Lars Kepler – Det är lite av Knatte, Fnatte och Tjatte över honom

Det är inte svårt att få tag i Lars Kepler. Men det är hemskt svårt att prata med honom, för han pratar i mun på sig själv hela tiden. Det gör han eftersom han är två, som ni väl vet?

Jag tänkte mig att jag skulle få tag i dem i somras när jag var i Sverige, och endast en halvtimmes bilresa bort, men det gick inte. Alexandra Ahndoril och jag har däremot mejlat lite fram och tillbaka under vintern, dock utan att hitta en tid och plats för en intervju. Så till slut blev det här ”hos mig” i England, trots allt. Deras engelska förlag tog hit dem för en kort lanseringstur, och eftersom jag tjatat även på dem, var det nog lättast att låta mig få prata med Alexander och Alexandra i London.

Lars Kepler

Jag har inte fått med mig en fotograf heller, så det blir lite provisoriskt med mina egna kameraknäpp under samtalets gång. Men pratar gör vi, även om det blir lite blandat mellan Lars och Kepler, eller hur man nu ska se det.

Alexandra – “Vi åker ju hem i morgon, så det är kul att vi kunde träffas.” Alexandra skrattar hjärtligt, och till att börja med låter hon väldigt Stockholmsk.

Alexander – “Träffas och prata svenska.”Alexander låter nästan lättad.

Jag bestämmer mig för att hoppa direkt in och undrar “Tycker ni att ni sviker riktig litteratur, nu när ni skriver deckare?”

“Det är en jätteintressant fråga. Jag säger absolut nej. Jag tycker vi skriver en riktig deckare. Vi är trogna den litteraturen.”

“Vi lägger inga värderingar i olika genrer; det finns det inte något skäl att göra. Det är som med musik. Jag lyssnar mycket på klassisk musik, men jag lyssnar också gärna på popmusik… Det är inte allt som behöver konkurrera.”

“Jag minns att när vi fick reda på vem Lars Kepler var, skrev tidningen Vi om det, och det var som om alla som läser ‘riktiga’ böcker inte får något att läsa om ni ska hålla på med det här.”

“Jag hörde talas om det och det är intressant.”

“Känner ni det så?”

“Nej, mera tvärtom, för jag har aldrig träffat så många läsare förrän jag blev Lars Kepler, så att säga, och det tycker jag är fantastiskt!”

“Deckar-läsare…”

“… är mycket mera aktiva.”

“De kommer upp till en, ringer och frågar om grejer. När man är så kallad riktig författare är de försiktigare. Men till deckarförfattare,” Alexandra skrattar högt, ”har man rätt att säga vad man vill.”

Lars Kepler

“Det är underbart.”

“Nu måste ni bli igenkända ute på gatan, väl?”

“Ja, i Sverige blir vi det.”

“Vi blev igenkända i Helsingfors häromveckan, faktiskt.”

“Och i Danmark förstås.”

“Är folk positiva eller får ni lika mycket negativa kommentarer?”

“Inte rakt i våra ansikten. Då får vi nog de snälla.”  Alexandra skrattar glatt. “Vet inte vad som händer bakom ryggen, men det är klart att alla kan inte tycka om allting.”

“Det gäller ju för smalare böcker också.”

“Men någonstans tycker jag att det är bra att det inte bara blir ett ljummet ‘jaha’. Det finns många som säger att Hypnotisören är den bästa bok de läst, och det tycker jag är helt otroligt att höra.”

“Nu när ni skriver deckare, betyder det att ni slutar med de ‘riktiga’ böckerna?”

“Vi gör det vi tycker…”

“Jaa, det gör vi nog.”

“… är roligast, och det är så otroligt roligt att skriva ihop. Det är det som är den riktigt stora saken för oss.”

“Vi ville verkligen skriva tillsammans, och vi kunde inte göra det förut eftersom vi hade väldigt olika litterär stil.”

“Försökte skriva en barnbok som inte gick alls.”

“Vi behövde hitta en annan genre.”

“Behövde ni faktiskt bli en annan person?”

“Ja.”

“Det var först då det lossnade på något vis.”

Lars Kepler

“När vi inte var Alexandra eller Alexander utan Lars Kepler.”

“Du kommer att tycka att det är jättebarnsligt att man behöver skapa en tredje person.”

“Ni fick t o m börja dricka te, tror jag.”

