Tag Archives: ALMA

Jacqueline Woodson

Efter relativt begränsad research har jag kommit fram till att ALMA-pristagaren för 2018 inte finns översatt till svenska. Jag vet, jag har varit lite tjatig om översättningar ett tag.

Jacqueline Woodson, by Marty Umans

Hade inte hört mycket om Jacqueline Woodson alls. Mest namnet, som får mig att tänka på den andra Jacqueline; Wilson. Men baserat på det jag hittat om henne idag när jag kollat lite hastigt, så låter hon verkligen intressant. Och tur är väl det, för ALMA-juryn borde ju inte dela ut priset till vem som helst.

När jag kommit så långt, letade jag för att se vem som ger ut hennes böcker i Storbritannien. Var förberedd på att ingen alls skulle göra det, men så illa var det inte. Hennes böcker finns lite varstans, och jag har redan bett att få hennes senaste, Another Brooklyn. Förlaget är ett litet ett, som specialiserar sig på utländsk litteratur, och som redan hunnit ge ut flera stora prisvinnande böcker. Och här kom då en till.

Så, nu återstår att se om det kommer en bok, och vad jag tycker om den. Men jag hoppas på något bra.

Annonser

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Mässtider

Nio år efter senaste Bokmässebesöket var jag tillbaka i Göteborg. Och för att vara ärlig var det bara för Meg Rosoffs skull. Inte för att det inte är bra där, för det är det. Men det är så jobbigt att jag kände jag ville åka hem så fort jag kommit dit. Man får skylla det på hög ålder och allmänt dålig ork.

Men jag hade ju tjatat om Meg för Bok & Bibliotek, och om Bokmässan till Meg, så när de tu till slut skulle mötas behövde jag liksom vara med.

Meg Rosoff at Vi Läser in Gothenburg

Och efter att ha sett listan på Megs programdeltagande, blev det bara att avbeställa en del andra författare, för skulle jag stolpa efter, så skulle jag. Fast sedan visade det sig så klart att hon hade ännu mer på programmet än min lista sa.

Jag sprang på Meg och hennes ledsagare Helen från ALMA redan före första programpunkten på torsdagen, så vi pratade lite, kollade in foton på hennes mobil, och det visade sig att Helen hade träffat Sonen i maj. Jag var så på hugget att jag t o m satte mig på första raden för första pratet (men det fortsatte jag förstås inte med), och sedan hängde jag på och gick runt på ett par program till, och hann snacka mer med Meg i pausen medan hon slurpade i sig en blåbärsdrink. Den var så skär i färgen att jag kom att tänka på Philip Pullmans rosa glass 2005.

Med presspasset runt halsen kom jag även in på Megs seminarie, fast kön till Patti Smith i rummet bredvid gjorde det lite svårare än det borde varit. Den Nya Bibliotekarien kom och satt bredvid mig, vilket är en av de många trevliga sakerna med Bokmässan; detta att man hittar folk man känner.

Meg Rosoff at Piratförlaget in Gothenburg

Efteråt kopplade jag av med en aning fysik, med Christophe Galfard och Ulf Danielsson. Det var faktiskt nio år sedan jag först träffade Christophe, också, och han ser precis lika ung ut som då, och kan t o m prata ‘lite’ svenska.

Medan jag samlade ihop mig över en mycket åldersstigen lussekatt (förra årets, från Dotterns frys, två dygn tidigare), kom Meg strosande, i förhoppning om att hitta sitt hotellrum så hon kunde ligga ner ett tag.

Och nästa morgon råkade jag sitta på samma plats, när hon kom och ville ha sällskap över en kopp kaffe. Så till slut blev det en skär drink för mig också, och den var förvånansvärt osötad. Jag försökte sedan orientera oss fram till Brombergs monter, och lyckades nästan.

Lämnade Meg där och sprang vidare till ett seminarie med Chris Haughton; en irländare som gör fina bilderböcker, och även designar rättvisa mattor och annat. På vägen råkade jag springa förbi Skolkompisen med Den Nya Bibliotekarien och Pizzabella, som alla stod och åt en tidig Thailunch. Själv åt jag min medhavda macka inne på seminariet, som de flesta andra.

Direkt till ytterligare ett seminarie, med Jonathan Stroud, som pratade med Lotta Olsson om sin Lockwood-serie, och Mats Strandberg som skriver rysare som utspelar sig på Finlandsbåtarna… Det var min andra programpunkt med Jonathan, som hade ett miniseminarie dagen innan också.

Mats Strandberg, Lotta Olsson and Jonathan Stroud

Efteråt var det spring direkt till ett monterframträdande för Meg, där jag hade bestämt träff med både Pippi och Skolkompisen. Den senare ville absolut inte bli introducerad för Meg, så hon stack, och det blev bara Pippi som fick heja på ALMA-vinnaren.

Sedan bjöd hon mig på te med kanelbulle (Pippi, alltså) och vi satt och skvallrade så där lagom, om väskmordet och om ärkebiskopar och annat.

Därefter var det mer än dags att gå och vila upp sig och bara göra ingenting. Men roligt hade det förstås varit. Och tänk att Meg äntligen fick sin Göteborgs-inbjudan och att alla var så glada att se henne. Inte bara jag. Och hon fick dra historien om sin sexiga hästbok flera gånger. De gillar den. Och svenskarna är tokiga i Den Jag Var.

Läs den. Och alla de andra.

Kan jag möjligen ha fel?

