Kategoriarkiv: Teve

Ombytta roller

Dottern håller på att jaga land och rike omkring. Det är intervjusäsong på landets akademiska institut, och till skillnad mot vad hon hoppats, har intervjuerna söderut inte kommit på samma gång. Därav hennes skottspole-resande.

Ju snävare ämnet man intresserar sig för är, så har man antagligen redan hört talas om en eller flera av de akademiker som intervjuar en. Om det är bäst att bli utfrågad av en total främling, eller någon man känner till, vet jag inte. På hemma-universitetet blev det givetvis många välkända människor att prata med.

Men i Oxford blev det konstigare än så.

Ja, först sprang Dottern redan på järnvägsstationen rakt på min favoritförfattare (Meg Rosoff) och stannade och pratade en stund, innan Megs tåg kom. Och den där människan hon hade lagt märke till på tunnelbanan i London tidigare på dagen, och varit övertygad om att hon kände igen, men inte kunde placera? Hon dök upp där på stationen, hon också. Det var Megs agent, så det blev nästan litteraturstockning där.

Men jo. Första intervjun var med en forskare hon träffat tidigare, och som annars har setts på teve några gånger.

Den andra intervjun; ja då blev Dottern intervjuad av någon som hon själv intervjuade för ett par år sedan. Han är också känd från teve, och han kom dessutom ihåg henne. Det är väl inte helt vanligt att rollerna varit omvända på detta sätt, speciellt inte när det handlar om studenter.

Annonser

Inte kan bibliotekarien bo där

Det har hon inte råd med. Lika lite som städhjälpen i Midsomer skulle kunna bo i den där gulliga stugan som man ser i teveserien. I verkligheten är det bara folk med rejäl inkomst och rejäl tur (att få tag i en sådan bostad) som bor så fint.

Men det är ju kul att fantisera. Och det var väl det de gjorde, de som restaurerade ett hus på Österlen, som man kan läsa om i en artikel i Hus & Hem. De tänkte sig en gammal engelsk dam, en pensionerad bibliotekarie (gamla bibliotekarier är ju så mysiga) som bor i vad som bortsett från det röda teglet är en typiskt svensk bostad (om man nu då förutsätter sådana typiska människor som platsar i ett inredningsreportage).

Kanske en gammal svensk bibliotekarie skulle ha råd. Speciellt om hon har en man/make/partner att dela kostnaderna med. Och om hon har låtit bli att köpa en massa kläder från Gudrun Sjödén. (Då räcker pengarna längre.)

Jag har själv haft en massa konstiga idéer om vad som är typiskt engelskt. För att göra saken svårare hade jag turen att besöka flera fina och otypiska hem på mina första Englandsresor.

Först var jag hos en gammal tant (se där!) som Häxmamman hade bott hos som ung. Ett fint gammalt hus med mörka träpaneler och blyinfattade fönster, en matsal möblerad med tunga ekmöbler, och ett sittrum med typiskt engelska fåtöljer och blommig heltäckningsmatta. Tanten var så där väldigt engelsk i sitt sätt, och serverade te som man gör. Och konverserade. Som man gör.

Andra resan hamnade jag hos hennes fd grannar i deras ännu större bostad dit de flyttat. Mycket fint. Stort, med flera sittrum, och enormt kök där mamman gjorde mammiga saker som att baka kakor att ge barnen att mumsa på när de satt framför teven (mitt på blanka eftermiddagen!) när de var hemma från internatskolan…

Så det arkitektritade huset från 1960-talet som jag fick bo i som studerande i Brighton, var ju först lite av en besvikelse, för det var inte så mysigt. På det där engelska sättet. Men jag lärde mig snabbt tycka om det också, och nu inser jag ju hur fint (och dyrt) det var.

Men så kallat vanligt folk, och dit hör bibliotekarier både före och efter pensioneringen, bor på ett helt annat sätt. Och det vill ni inte höra om. För det är inte charmigt eller mysigt; bara trångbott och fuktigt, med tråkiga möbler (eller kanske från IKEA) och dyrt som sjutton.

Kullamannen

‘Va, är den svartvit?’ Ungefär så reagerade jag när vi väl kom igång med Kullamannen. Det borde jag ju ha vetat, eftersom jag sett den tidigare. Men tidens gång, samt det faktum att Kråkguldet var i färg, hade väl gjort mig glömsk.

Men nog är det mycket effektivare med kusliga filmer när man inte har färg att liva upp det hela med? Inte hade inledningen till varje avsnitt varit det minsta skrämmande om det hade varit soliga vyer av Kullen, med det blå havet i bakgrunden, gröna ängar och vackra, blonda barn.

Två vita, två blå. Inte ens det kunde man se i färg, och ändå kände man precis hur ringen såg ut.

Och jag tror att jag äntligen kunde förklara för mig själv varför jag till att börja med tyckte så illa om Brix i Forbrydelsen. Skådespelaren är oerhört lik Farbror Ludvig i Kullamannen, och ser man ut på det viset, är man självklart en skum typ.