“Vi fick en idé att nu måste vi göra vad Lars Kepler vill.”

“Det är en lek också, men det är roligt att se vad han tycker om.”

“Så fort vi hade bestämt att det skulle vara någon annan, så kom hela språket. Kepler skrev.”

“Han kanske egentligen är en av era karaktärer?”

“Egentligen är han nog Joona Linna. Han vill vara Joona Linna.”

“Jag förstår vad du menar. Egentligen är det så att vi skriver en bok om Lars Kepler, som skriver en bok.”

“Ja, det gör ni nog. När ni hittade på en hemlig pseudonym, var det för att ni verkligen ville vara anonyma?”

“Ja.”

“Men så gick det som det gick.”

“Det var också det här att vi aldrig hade skrivit en deckare, och så ville vi helt enkelt inte komma till förlaget och säga nu har vi skrivit en.”

“Så ni lämnade in boken anonymt?”

“Oh ja, helt anonymt. Och apropå att du sa man ska vara trogen litteraturen; för oss var det viktigt att vara trogna deckaren. Inte att nu ska vi skriva en fin deckare. Det är klart att man städar upp språket och så vidare. Vi ville skriva något spännande, som handlar om sådant som berörde oss starkt, som barn och familjen och så. Vi fick flytta från den där lägenheten, för vi använde vår egen.”

“OK, det kan jag tänka mig.”

“Man vet ju att det kommer att sluta bra.”

“Fast jag måste säga att det var jag inte säker på. Jag tänkte att det här kan sluta med blodbad.”

“Vi ska ha lyckliga slut, annars står vi inte ut med det här.”

“Som någon sa är deckar-genren en optimistisk genre. När man ser det som inte går bra i verkligheten, i deckaren kan man ändra på det.”

“Ibland tänker man sig att någon ska dö, men sen tycker man så mycket om dem.”

“Jag har hört om dem som inte lyckas ta livet av sina karaktärer. De försöker och försöker, men de bara dör inte.” De skrattar.

Lars Kepler“Hur bestämmer ni era rätt så komplicerade detaljer? När man är två som ska jämka…”

“Jag tror det är lättare när man är två. Man provar hela tiden. Vi håller på med lappar på ett bord så vi kan se det. Man kutar runt, och ser att då stämmer ju inte den linjen längre…”

“Det är också som du säger att de är rätt komplicerade berättelser vi vill skriva, alltså många berättelser.” Nu har Alexandras stockholmska blivit lite mera sydsvensk i tonen, och jag undrar hur länge sedan det är hon flyttade.

“De ska stämma, teoretiskt ska man som läsare kunna lösa dem, men det ska vara svårt, det måste vara många komponenter.”

 “Där tror jag det är jättebra att hela tiden bolla idéer med varann. En deckare måste vara logisk.”

“Man måste kunna lita på… man vet att författaren kommer att få ihop det här.”

“I första boken var det familjen Ek, och sedan försvann de, och så var det ett annat problem i stället. Likadant med andra boken där vi började med henne på båten, men sedan blev det annat som var mer intressant. Vapenhandel och annat.”

“De startar upp varandra…”

“Ett fall löser sig och…”

“… sedan blev det några nya. Vi vill ha en stor berättelse, och en gåta, ett mysterium.”

“Vi har inte bara ett mord utan en hel scen.”

“Ni tycks ha blivit mer samhällstillvända i Paganinikontraktet, med vapenhandel och annat.”

“Det följer lite med ämnet också, och det tycker jag hör till charmen att presentera samhället. I Hypnotisören var det…”

“Jaa, det var ju familjer vi var inne på. Det finns en scen där doktorn aldrig behandlade Lydia ordentligt. Samhället var den största familjen på något vis, som svikit i grunden. Det kanske inte var så tydligt, men det var vad vi ville säga.”

“Det är så uppenbart i Sverige att institutioner sviker de utsatta.”

“De svagaste, helt enkelt. I Hypnotisören ville vi visa de här glimtarna av solidaritet med barnen, som Aida och Nicke. Men det är mycket tydligare i Paganinikontraktet.”

“Jag la märke till på ett ställe när Joona Linna är ute och kör förbi ett ställe i Paganinikontraktet, så funderar han på vad som hände just där i Hypnotisören. Så jag hade fått reda på att man grävde efter kroppar där. Var det en medveten spoiler eller inte?”

