagt, och det verkade som om Sonen varit kapabel att sätta ihop en helt begriplig mening alldeles själv.

Efter det gick det snabbare. Han pratade med Mormor när hon kom på besök. Sedan fortsatte han att prata med henne i telefon. Lite senare började han faktiskt prata med sin mamma också. Och inte enbart när han ville ha något.

Därefter har det gått framåt i lagom takt. Med åldern kom en viss tolerans för att jag ibland rättade hans svenska. Efter året i Uppsala har han blivit riktigt ‘svensk.’ Och nu verkar det som om han ska översätta Strindberg.

Jag bör antagligen inte nämna vem som vill ha det gjort, men en teater ska – förmodar jag – sätta upp en Strindbergspjäs i år för att uppmärksamma 100-årsjubiléet. Normalt är tydligen att någon först översätter texten, så att en ‘riktig’ dramatiker sedan kan piffa till det så att det blir konstnärligt för scenen.

Så helt hopplös är han visst inte. Strindberg, alltså. Sonen är givetvis perfekt…

Annonser

The London Eye Mystery

Armarna darrade rejält efter att jag släpat bokkassarna runt London en stund, så Nick Green fick gå och köpa mitt te åt mig, medan jag pustade ut. Medan armarna återgick till sin ursprungliga längd, drack vi te och pratade om hans böcker och skrivplaner. Det verkar som om de två delarna av Cat Kin-trilogin kommer att få sällskap av den tredje delen nu, så det är jag glad för. Och sedan har han en ytterligare en trilogi planerad. Tur att Nick bara har två små barn och ett fulltidsjobb, så att han hinner med.

Efter téet åkte jag vidare till Unicornteatern. Jag var lite tidig, så satte mig på en bänk med min äggmacka och bok. Hade som tur var bara en tugga kvar när David Fickling, Siobhan Dowds förläggare, dök upp. Vi är på kindpussbasis numera. Tror att David är väldigt förtjust i att gå runt och pussa damer. Han t o m gjorde ett försök med tjejen som jobbat på förlagets huvudkontor i tre dagar och som han aldrig träffat förut.

Vi satt och pratade en stund, och sedan dök resten av Siobhans vänner och kolleger, samt två av hennes systrar, upp. Vin och vatten och plockmat serverades i ett privat rum, där vi fick frottera oss med skådespelarna före pjäsen började. De var lika förtjusta i att frottera sig med författare som Fiona Dunbar, Anthony McGowan, Lee Weatherly och Tony Bradman, så det jämnade ju ut sig.

De hade gjort ett fantastiskt jobb med att få boken att fungera på scenen, och huvudpersonen Ted som har Aspergers var talesman på ett sätt som var helt trovärdigt. Det var både roligt och lite tragiskt på samma gång, och det var många som fick torka bort en tår ibland.

The London Eye Mystery

Trevlig teater, med hjälpsam personal, och efter pjäsens slut kom skådespelarna fram och frågade alla vad de tyckte.

Efter att David avskedspussat sig förbi alla, medan hans tålmodiga fru stod och väntade, var vi några stycken som gick ut på en restaurang i närheten. Vacker utsikt över en fasadbelyst Tower Bridge i den mörka natten, och lagom trevligt skvaller om både det ena och det andra.

Jag fick sova över hos Candy Gourlay, och över frukosten morgonen därpå satt vi och jämförde hur det är att vara utlänning i England. Vi kanske kommer från vitt skilda länder, men mycket är samma. Jag tog min tandborste och reselektyr och mina utvilade armar och reste norrut, medan Candy stack till ett kaffeställe där hon sitter på dagarna och skriver sin nya bok. Allt för att undvika internet hemma.

Packlistan

Jag försöker vara organiserad, för en gångs skull, men det går antagligen åt samma skog som de flesta goda föresatser. Om inte snön orsakar resekaos ska jag åka till London på måndag och tisdag. Bokförlaget Random House har fått för sig att det kunde vara trevligt om jag kom och hälsade på i deras kontor, och kollar in en del av deras olika typer av möten där de bestämmer vad som till slut hamnar på bokhyllor i affärer och bibliotek och hem.

Och det är det nog.

Konstig prissättning på tågbiljetter gör att jag ska övernatta på hotell som de betalar för, och för att göra det hela ännu attraktivare har de erbjudit mig träffar med ett par författare. Så det låter väl bra. Och jag ska dessutom passa in ett ”snack” som Terry Pratchett ger på National Theatre om sin dramatiserade bok Nation som fortfarande går där.

Nu var det alltså ”bara” frågan om packning. Önskar att det fanns en lätt lösning till hur man stoppar ner pyjamas och dator och en hyllmeter böcker i en liten smäcker väska som varken tar plats eller är tung.

Ja, och så behöver jag hinna läsa ett par nya manuskript tills dess. De utlovade författarna har båda nya böcker som kommer ut senare i år. Problemet är att de inte finns ens i recensionsbindning, så det blir till att sitta och hålla i A4-buntar.

Nation

Den aningen galne sonen var uppe i ottan på onsdag morgon för att flyga över till London på ett dygn. Han skulle gå på teatern, och det är precis sådant beteende som skadar ozonskiktet, men ibland behöver man lite galenskap, också. Han mötte sin mamma vid tåget, och efter en långpromenad genom stan hamnade vi på National Theatre vid Themsen, där kvällens föreställning ägde rum.

Terry Pratchetts senaste barnbok Nation har dramatiserats som årets barnteater på National. De har ju haft en rad lyckade sådana ett tag nu. Gemensamt för alla böckerna är att man kan inte riktigt räkna ut hur i all världen någon kan skriva om handlingen till att fungera på en scen. Men det kan de.

Nation at the National Theatre by Johan Persson

Den som inte läst Nation, kan börja med att göra det. Sedan kan jag rekommendera National Theatre för er som kvistar över till London då och då. Förra årets succé War Horse går fortfarande på en annan teater i London, och är väl värd att titta på. Åtminstone för folk som har vett att ta med sig en näsduk eller två.

Nation börjar med en tsunami för att bli av med hela öbefolkningen utom huvudpersonen Mau. (Så det kan givetvis vara värt att fundera på vem som kan ha problem med en sådan start.) Flickan Daphne lider skeppsbrott på ön, och sedan får dessa två barn som först inte kan prata med varandra, försöka klara sig själva, och senare alla andra som hamnar på ön, sökande efter hjälp.

Det är mycket humor och mycket mod, precis som i Terrys bok. Mau är fin att titta på, i sitt nästan nakna tillstånd, och Daphne som är en proper viktoriansk liten flicka, går snart omkring i bastkjol. Och skeppspapegojan är helt underbar. Man skulle kunna tro att få rollen som papegoja skulle kännas som ett nederlag, men han är fantastisk!

(Foto © Johan Persson –  Emily Taaffe som Daphne)