Etikettarkiv: Adrian McKinty

Sean Duffy i Sverige

Kall, kall jord. Det passar ju bra som beskrivning av Sverige, som är ett land med tjäle. Nu var det Adrian McKintys första deckare om Sean Duffy i Carrickfergus jag menade. För två år sedan hörde hans svenska översättare Nils Larsson av sig för att berätta att äntligen skulle Duffy få lösa mord även på svenska.

Eftersom jag ju tjatat rätt så rejält om Adrian och speciellt om hans numera sex böcker om Duffy, the katolske detektiven strax utanför Belfast under 1980-talet, så blev jag glad. Jag hade helt enkelt ‘vetat’ att dessa irländska deckare skulle passa svenska läsare perfekt.

Adrian McKinty, Kall, kall jord

Jag hoppas att det stämmer, men man ska passa sig för vad man tycker och tror. Råkade i dagarna ramla över Kall, kall jord igen, och tänkte jag skulle kolla in några recensioner. Bara för att se.

Blev uppriktigt sagt både besviken och förvånad. De första recensionerna var alla negativa, och en del hade inte ens orkat läsa färdigt. Det får mig att undra vem förlaget väljer att skicka sina recensionsexemplar till.

Men som tur var hade en hel del andra tyckt om både brottet och detektiven. Jag gissar att det beror på åldern. Är man för ung är Nordirland ointressant och Duffy framstår som den 1980-talsman han är. Man kan inte skriva om historien. Men för oss som levde genom IRA-terrorn och striderna är det ‘roligt’ att komma tillbaka och läsa om det från insidan.

Bok två, Jag hör sirenerna på gatan, kom i höstas. Jag hoppas det går bra för den, trots att en del bloggare inte har förstått att titlarna är musikcitat utan anser att det är en idiotisk titel för en deckare.

Enligt Adrian kommer det att bli tre böcker till, sju, åtta och nio. I alla fall på engelska. Det ser jag fram emot.

Annonser

Adrian och häxorna

Nog är det väl så att svenskar älskar irländare? De är på något sätt allt det vi inte är själva. Fräkniga och rödhåriga och talföra.

Sammanträffade med en av ‘mina’ irländare igår. Adrian McKinty, som skriver superbra deckare, kommer från strax utanför Belfast. Numera bor han – tyvärr, får man nästan säga – i Australien, och det blir inte många resor hem till mamma, för det tar så hemskt lång tid att flyga, och det är dyrt.

Därför var jag tacksam över att hans brittiska förlag tog hit Adrian för lite PR för senaste boken, I Hear the Sirens in the Street, som kom ut i förra veckan. Det medförde att vi äntligen kunde träffas, och utan att jag behövde ta mig över vattnet till Nordirland. (Som faktiskt inte är riktigt lika fridfullt som man börjat tro. Adrian höll på att springa in i ett gatukrig häromdagen, men tog sig därifrån i sista stund.)

Men, i alla fall, för en författare som skriver fantastiska böcker, väntar man sig inte att han ska behöva vända på slantarna, och fundera på om det var ett misstag att överge jobbet som lärarvikarie. (Nej, vill jag säga. För jobbar han, blir det genast mindre tid för skrivandet.)

De senaste två romanerna (sista delen av trilogin kommer om ett år) utspelar sig i Carrickfergus utanför Belfast i början av 1980-talet. Sergeant Duffy är ensam katolsk polisman i en rätt så protestantisk poliskår. De löser vanliga brott, men det går givetvis inte att bortse från IRA och terrorism och annat. I första boken gästspelar Gerry Adams som hastigast.

Jag tycker det är oerhört fascinerande att läsa om hur det var för vanliga människor för 30 år sedan. Men enligt Adrian är det inte särskilt många som delar den åsikten. Amerikanerna har en romantisk syn på Irland, och den stämmer inte in på Adrians deckare. Britterna (säger han) vill inte läsa om irländare alls. Och de själva vill helst glömma ‘the troubles.’

I det läget tänkte jag att nog måste det finnas någon som skulle gilla det här. Svaret var svenska läsare. Nog är det så? Lite lagom hårdkokt, och lite lagom charmigt från brittiska öarna.

När vi pratade igår, sade jag att det känns som om Adrian kommit hem i böckerna om Duffy. Hans svar varade så länge och var så entusiastiskt, att jag tror han höll med. Och saken är att det märks i böckerna. Hans vanligen mycket bra böcker har blivit nästan perfekta böcker. Och det är sannerligen inte dåligt.

Men frågan är hur man får en svensk förläggare att hitta Adrian McKinty? (Som inte är vare sig fräknig eller rödhårig, förstås. ‘Bara’ talför så det förslår.)