“Det har du rätt i…”

Alexander Ahndoril

“Det är riktigt, vi är trogna våra personer, och det är klart att man tänker det, men…”

“Aj det…” hon skrattar högt. “Vi skriver den tredje boken nu.”

“Men vi kan ändra i översättningen så det blir mindre tydligt. Det går inte att tänka på allt.”

“Vi är ju tre personer, varav två författare.”

“Hur kopplar ni av efter att ha varit grymma och otrevliga dagarna i ända?”

“Vi ser film.”

“Kan ni släppa allt då?”

“Ja, vi leker med barn, gör läxor.”

“Lagar mat.”

“Lagar mat,”

“och ser film på kvällen.”

“Lyckas ni fortfarande se en film om dagen?”

“Ja, minst en film om dagen. Fast du Alexander somnar ibland.” Alexandra skrattar.

“Du somnar aldrig, men det gör jag. Fast det beror på filmen.”

“Har ni någon favoritgenre?”

“Vi gillar väldigt mycket spänningsfilm, som inspiration för Kepler. Vi vill föra in just det filmiska, här och nu i böckerna.”

“Ja.”

“Jag gillar all film, vi har båda gått på kurs för cineaster. Alexander har läst filmvetenskap, och jag brukade gå på Röda Kvarn. Sedan har ju vi blivit mer och mer allätare.”

“Ska man se en film om dagen så får man inte ha alltför stora krav… Vi har märkt att jag somnar aldrig på romantiska komedier så det är kanske min favorit.”

“Då blir du minsann intresserad.” Alexandra låter road.

Lars Kepler

“Ska det definitivt bli en film av Hypnotisören?”

“Ja, absolut.”

“Det är Lasse Hallström som ska göra den.”

“Vet ni vem som ska spela Joona Linna?”

“Inte än. Jag kanske säger fel, men det senaste jag hörde var att de skulle tala om det på Cannes-festivalen.”

“Vi är ju inte inblandade i filmen alls…”

“Så är filmandet relativt nära?”

“De ska börja spela in i november, och sedan börjar de spela in Paganinikontraktet nästa sommar.”

“Så det ska passa med årstiderna.”

“Det är jättespännande, och Hallström är en jättebra regissör…”

“Han är lite som vi och byter genre. Han har ju gjort helt andra sorters filmer, och nu ska han göra en thriller.”

“Han sa att nu vill jag skrämma folk.” Hon skrattar. “Han är bra för han bryr sig om människorna i filmen, och då blir det mer skrämmande.”

“Det avgör allt. Inte så spännande om man inte bryr sig om människorna. Man ska vara orolig att något ska hända.”

“Vad har ni för förhoppningar inför den engelskspråkiga marknaden?”

“Det är klart att drömmar kan man ju ha.”

“Ja det blir stora drömmar.”

“Ni blir superrika.”

“Jaja.” Alexander skrattar. “Det är så stort, England och USA och Kanada.”

“Den engelskspråkiga världen är väldigt stor och allt detta gör ju att det kommer ut väldigt många böcker.”

“Man blir liten själv.”

“Den svenska bokvärlden är ju liten på det viset, med antalet böcker.”

“Precis. Det går att förstå den svenska utgivningen.”

“Även om den kanske är större per capita. Både ni och Stieg Larsson har sålt till en stor del av befolkningen, på ett sätt som man nog aldrig kan uppnå här i England.”

“Vi försöker att inte grubbla för mycket. Vi skriver på vår tredje bok, och det är bra för man viker in i arbetet.”

“När kommer den?”

“I november. Den elfte i elfte 2011, har de tänkt ut,” säger Alexandra och skrattar.

“Den svenska avundsjukan; märker ni av den?”

“Det tycker jag att vi gör. Det är ju som det är. Fast nu när jag säger det känner jag att jag kanske överdriver.”

Lars Kepler

“Båda delar tycker jag. Vi hör från många kolleger som säger ‘Åh, det skulle jag också vilja göra. Vad roligt det verkar. Att bryta, göra något helt nytt.’

“De som är avundsjuka tror liksom att det bara är att skriva en deckare, men det är inte så lätt.”

“Det är det inte.”

“Jag satt i Kulturrådet i fyra år och läste allt som gavs ut i Sverige och jag vet inte hur många deckare jag läste. Folk skriver deckare hela tiden men det är väldigt få som slår igenom.”

“Man måste brinna för det. Annars märks det.”

