Sophia Jansson – ”Ibland måste man bli lite skarp i tonen”

Vi börjar intervjun med Sophia Jansson med att bli utslängda från yurten där författarna på Edinburgh International Book Festival håller till när de vilar sig före och efter sina framträdanden. Som press för man inte gå dit in och störa, och det vet jag mycket väl. Det hade däremot inte Tania från Puffin en aning om, så hon drog in oss dit, för att få se oss utkastade fort som sjutton. Hon säger “I will see you at dinner” och sedan lämnar hon oss.

“Hon visste inte att vi inte får vara där inne. Jag har blivit utslängd tidigare.” Jag känner att jag måste förklara det hastiga uttåget från författaryurten.

Sophia Jansson

“Varför?” frågar Sophia.

“Vi har röda halsband för press och det får man inte ha. Det är privat där inne.”

“Ahhh, okej, men var du inte där i .., träffades vi inte i tidigare i London?”

“Jo, vi sågs på Puffins kontor i januari när du var där.”

“Det vill jag minnas att det var.”

Vi sätter oss i solskenet på trädäcket utanför författaryurten, vilket är nästan lika förbjudet.

“Alla säger när de pratar om Tove att hon är en författares författare. Kan du förklara?”

Sophia skrattar, “näe, jag kan inte förklara det. Vet inte vad det betyder. En författares författare?”

“Så många författare älskar Mumin och Tove Jansson. Någon sa att hon skrev på ett visst sätt som tilltalar just författare.”

Sophia Jansson

“Nåja, nu kan jag ju bara spekulera, eftersom jag faktiskt inte har en aning om vad de menar, men Tove var ju, hur ska man säga, hon var väldigt noga med sitt språk, och väldigt noga med sin struktur, och väldigt noga med sin… Hon gjorde ju väldigt mycket forskning, egentligen, eller vad heter det nu? Research, för sina böcker. Hennes böcker är aldrig på måfå, nåja, kanske den allra första som Småtrollen och den stora översvämningen.”

“Ja.”

“Men sen. Jag faktiskt konstaterat flera gånger att hennes konstutbildning har haft ett enormt inflytande på hur hon också skriver, och det är kanske hur hon beskriver vissa saker, men sen också hur hon strukturerar saker, det är ju som tavlor. Och framför allt när man tänker på hennes vuxenlitteratur och hennes noveller; de är ju så, så komponerade. Det finns inte ett ord som är ett misstag eller fel. Hon var väldigt noga, gick igenom allting. Det kan ha nånting med det att göra, men sen finns det ju så många olika sorters författare, så man vet ju inte riktigt…”

“Det kanske är som hantverk?”

“Ja, jo, ibland så tror jag att, andra författare kanske inte så mycket, men ibland så har ju allmänheten kanske en bild av att man bara skriver en bok. Men det är ju också ett hantverk. Tove var väldigt noga med att faktiskt utöva sitt konstnärsyrke. Hon var väldigt mån om att använda hög kvalité på det.”

“Många säger, är de verkligen barnböcker? Du pratade lite om det på ditt föredrag, men är de barnböcker? Vissa var barnböcker och vissa var inte.”

Sophia Jansson

“Jaa, nå jag tror det generella är väl det att det går att säga.., de var till att börja med helt barnböcker och så utvecklades de och blev mera vuxenböcker. Det otroliga med dem är ju att de kan läsas av alla åldrar, och man plockar ut lite olika saker ur böckerna, som t ex den där ena mannen i publiken.”

“Ja, det var intressant.”

“Han nämnde Pappan och havet och Sent i november. Nu har mina barn läst dem, men de plockar ut helt andra saker ur böckerna. Det blir kanske inte, då förstod de inte filosofin, även om de då läste senaste böckerna. Så vad heter det nu..?”

Här kommer författaren Meg Rosoff fram till oss och undrar om hon och Sophia kan promenera till kvällens middag tillsammans. De bestämmer att mötas i hotellets reception, och sedan ber Meg mig om ursäkt för att hon inte lyckats få mig inbjuden också. Jag säger att jag blivit bjuden, men tackat nej för jag hade andra planer. Så Meg säger att det snart kan vara dags för hennes 10% kommission på bloggandet, om det nu går så bra.

