De Otrogna

Titeln på Andreas Normans andra bok om den svenska spionen Bente Jensen är förvånansvärt passande, vilket läsaren inser efter ett tag. Precis som i En Rasande Eld tar det en stund för händelserna att komma igång. Men det är ju med avsikt, och allt klarnar så småningom.

Andreas är bra på att vända på saker och ting. I förra boken blev man lite förvånad över att britterna var the bad guys. Det oväntade här är att både Bente och hennes brittiska motpart Jonathan Green plötsligt upplever att deras liv, både privat och professionellt, står vid något av en avgrund.

Andreas Norman, De Otrogna

Allt blir mera personligt, och allt blir ganska otäckt för de två. Jag funderade på om de skulle bli ‘vänner’ eller om britterna plötsligt skulle bli lite ‘trevligare’ men det kan jag ju inte gärna tala om här.

MI6 sysslar inte oväntat med hemska saker i Syrien, och det är inte meningen att världen ska veta om det. Vi ser mycket mer av London, där Jonathan har en otrevlig typ till chef, och deras överordnade har lustigt nog ett namn som för tankarna till IRA, men det är väl bara en händelse. Inte skulle vår (min) regering ha irländska katoliker i så hög ställning… Men fula typer är de allihop.

Den lite långsamma starten leder ganska plötsligt till betydligt mera explosiva händelser. Och mer än så kan jag inte berätta. Läs!

Annonser

Jacqueline Woodson

Efter relativt begränsad research har jag kommit fram till att ALMA-pristagaren för 2018 inte finns översatt till svenska. Jag vet, jag har varit lite tjatig om översättningar ett tag.

Jacqueline Woodson, by Marty Umans

Hade inte hört mycket om Jacqueline Woodson alls. Mest namnet, som får mig att tänka på den andra Jacqueline; Wilson. Men baserat på det jag hittat om henne idag när jag kollat lite hastigt, så låter hon verkligen intressant. Och tur är väl det, för ALMA-juryn borde ju inte dela ut priset till vem som helst.

När jag kommit så långt, letade jag för att se vem som ger ut hennes böcker i Storbritannien. Var förberedd på att ingen alls skulle göra det, men så illa var det inte. Hennes böcker finns lite varstans, och jag har redan bett att få hennes senaste, Another Brooklyn. Förlaget är ett litet ett, som specialiserar sig på utländsk litteratur, och som redan hunnit ge ut flera stora prisvinnande böcker. Och här kom då en till.

Så, nu återstår att se om det kommer en bok, och vad jag tycker om den. Men jag hoppas på något bra.

Norsk, norskare, norskast?

Häromdagen läste jag något helt annat, om hur man inte alls bör nämna Aspergers e dyl i vissa sammanhang. Man kan tydligen skylla alltför mycket på något som egentligen inte är relevant i en del fall. Och jag insåg att det var åtminstone delvis rätt.

Men samtidigt kan jag inte komma ifrån det faktum att romaner om folk med Aspergers kan vara viktiga för dem som också har det. Så man kan behöva kunna få reda på det.

Jag har precis läst ut en förbryllande, men jättebra bok, The Unpredictability of Being Human av norska Linni Ingemundsen. Den verkar inte finnas på svenska. Kanske inte ens på norska. Vad vet jag?

En sak jag önskar var att någon hade nämnt vad den handlade om, annat än att det är en norsk 14-årig tjej som har lite svårt att passa in i skolan och t o m i sin familj. Ja, det är ju inte konstigt. Malin är en typisk aspie, men det framgår inte annat än genom vad som händer i boken. Hade jag vetat det, skulle jag läst den långt tidigare. I stället väntade jag mig sk normal tonårsangst.

Och så detta att den är väldigt norsk. Men skriven på engelska. Amerikansk engelska, dessutom. Av någon som verkar vara så norsk man kan bli.

Jag frågade Den Bättre Hälften om man inte borde kunna vänta sig att en bok om Norge skulle vara skriven på brittisk engelska. Det vore ju liksom lite närmare, rent geografiskt. Men han hade antingen ingen åsikt, eller vågade inte säga något.

Men som sagt, bortsett från att jag blev förvirrad av detta, så är boken väldigt bra.

Och det kan man också säga om Astrid the Unstoppable, av Maria Parr, översatt av Guy Puzey. Den är så norsk, och så underbar, på precis det rätta sättet. Som man önskar sig att en barnbok ska vara. Tonje och det hemliga brevet, heter den visst på svenska. Läs den nu!

Om Tonje/Astrid känns mera norsk pga att den är översatt till brittisk engelska vet jag givetvis inte. Men det känns mera rätt.

I alla fall, båda böckerna är väl värda lite tid – mycket tid om det nu ska behövas – för att njuta.

Översatt och efterlyst

För några veckor sedan tog jag mig i kragen och efterlyste lite böcker. Det gick sådär. Hyfsat, t o m. Två av tre böcker kom.

Jag hade inte varit säker på om jag skulle be om dem, för två var översatta, från svenska och norska till engelska. Jag borde läsa originalen. Men Andreas Normans De Otrogna ville jag åtminstone läsa på svenska.

Det är ju Sonen som ska, håller på att, översätta den till engelska, och man borde kanske kolla hur den är på svenska först. Jag frågade Andreas vem jag skulle fråga, och den personen i sin tur frågade någon annan. Denna var helt OK med att skicka mig boken, bara hon fick mitt telefonnummer!! Det var lite ovanligt, men varför inte?