Kullamannen

Det är skönt att kunna besöka sin barndoms minnen, och inte bli besviken. Kullamannen var bra. Den håller än. Och på samma gång är den så tidstypisk, att man skulle kunna använda serien i historieundervisning om man ville.

Kullamannen

Tänk så aningslösa folk var då! Men barnvakten var inte så korkad eller slarvig som man kunde tro. Jag har aldrig glömt hur de springer omkring på Kastrup. Flygplatsen har förändrats, men minnet består. Ja, den är ju rena rama turistbroschyren, hela teveserien, egentligen. Ner i gruvan och titta. Gå och köp glass. Cykla i vacker natur. Bada och klättra. Ut och gör saker med opålitliga främlingar. Njae. Jaga efter konstiga utlänningar i grottor. Sov över i kojan, och prata med konstiga gubbar. Nej.

Kullamannen

Men de överlevde ju. Om det nu var sant, och inte påhittat för skoluppsatsen när skolan började igen…

Kråkguldet

Jag lät Dottern välja vilken vi skulle titta på. Jag hade Kullamannen och Kråkguldet, varav vi redan sett det mesta av Kullamannen för flera år sedan. Fast det kom hon inte ihåg.

Kråkguldet var lite julig och snöig, men annars helt lämplig för sommarlovs-tittande. Själv mindes jag nästan inget heller, eftersom jag bara sett det den gången det var nytt, för över fyrtio år sedan. Men programmet höll.

Kråkguldet

Man var mer lättimponerad på den tiden, men om man bortser från att man som vuxen kan se att barnskådespelarna är precis det, så gjorde alla ett bra jobb. Som jämnårig med Maria och Åke kände jag igen alla kläderna (babymössa på vintern…), och även om min skola i stan var större, så kände jag igen mig i skolan också.

Däremot har jag ju inte gått omkring och hittat guldklimpar ute i naturen någon gång, som Staffan gjorde. Jag undrar om serien spelades in på våren, för det var ett vårlikt ljus över bygden, som inte stämde med julförberedelserna och Lussandet. Den Bättre Hälften var förbluffad över att barnen gick runt och trängde sig in hos folk på Luciamorgonen, och satte sig på folks sängar och serverade kaffe. (För att inte tala om att de letade efter sirap under folks skosulor.)

Det var kul att se, och serien är förvånansvärt kuslig, t o m för vuxna, så här på avstånd. Reservföräldrar känns som en bra idé. Och varför skulle inte barn springa omkring på egen hand överallt, eller vara ensamma hemma..? Däremot var det möjligen en mindre bra idé att ta geväret med till skolpjäsen.

Kråkguldet

Vackert fotograferat också. Svensk filmkonst står sig med åren.

(Nu ska vi se om vi hinner med Kullamannen också, eftersom Vissa Personer tydligen har dåligt minne, och för att vi faktiskt missade ett par avsnitt när den gick på teve för sådär tio-tolv år sedan. Och kuslig var den…)

Episoder och avsnitt

Sidse Babett Knudsen and Nicolas Woodeson in Borgen

Jag pratade med Den Pensionerade Barnbibliotekarien på telefon, och vår diskussion gick som den ofta gör till olika teveprogram. Jag nämnde att vi precis skulle starta andra säsongen av Borgen och blev förvånad över att hon inte ser på den, eller de andra danska serierna. På den gamla goda tiden var hon galen i allt danskt.

Fast hon hade ju sett Mordkommissionen. Som hon påpekade, den har Mads Mikkelsen som polis. Hon tyckte det borde göra Mordkommissionen mera lockande för något brittiskt tevebolag. (Jag sade ju att de borde köpa in den nu när folk är som tokiga i danskt.)

Men jag påpekade att Mads nog inte är ett hushållsnamn, trots sin medverkan i James Bond. Sedan bestämde jag mig snabbt för att hushållsnamn inte är ett svenskt ord, utan bara en direkt översättning av household name. Den Pensionerade Barnbibliotekarien höll med.

Jag kom faktiskt inte på något bättre, så får undvika att prata om Mads i fortsättningen. Jag nämnde hans bror, som var med i Forbrydelsen. Alla danskar är ju med i allt, verkar det som. Det var väl därför vi hade två statsministrar i samspråk senare på kvällen. En i Borgen och en från Forbrydelsen. Dottern skrattade högt när hon såg dem.

Downton Abbey

Så undrade Den Pensionerade Barnbibliotekarien om vi tittar på Downton Abbey. Det gör vi. Men det gör inte hon, vilket förvånade mig. Hon älskar Morden i Midsomer, och nog är det samma tittarunderlag för båda? Fast, hon hade förstås (?) sett senaste Downton, med det sorgliga slutet, i sällskap med sin syster. Hon hade varit tvungen att fråga om ALLT.