Sophia Jansson

“Nu kom jag av mej, vad var det vi sa?” undrar Sophia.

“Att de har utvecklats från barnhistorier.”

“Jo, och att barn kan läsa de senare böckerna, men de liksom tar fasta på andra saker.”

“Absolut. Provade hon dem på barn? Satte hon sig ner och läste en bok för ett lämpligt barn, för att se hur..?”

“Ja, sen när den väl var skriven, men inte medan hon skrev.” Sophia skrattar. “Det gjorde hon nog inte, nä. Nej, nej, hon lät nog inte barn redigera hennes böcker, tror jag. Det är alltså som hon ju säger i vissa intervjuer, att hon från början skrev dem för sitt eget nöje, men sen naturligtvis att hon egentligen skrev också mest för sig själv. Det här att hon inte har haft egna barn, har väl också återspeglat sig på sätt och vis i att de ju är vuxenböcker, de här böckerna. Eller kan läsas av vuxna.”

“Fungerade Tove bra med barn?”

“I själva verket fungerade hon alldeles utmärkt med barn, men kanske inte som man traditionellt tänker. Inte höll hon på och lekte…”

“Ingen lektant.”

“Nej, hon var ingen lektant, alldensom de kallade henne Muminmamman. Inte var hon nån Muminmamma, men hon hade ju den attityden att bara vara mot barn, hon var sån mot alla. Som behandlade barn som en gelik, som jämnlik. Alltså barnet var lika intressant, lika mycket värt som vem som helst annan. Du lyssnar på barnet, och du tog det på allvar, och det tror jag att barn plockar upp väldigt snabbt, när nån på riktigt är intresserad av dem. Det var inget som hon så att säga utvecklade med avsikt, utan hon var på riktigt intresserad. Men sen var hon ju inte i sådana situationer där hon hade fem hungriga barn som hon skulle byta blöjor på, eller laga mat åt, för hon försatte sig inte i såna situationer. Där kan det hända att hon skulle ha kommit till korta på något sätt.”

“Ja, det kan jag tänka mig.” Vi skrattar gott. “Väldigt många kvinnor känner igen sig i Lilla My. Varför tror du de gör det?”

Sophia Jansson

Sophia svarar rappt att “det är för att man ibland måste bli lite så där skarp i tonen för att säga sanningen! Ingen som förstår. Hahaha. Nå, men det är ju kanske att förenkla Lilla My på något sätt, för hon är mera mångsidig. Jag tycker faktiskt det är en sån sak som man blir hemskt less på, att man så att säga tycker bara att hon är den där argsinta lilla flickan. Hon är mera komplex än så, och hon har en mycket så där ‘instrumental’ – vad heter det på svenska? – viktig funktion i persongalleriet.”

“Ser du dig själv som en kronprinsessa, som måste göra det här jobbet? Lite som en kunglig plikt.”

“Nej, det vet jag inte heller. Jag kunde ju ha valt att inte göra det. Men min personlighet är sån att jag känner ett visst ansvar. Och i dagens läge förtjänar jag ju också på det, så…” Sophia låter glad. “Det ska ju inte vara huvudsaken, men kan inte sticka under bordet med det. Men det här som också kom upp där i diskussionen (om att sälja rättigheterna), jag skulle inte kunna sova på nätterna om jag skulle göra det, så det får nån annan göra. Det kan jag inte göra; jag är för nära inpå, liksom. Nästa generation. Jag kan inte göra det. Nån annan kan kanske göra det, sen blir vi fjärmade från ursprunget, men jag menar jag har ju så att säga vet du, levt tillsammans (med Tove) i den där familjen.”

“Nästa generation. Har de känt Tove alls?”

“Mina barn har träffat Tove, men inte har de ju haft nån relation, de var väldigt små, och när hon inte orkade längre, så att säga.”

“Finns det kusiner?”