Det gläder mig att mina gamla skolkompisar har börjat läsa Meg Rosoff nu. Visserligen är jag lite sårad över att Meg behövde vinna Astrid Lindgren-priset för att de skulle tro på mig, men bättre sent än aldrig.

Jag började tjata om Megs förträfflighet strax efter hennes första bok kom ut 2004. Har burit runt flera av hennes böcker och givit bort som presenter till folk, utan att insistera på att de måste läsas. Men man hoppas ju.

Meg Rosoff

Och efter åratal av detta börjar man undra om man har fel. Inte om jag har fel såtillvida att Meg är min favoritförfattare. Det vet jag att jag har rätt i, för det är en helt subjektiv sak. Och inte – egentligen – om hon är bra på att skriva, heller. För tillräckligt många människor som begriper sig på böcker delar min åsikt.

Men ändå. Hade jag fel? Kunde det inte vara dags att få en ny favorit?

Meg själv undrade om jag verkligen hade trott att hon kunde få ett så fint pris som ALMA. Och det är klart att jag hade. Därmed inte sagt att jag kunde räkna med att ALMA-juryn skulle hålla med. För det är ju möjligt att nästan vinna, men att ändå missa med en noslängd eller så.

När kompisarna började läsa Megs böcker oroade jag mig för att jag i alla fall skulle ha ‘haft fel’ eller åtminstone att de inte skulle hålla med mig. Fastän de är trevliga människor som jag har mycket gemensamt med. Man kan aldrig veta.

Jag börjar tro att jag faktiskt inte har fel alls. De tycker om Megs böcker, och den första har inte blivit den enda, och det är gott nog betyg.

Meg Rosoff!!!

Meg Rosoff

Ja, milda makter! Vad glad man kan bli.

Ni vet den där effekten som folk som adopterar ett barn ofta erfar; det blir ibland en eller flera hemgjorda bebisar också.

Jag har väntat på att Meg Rosoff skulle komma till Sverige i så många år att jag faktiskt kommit fram till att det nog aldrig blir något. Och då kopplar man av. Vi åt middag för ett par veckor sedan, Meg och jag. Tillsammans, menar jag (vi äter annars middag de flesta dagar). Och hon suckade över det faktum att det aldrig bidde någon bokmässa för henne, trots att jag tjatat så förgjordat.

Och så går hon och får Astrid Lindgren-priset två veckor senare. Jag bara säger. Det blir åtminstone en tripp till Stockholm (jag har kollat, och hon tänker komma), och nog sjutton skulle Bok & Bibliotek kunna locka till sig Meg i september också? Väl?

Lite lustigt att priset kommer just som Meg lämnat barnboksvärlden bakom sig. Hon har fått nog, och har nu en vuxenbok ute. Så länge hon skriver bryr jag mig inte om vad det blir. Gammal eller ung, allt är bra.

Jag har alltså haft helt rätt alla dessa år när jag sagt att hon är den bästa. Min blogmother. Vore det inte för Meg, vore vi inte här idag.

Wow, som man säger när man är överväldigad.

Sol. Snö.

Men ALMA, lilla. Det bidde ju ingenting.

För första gången någonsin, hade jag antecknat att det skulle tittas på tillkännagivandet av Astrid Lindgren-priset. Jag har tittat tidigare, men bara för att jag precis lyckats komma ihåg att det var på.

Idag gjorde jag smörgås och skalade apelsin och fixade te, så jag kunde sitta framför datorn och glo. Men där jag hade tänkt mig att det var åtta minuter kvar, ansåg deras nedräknare att det var en timme och åtta minuter. Kollade vad CET skulle vara. Det skulle vara som jag trodde (visste).

En minut över tolv (här, alltså) fick jag meddelandet på facebook att Isol fått priset. Och efter en timme och åtta minuter kunde ALMA-sidan inte visas alls. Error.

Grattis Isol! Det skedde i sol här. Och snö. Det är både och på samma gång. Men inte fick jag stirra på Larry Lempert medan han väntar på att klockan ska ‘slå’ inte. Kanske han inte behövde vänta i år. Vad vet jag?

En allt längre lista

Läste med intresse listan för hoppfulla kandidater till ALMA-priset igår. Den är längre än någonsin, och man blir lite yr när man plöjer igenom allt på en gång.

Meg Rosoff

Blev glad när jag såg att Meg Rosoff är med. Inte för att jag väntar mig att hon ska vinna, men det är i alla fall ett erkännande. Själv visste hon inte om det, men nu har hon lite tid på sig att öva nigning om det skulle behövas. Eller man kanske inte niger för de kungliga längre? (Då gör hon bort sig, och det kommer att vara mitt fel.)

Jag hoppar över de flesta organisationerna, eftersom de antingen är totalt okända för mig, eller raka motsatsen. Alla av dem kan göra nytta om de får pengarna.

Så hoppar jag lite mer för de namn som säkert är värdiga, men också helt okända. För mig.

Och så är det alla dem man känner till. Många sitter på listan varje år. Är det troligt att man vinner ett år efter att ha varit med ett tag? Jag kollar givetvis de brittiska namnen. Många är alldeles utmärkta författare eller illustratörer. Och många är för mig okända namn. Och det begriper jag inte. Man skulle tro att jag åtminstone skulle tänka ‘jaså, hon, han?’ men i stället tänker jag ‘vem???’

Frågan är då om de vore så värdiga vinnare av fem miljoner, om jag inte har en aning om vem de är, när de så att säga spelar på hemmaplan.