Sedan hade jag sett att Sonens kollega Guy Puzey nu har översatt norska Maria Parrs nästa bok, så jag frågade Guy vem jag skulle fråga. Och det gick bra, t o m utan telefonnummer… Astrid the Unstoppable heter den, eller Tonje Glimmerdal på norska. Den ligger nu högt upp på Måste Läsa högen.

Därefter gav jag mig på Frida Nilssons Ishavspirater som nyss kommit ut på engelska, översatt av Peter Graves. Han har precis fått ett pris för sin förra svenska barnbok, The Murderer’s Ape (Mördarens Apa) av Jakob Wegelius, det amerikanska Mildred L Batchelder Award för bästa utländska barnboks-översättning till engelska.

Frågade Peter om vem att fråga, och fick en mejladress till någon i Nya Zeeland, som därför kunde svara meddetsamma på min måndagskväll, för hos henne var det tisdag morgon. Hon i sin tur skickade mig till en kontakt i London, som jag haft att göra med tidigare.

Men några Ice Sea Pirates har jag inte sett till. Och tur är väl det. Man hinner inte hur mycket som helst. Det får bli lite Survival of the Fittest; man läser det som kommer fram.

Kul ändå att hålla kontakten med folk, och att hitta nya kontakter, samt att få reda på att solen sken där i Nya Zeeland.

Spara och Slösa

Jag kunde genast se att det var en bild av John Bauer.

I en Facebookgrupp för konstnärliga kvinnor i Skottland frågar folk ofta om allt möjligt. Denna gången var det en författare (gissar jag) som hade gjort sitt eget bokomslag till en bok som hon ville ge ut, utan att det skulle bli för dyrt.

Så långt håller jag med och jag förstår att man behöver vara sparsam.

Hon hade tydligen letat efter en bild som passade in på vad hon skrivit, och sedan gjort en framsida och en baksida för att visa hur det kunde se ut.

Jag inser att många böcker jag tyckt om under årens lopp har haft ett konstverk på omslaget. Med t ex historiska romaner kan det passa rätt bra in. Men av någon anledning störde mig detta, och jag vet inte varför. Kanske bara för att hon ville ha ett gratis konstverk till sin bok.

Man kan ju ha en bild på sitt omslag utan att det vare sig är lånat av någon, eller att det kostar en förmögenhet. Det finns massor med konststuderande som skulle kunna göra ett original, och som inte skulle vänta sig ett stort arvode. Eller man kan (i detta fallet) gå ut i skogen och fotografera något som passar in på bokens innehåll, och sedan använda fotot. I princip helt gratis.

Hon hade givetvis rätt; Bauer har varit död länge nog. Han är ‘gratis.’

Det bara känns fel.

Julhälsning 2017

Christmas card

God Jul!

Fri passage

Varje gång jag går in i köket nu – eller när jag lämnar köket för att gå åt andra hållet – så prisar jag det faktum att jag kommer fram så lätt. Inget står i vägen.

För lite drygt tio år sedan köpte jag ett fd kontorsskåp av en granne. Han var LP-fantast, så hade praktiskt taget miljoner LP-skivor i det, för som alla äldre människor vet, är det svårt att hitta rätt dimensioner för att ställa LP-skivor i hyllor.

Jag ställde för all del mina LP på en av hyllorna också, men jag hade inte så många som grannen. Så jag fick plats med mina fotoalbum, och diverse andra stor-dimensionerade artiklar.

När vi möblerade om blev det mer av en byrå, fortfarande med LP och album, men med IKEA-korgar som innehöll allt möjligt. Det var lite av min favoritmöbel, för det var både praktiskt och snyggt (mörkt träfanér av något slag) och varken för litet eller för stort.

Så flyttade vi, och det kunde inte stå där jag tänkt mig, utan fick vara allt-i-allo i uterummet, där ett av dess sista jobb blev att vara bar när vi hade kalas, och Sonen tillsades att servera drycker, och flyttade om tills det blev perfekt och lagom och allt det där. Det hade nämligen en snygg baksida, också. Och lagom höjd.

När uterummet revs för att vi skulle bygga en matsal, fick det tillfälligt vara ‘skafferi’ en trappa upp. Därefter våndades jag ordentligt ett tag medan jag funderade på vilken roll skåpet skulle få härnäst. Tyvärr kom jag fram till att det borde flytta hem till någon annan, så Den Bättre Hälften satte upp det på vår version av Blocket.

Många var intresserade, men det var antingen alltid för stort, eller för litet. Definitivt för litet för mannen med en enorm samling enorma familjebiblar. De är större t o m än LP-skivor.

Eftersom vi hade räknat med att adoptera bort skåpet med det snaraste, så hade vi burit (läs: släpat) ner det och satt utanför köket. Det var ju liksom tillfälligt.

Men tiden gick och passagen var trång och julen närmade sig. Som tur var pratade någon på Facebook om att hitta möbler i diken, mm. Jag erbjöd mig att ‘sätta skåpet i ett dike’ men det var för långt bort, tyckte hon. Som tur var vaknade min lokala författare upp och ansåg att hon kunde nog behöva ett skåp. Och så skickade hon hit sin make och vi kånkade ut vårt älskade kontors-LP-byrå-bar-skåp till deras bil, och numera tror jag att några miljoner DVD huserar på hyllorna.

Mångsidigt är vad det är. Och jag kommer in i köket igen.