“Jo, det finns andra familjemedlemmar, men ärligt sagt finns det nog väldigt få av dem som haft så mycket att göra med Tove. Nästa generation blir så långt fjärmade, och då görs besluten på lite andra grunder.”

Sophia Jansson

“Som att sälja till Disney?”

“Möjligtvis,” Sophia drar på svaret, lite tveksam.

“Man vet inte.”

“Nej, det vet man ju inte vad de gör.”

“Jag har funderat på… såg Tove någonsin teve-serien från 90-talet?”

“Jo, jo hon såg den nu faktiskt, men på den tiden så var ju också tekniken fortfarande… Okej, den var inte lika primitiv som på 60-talet, men ändå det fanns inte dator och fax, så allting gick med långsammare tempo, visavi godkännande och så. T ex, de fyra första episoderna när Tove fick se dem och Mumintrollen hade munnar, så hade hon sagt att de där munnarna måste bort, men då var ju filmerna redan färdiga.”

Sophia Jansson

Vi blir nästan helt överröstade av ihärdiga sirener på gatan utanför.

“Tycker du att din pappa fått tillräckligt erkännande för sin del i allt det här?”

“Oohh, ah, jo, nej, ja alltså, jag vet inte hur viktigt det skulle ha varit för honom att omvärlden vet hur stor hans roll var. Det är kanske det som är det. Jag vet hur viktig han var.”

“Ja.”

“Och han visste hur viktig han var. Sen tror jag inte han brydde sig så hemskt mycket om att resten av världen visste hur viktig han var. Han var inte en sån typ men”, Sophia stakar sig och tänker, “det är ju en av de där sakerna. Tove var på alla sätt ett geni, och på alla sätt fantastisk, men hon hade ju en grupp runt henne, dit också min pappa hörde, som så att säga gjorde det möjligt. Ett tema man kan diskutera eller inte diskutera, men det kunde ju pappa, definitivt. Han hade en väldigt stor roll på många plan.”

Moomin mugs

“Är det nån risk tycker du, att nu när det blir nya Muminböcker för en ny generation att ‘the brand’ blir urvattnat?”

“Den risken finns alltid, och det är ju så att säga vår uppgift att försöka se till att det inte blir för urvattnat, det är alltid en sån där balansgång. Om man nu t ex tänker på de här nya böckerna; de kan ju inte vara som originalböckerna, men du får i stället på ett mycket trevligt sätt använda originalillustrationerna, men som de ändå har gjort nya med en ny bakgrund och en ny sån här färgskala och ändå använt lite samma typografi och att man har försökt på nåt sätt att på ett respektfullt sätt använda originalet, och sen göra något nytt. Och här måste vi vara med och kolla, kolla hela tiden. Joo, det blir ofta bra, men ibland blir det inte så bra.”

“I de nya böckerna står inget namn, vem som är ansvarig för dem. Är det en grupp?”

“Nå alltså, de har ju ett helt team som jobbar, så det är ingen som…”

“Inte en person eller två?”

“Nej, de är ett helt team som jobbar på deras barnboksutgivning. Eftersom de här är mera som boardbooks, så det är ett team som sätter ihop de här och då blir det kanske fel att ta fram nån enstaka person och jag tror inte förlaget tillåter det. Men de är ju anställda av förlaget och de gör sitt arbete.”

Sophia Jansson

“Så de här böckerna, är de en idé från Puffin, eller är det bara att Puffin har köpt de engelska rättigheterna?”

“Nej, nej, det är alltså Puffin som har kommit med idén.!

“Det har inte framgått från deras sida.”

“I själva verket var det så att vi blev kontaktade av olika förlag, som var intresserade av att göra det som nu kallas för nyutgivning av de här existerande klassikerna, och av dem vi träffade så hade Puffin klart och tydligt den bästa, sk pitchen.” Hon skrattar över det engelska ordet. “Men med tanke på vad deras målsättningar var, och vad de hade tänkt att göra… och sen har de originalen av Muminböckerna redan från tidigare. Och då sa vi att men om ni gör det här, då vill vi att ni ger ut originalböckerna på nytt.” Skrattar igen. “Vi får dem i nyutgivning och att Puffin liksom ‘revitalise the original books’. Och det har de ju gjort, och det är hemskt skojigt, och det är jag väldigt glad över.”