“Jag tror verkligen att avund hör ihop med att man inte förstår riktigt vad det handlar om, att man måste älska att skriva.”

“Om det var så lätt kunde alla göra det. Kommer den engelska översättningen ut på fler ställen på samma gång?”

“Det är lite överlappande. Jag tror den kom ut i Australien tidigare och så kommer den ut i USA senare.”

“Är det samma översättning i de olika länderna?”

“De är lite anpassade just vid talspråk som det skiljer lite grann. Omslagen är olika.”

“Har ni läst den på engelska?”

“Oh ja.”

“Hur kändes det?”

“Jag tycker den känns jättebra.”

Lars Kepler, The Hypnotist

“Ja, det är väl den enda översättningen man faktiskt kan sätta sig ner och läsa och veta om den är bra eller inte.”

“Precis. Jag känner att den är bra. Jag tycker att så pass mycket öra har man för engelska.”

“Jag läste den på svenska, men har tittat på den engelska för att se hur den verkar.”

“Vad tyckte du då?”

“Den kändes ungefär likadan. Det är ovanligt att skriva i presens, som ni gör. Men på vissa ställen beskriver ni samma händelse en gång till. Varför gör ni så?”

“Jag tycker tydlighet är otroligt viktigt och det är klart, ibland läser man en bok i ett svep, men ibland tunnelbaneläser man och då händer det att någonstans tappar man sammanhanget. Jag tycker när man gör en tillbakablick kan man lägga till någonting mer som man inte fick veta i förra vändan, man får veta vad som har hänt. Vi byter perspektiv en hel del. Så läser man långsamt kan det gå flera veckor innan man kommer tillbaka. Det är nog en tydlighetsgrej. Jag tycker inte om när jag inte längre vet vad de pratar om i kriminalromaner.”

“Jag har fäst mig vid att ni ofta använder både för- och efternamn för era karaktärer, så i stället för att säga bara Joona eller bara Linna, säger ni Joona Linna.”

“Ja det gör vi ja.”

“Är det ett medvetet val?”

“Jag ser det som att man använder hela namnet ibland när man lyfter perspektivet lite. Det blir mer som ett ödesdrama när man säger ‘Joona Linna går för andra gången in genom dörren’.”

“Det håller jag med om.”

“Ska man komma närmare så använder man bara förnamnet.”

“Det är som du säger en fråga om att vara nära, eller titta utifrån, men jag måste säga att jag inte har tänkt på det.”

Vi jämför med ett namn som Kalle Blomkvist, som alltid kommer som ett par. Det är riktigt, att vissa namn hör ihop. Jag måste säga att Joona har den konstigaste migrän någonsin.”

“Ja den är ovanlig. Det är en fysiskt orsakad migrän…”

“Så det är inte en klassisk migrän. Den är ifrån en skada och ett känslomässigt trauma, i och med den skadan.., men det får man veta i tredje boken!”

Båda skrattar glatt.

“Jag förstår att det här ska utvecklas vidare.”

“Ja, det kommer att utvecklas. Vi är ganska förtjusta i honom. Men någonting måste få honom att bryta ihop då och då.”

“Jo, han måste väl ha en svaghet, kanske.”

“Migränen kommer alltså från en mycket häftig skada. Den gör honom långsam.” Hon skrattar. “Det måste vara lite utmaning för honom. Det är intressant med en hjälte som plötsligt blir svag, det är så obehagligt.”

“Jag har tänkt mycket på era namn. Är det inte besvärligt?”

“Jo, det är jättebesvärligt.”

“Nästan bara en bokstav som skiljer. Alexandra, hur mycket använder du ditt andra efternamn?”

Alexandra Ahndoril

“Coelho? Jag heter ju det, i mitt pass och så vidare. När jag debuterade hade Alexander redan skrivit många böcker, så då satte jag in Coelho, för att visa att det här är inte samma författare.”

“Vi hamnar på olika ställen i bokhyllor och så där.”

“Lars Kepler är ett mycket lättare namn, och det är jätteskönt, faktiskt.”

“Hur signerar ni böcker nu då?”

“Vi brukar signera varsitt Lars Kepler och Alexander och Alexandra.”

“Så det blir fyra namn på varje bok. Det tar lite tid men det är det mest riktiga tycker vi.”

“Jag har funderat på hur jag ska beskriva er. Vem var det som sa det här? Var det Lars Kepler eller Alexandra eller var det Alexander? Det är en intressant grej.”