Adrian McKinty

Fast han har en onormal synpunkt vad gäller musik. Han anser att män inte ska sjunga. Vi får nog tjata lite mer tills han beriper hur fel han har…

Januariboken

Det var till slut inte så mycket kvar av månaden när jag äntligen bloggade igång med första utmaningsboken för året. Jag fuskade lite, för den fick faktiskt representera två utmaningar. Inte bara min icke-brittiska utmaning, utan även den irländska.

Jag hade haft Adrian McKintys The Lighthouse War liggande ett bra tag. Ville inte rusa iväg och läsa del två i Adrians trilogi meddetsamma efter ettan, och sedan gick det som det brukar, och det blev jättelänge i stället.

Men boken var fantastisk, och Adrian är en av de författare som jag inte begriper varför han inte är både rik och berömd. Det kanske kommer…

Lighthouse-trilogin utspelar sig delvis på Nordirland, i Carrickfergus utanför Belfast, och en hel del i stjärnkonstellationen Pegasus eftersom den samtidigt är fantasy. Det fungerar en hel del bättre än vad man skulle kunna tro.

Och roliga är böckerna också. Adrian lyckades t o m pilla in en referens till Harry Potter.

Uppsalaböcker

Är återigen i Uppsala några dagar. Vi lunchade på Ofvandahls, Sonen och jag. Mycket gott och trevligt, men vi tyckte allt att det var en massa störande ljud i bakgrunden. Det lät som kanonskott. Det var tydligen kanoner, eftersom de krönte nybakade doktorer, visade det sig. Sådana där som går runt och ser ut som Julius Caesar med blad runt hjässan.

Kollade in Uppsala English Bookshop, och det är en himla tur man inte behöver några böcker, för då hade jag väl inte kommit ut med plånboken i behåll. Hittade t ex Adrian McKintys ena ungdomsbok, vilket är mycket ovanligt.

Uppsala English Bookshop

Annat ovanligt var att Akademibokhandeln sålde en bok som inte får säljas förrän på torsdag. Det satt ca 20 ex av den på hyllan. Den är så belagd med förbud att man inte ens får recensera den än. Jag läste den i förra veckan och har min recension skriven och färdig i väntan på den 3 juni.

Men så blir det ibland.

Småbröderna

Hoppsan! Det blev nästan en rubrik om brädor i stället. Får se till att få mina prickar rätt.

Jag har inga. Småbröder alltså. Men man kan ju adoptera några stycken när man blivit gammal. Jag tänker nu på min lilla grupp med (manliga) författare i 35 till 40-årsåldern, som jag tycker om. Bortsett från att jag redan har en Bättre Hälft, så är de lite för unga för mig. Men för gamla för att bli mina låtsassöner. Alltså blir de yngre brorsor i mina tankar.

Patrick Ness är min senast adopterade bror, och nu är jag faktiskt lite rädd. Han kommenterade ju på förra bloggen, och det var nästan som om han visste vad jag skrivit, så antingen kan Patrick förstå svenska utan att ha nämnt det, eller så har han hjälp. Han är bra på att hålla koll på när han skrivs om, så det går inte att smyga.

En annan brorsa med barnböcker i sinnet är Nick Green. Han är lite extra knepig, för han har haft problem med sitt förlag, så det finns inte mycket att köpa eller läsa. Men nu ska hans första roman komma ut igen, på ett annat och förhoppningsvis bättre förlag, så jag tror det går framåt nu. Nick har två böcker om barn som lär sig att röra sig som katter, vilket är användbart när man ska bekämpa bovar. Och så har han en om en pojke som blir en delfin, fast den finns nu inte att läsa alls, vilket gör mig rätt ensam om att ha gjort det.

Så är det irländaren Declan Burke, som sitter i sin kammare och skriver roliga hårdkokta vuxendeckare, och han har också problem med att få ut sina böcker. Jag fattar inte hur så mycket skit (förlåt) kan säljas, när Declans skojiga och relativt oblodiga historier inte uppskattas nog. Även med hans böcker har jag läst mer än som finns ute i bokform, men det måste någon gång bli bättre. Och han är så artig att man nästan blir lyrisk. Väntar mig bara att han ska svänga med cowboyhatten också.

Declans kompis Adrian McKinty är även han en väluppfostrad cowboy från Nordirland, som via USA nu har hamnat i Australien. Han har riktigt många böcker publicerade, och t o m en trilogi för barn, förutom alla vuxendeckarna han skrivit. Men inte heller Adrian tycks känna att livet som författare är mycket att hänga i en julgran. Hans senaste, Fifty Grand, från förra året är fantastisk. Köp den gärna.

Jag sitter alltså här och håller tummarna för dessa pojkar och deras verk.