Fotografen undrar – “säljer klassikerna bra just nu? Alltså i den nya formen?”

“De har inte gett ut alla åtta ännu, de håller på. Av de där finns ju alltid de som säljer bättre och de som säljer sämre. Finn Family Moomintroll är en sån där definitiv, den som säljer allra mest.”

Fotografen – “men det är alltså ganska repektabla siffror för en gammal bok?”

“Det tror jag, men nu är jag jättedålig med det här. Jag kan inte svara på hur många ex.”

“Du är inte besviken i alla fall.”

“Nej, inte alls.”

Sophia Jansson

“Kommer de nya böckerna på fler språk än engelska?”

“De här, jo jag tror det är till sexton länder, under detta år i samtryck. Alfabeta ger ut dem i Sverige.”

“Blir det ett ökat intresse för Mumin nu, eller förblir det ganska konstant?”

“Nu är det så klart ett större intresse i England, t ex.”

“Ja, folk pratar väldigt mycket om det tycker jag.”

“Det går ju alltså lite i vågor, men definitivt här upplever Mumin ett uppsving just nu.”

Fotografen – “jag undrar om här det kan handla om att folk i min ålder och lite äldre, som tittade på tecknade serien på nittiotalet; det är lite retro, nu när folk kommer upp i 20 till 25-årsåldern.”

“Precis. Jag tror att dels har det att göra med det, dels har det att göra med att man kanske över lag börjar titta på sådana värden som naturen och miljön och lite sånt som Julia sa. Att det var lite eko före det var eko.” I Sophias konversation med Julia Eccleshare från the Guardian had de t o m halkat in på ämnet utedass. Fast Sophia använde ordet outhouse, så frågan är väl hur många i publiken som insåg att det gällde en toalett och inte bara en verktygsbod, e dyl.

En version av ursprunget till Mumintrollen är just att det var konst som uppstod på utedassets väggar när man satt där och hade tid att rita.

Sophia Jansson

Jag frågade Sophia om Toves underbara konst, som jag sett i en gammal tidskrift för inte så länge sedan. Jag undrade om den finns att beskåda någonstans, men det verkar som om det är begränsat antal muséer som har Toves tavlor.

I anknytning till tanken huruvida Sophias jobb är lite som att vara kronprinsessa, undrade jag hur hennes vardag ser ut. De alltför få dagar Sophia jobbar på sitt kontor ser hennes arbetsdag ut some de flesta andras. Men hon reser mycket, speciellt nu i år med utgivningen av de nya böckerna. Strax före vårt möte i Edinburgh hade Sophia rest i Asien, men hon hoppas att det kommer att bli mindre flängande nästa år.

Men hon kan förmodligen göra som Lilla My. Hon kan säga ifrån.

(Foton Ian Giles)

7 responses to “Sophia Jansson – ”Ibland måste man bli lite skarp i tonen”

  1. Pingback: En pratstund med Sophia Jansson | Bookwitch på svenska

  2. Pingback: Not totally translated yet | Bookwitch

  3. I have to run off to cook dinner (halfway) – but of course I can read it 😀

  4. Roligt att det till slut blev en intervju med S. Jansson. Hon har ett ansvarsfullt jobb att förvalta Lilla My, men verkar klara det bra.
    Bra jobbat! Nu är det bara att gå vidare med fler svenska intervjuer.

  5. Skip dinner!

    Intervjua vem?

  6. Gudrun Eklöv

    Hej!
    Läste just inlägget här och tänkte mycket på ert brand Mumin. Jag är själv en samlare av miniatyrkaffeserviser och har sökt om det finns någon sådan med Mumin på men jag har inte lyckats hitta någon. Kunde det vara en produkt med ert brand på?
    mvh Gudrun Eklöv i Pedersöre Österbotten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s