“Men vi pratar så här och fyller i varandras meningar…”

“Som Knatte, Fnatte och Tjatte.”

“Var du i Halland när Aftonbladet kom till vårt hus i augusti 2009?”

“Nej det kan jag inte ha varit. Jag tror jag såg datum efteråt och det var precis efter jag hade åkt, så det var inte förrän senare jag läste avslöjandet om er. Jag hade hört talas om sommarens sensation, och undrade lite. Som Bo Balderson och så. Genom att jag flyttade från Sverige när ni fortfarande gick i skolan är ni ganska okända för mig. Första gången jag stötte på er, var när Alexandra blev intervjuad i Vi för några år sedan, ihop med Jonas Hassen Khemiri.”

“Ja just det.”

“Ni var de nya namnen, och då nämndes även det faktum att du har en man som är författare. Jag gick till biblioteket i Halmstad för att titta efter era andra böcker, men det fanns bara en liten, tunn bok av Alexander. Jag vet inte om man ska förutsätta att alla andra var utlånade eller vad?”

“Vi brukar vara representerade.”

“Jag tittade inte i katalogen för jag tänkte att finns de inte där så finns de inte där.”

“Författarskapen ska inte konkurrera med varandra.”

“Nej, jag ville mest se vad det var som dessa litterära typer gav upp för deckarnas värld.”

“Jag tycker som sagt att en bra deckare är väldigt fin…”

“Det är intressant det här. Det är samma typ av kreativitet.”

“Ni kan inte gärna få samma fråga som många andra får, om ni ska skriva en ‘riktig’ bok, för det har ni redan gjort. Det är vad deckarförfattare och barnboksförfattare jämt får höra.”

“Det finns vissa deckarförfattare som har lite komplex och som vill skriva ‘riktigt’.”

“Att skriva deckare är ju ett sätt att bli läst och ge glädje till många.”

“Det blir spännande att se din blogg…” Vi skrattar.

Lars Kepler

“Jag brukar skriva lite vanvördiga saker om folk.”

“Vi får väl se.”

Och ja, det får ni. Tur att vi träffades till slut. Nu vet jag betydligt mer om Lars Kepler och hans goda vänner, herr och fru Ahndoril. De träffas på morgnarna och dricker te tillsammans. Kan undra om de har tre koppar på bordet?

(Alla fotografier av Ann Giles)

Nedan har jag satt en kort snutt om Paganinikontraktet, och den som inte har läst boken och inte vill veta om slutet, ska helt enkelt inte titta där.

SPOILER-VARNING!

“En snabb fråga där då, om slutet på Paganinikontraktet. Startar sonen på nytt med vapenhandeln?”

“Ja.” Alexandra låter ledsen, “vi tänker det tar inte slut det där.”

“Det var verkligen deprimerande.”

“Ja, vapenhandeln den har inget lyckligt slut.”

“Jag trodde han led av det.”

“Han led nog, men han blev ju själv en förrädare. Han dödade sin pappa. Det var det här med mardrömmen, som vi ville fånga in på slutet. Det blev Paganinikontraktet. Det är jätteläskigt.”

“Ni hade åtminstone lyckats att inte mörda alla på slutet.”

“Ja, Beverly gick det bra för. Henne brydde jag mig jättemycket om.” Hon skrattar.

3 responses to “Lars Kepler – Det är lite av Knatte, Fnatte och Tjatte över honom

  1. Pingback: Jo, har ni sett | Bookwitch på svenska

  2. Kerstin Dahlqvist

    Hej!
    Jag undrar om man kan prenumerera på din blogg? Den på svenska.
    Jag gillar Lars kepler men föredrar ”eldvittnet ” framför ”hypnotisören”.
    I ”hypnotisören” var der för många psykopater på en gång.
    Har du läst alla. Jag har den senaste, ”sandmannen” men har inte läst den än.

    • Hej!
      Jo man kan prenumerera. Klicka på den lilla grejen uppe till vänster som borde säga ‘follow’ så tror jag du får mejl varje gång det blir något nytt här.

      Har inte läst Sandmannen, men såg att den fanns när jag var i en svensk bokhandel nyligen. Förmodligen hinner jag inte läsa. Det blir allt fler böcker och serier, så jag måste välja, alltför ofta. Håller med dig om antalet psykopater. Det blev jobbigt till slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s