Klok som jag är sa jag att man kanske inte ska börja med sista episoden av ett program. Sedan tänkte jag att det antagligen inte heter episod. Kom på efteråt att avsnitt brukar man nog säga. (Det här med halvspråkighet är inte lätt, alla gånger.)

Fast, det var ju på stenåldern. Numera kanske man faktiskt kallar episod – jag menar avsnitt – för episod? Har upptäckt att alldeles för mycket inte är detsamma som tidigare. (En sång; Ingenting är längre som förut?)

Läste om nya svenska ord häromveckan. Gillar ogooglebart. Underbart ord.

Brittiskt

Vi tittade just på tvåans dokumentär om Agatha Christie. Frågan är varför de envisas med att uttala Agatha på svenska? Speciellt när speakern (hah…) sedan pratar om Miss Marple och drar till med ett riktigt amerikanskt uttal. Brist på konsekvens, om inte annat.

Vi var lite besvikna, för med Den Bättre Hälften i åtanke hade jag väntat mig att ett BBC-program skulle vara på engelska.

OK, vissa bitar var det, och de bitarna textades. Vi fick oss en ny intressant översättning till livs. Agatha deltog i första världskriget som sjuksköterska. ‘Agatha did it the Vera Brittain way’, sa författaren som skrev hennes biografi. Det bidde ‘på ett väldigt brittiskt sätt’. Och det var det ju på sätt och vis.

Vera Brittain var en mycket känd kvinna, vars självbiografiska bok Testament of Youth handlar om hennes tidiga liv, inklusive första världskriget och hennes upplevelser som sjuksköterska i Europa.

Jag hörde först talas om Vera när Linda Newbery kom till Glinas skola och pratade om inspirationen till sin bok om samma krig. När jag sedan sprang på Testament of Youth i en andrahandsaffär var jag bara tvungen att köpa den. Eftersom 700 sidor kändes som oerhört långt, speciellt när det handlade om så allvarliga saker, räknade jag med att ta ett kapitel då och då.

Men boken var så fantastisk att jag läste ut den på nolltid. Vera växte upp i mina Englandstrakter, och jag roar mig ibland med att tänka på hur hon åkte på samma järnvägslinje som jag, när hon skulle handla i Manchester. Och att vårt hus inte ens var byggt då.

Veras förste fästman dog i kriget, och han var verkligen underbar. Men hon hittade en ny kärlek, mycket senare. Och det var inte förrän långt efteråt som jag fick reda på att Vera var mamma till vår kända politiker Shirley Williams. I somras satt jag en meter ifrån Shirley när hon intervjuades i Edinburgh. Jag var frestad att böja mig fram och berätta hur mycket jag beundrade hennes mamma, men tänkte att det säger säkert alla.

So very British.

Yes. Som man säger i Sverige numera.

Bröllopsbestyr

Inte mina, alltså. Landet är delat mellan dem som älskar kungliga bröllop, och dem som inte gör det. Fast nog måste det finnas något lite i mitten. Om man inte tänker titta på spektaklet på teve betyder det inte en djup avsky för vare sig det unga paret eller kungligheter. Men den cyniska brittiska press som jag läser, anser att man ska hata allt som har med bröllopet i morgon att göra.

Jag hatar inte, men kommer nog inte att tillbringa dagen framför teven heller. En stund kanske. Har inte köpt in flaggor eller bjudit in mina vänner (om jag hade några) att festa i tevesoffan.

A young Diana

Tittade inte för trettio år sedan. Jag var på jobbet. Men jag tyckte det var roligt att upptäcka att jag känner någon som faktiskt var inbjuden på bröllopet den gången. Barnboksförfattaren Lucy Coats har bloggat i veckan om när hennes skolkamrat Diana gifte sig med sin inte alltför justa prins. Och det är intressant, och man blir ledsen, när man tänker på hur det gick.

Och bara därför tycker jag att vi ska önska William lycka till. Hans mamma gjorde honom så  normal man kan bli i det engelska kungahuset. Och jag hoppas Kate har nog med skinn på näsan för att stå pall för framtida vedermödor.

Själv har jag läst lite prinsessiga böcker. Det bara blev så. Bookwitch recenserade Ebony McKennas andra bok om Ondine, i det lilla hertigdömet Brugel. Och Askungen kommer på lördag, i en nygammal version av Sally Gardner. Om den inte vore utsåld, skulle den t o m finnas på svenska. Råttpojken av Philip Pullman är en annan prinsessbok som jag gillar.

Slutligen läser jag, efter att ha haft den i hyllan i tre år, en skojig och lite romantisk vuxendeckare om en utfattig Lady, barnbarnsbarn till drottning Victoria, som springer omkring i London 1932 och hittar lik och träffar kungligheter och annat. Her Royal Spyness av brittiska Rhys Bowen är skriven för den amerikanska marknaden, men är rolig ändå.