Vad jag har för mig nu

Här pågår blogg-ransonering. Skriver så lite jag kan, för att vila handen. Övar upp vänsterhanden att slira runt på egen hand på min mouse pad (Vad heter det på svenska?) för det som går att klara utan högerstyrd mus. (Det här låter nästan som politik…)

Tvingade mig igenom Kepler-intervjun på engelska, så med Sonens hjälp blev den faktiskt färdig. Och när det är som värst måste jag välja bort nästan allt, och då läser man bara.

Har just avslutat Bjørn Sortlands bok vars titel jag har svårt att minnas på både norska och svenska. Kva tåler så lite at det knuser om du seier namnet på det? Tonårsboken rekommenderade den för min icke-brittiska utmaning, och den var verkligen bra. Det var ju intressant att upptäcka att den är på nynorsk, som jag inte är van vid.

Samtidigt med den slängde jag mig över en faktabok som anlände. Nicola Morgan har skrivit en bok om att skriva böcker och hur man faktiskt blir publicerad. Nicola är så trevligt vanvördig och spydig om det mesta att det är en njutning att bara läsa, även för den som inte drömmer om att bli publicerad författare. Write to be Published heter den, och nu på onsdag, tror jag det är, ska hon ha ett lanserings-party på Foyles i London, vilket inte är dåligt alls. Jag fick t o m en kasse som hon låtit tillverka speciellt för sin bok. Det är inte alla kvinnor som självmant kallar sig för Tjurig gammal fladdermus.

Sitter även halvvägs igenom den nya Hilary McKay, som fick ge vika när jag var på resande fot förra veckan, eftersom den är en stor och hård bok. Då tog jag med mig en ny bok av Aidan Chambers, The Kissing Game, som var bra, men inte fantastisk. Den lämnade jag hos min värdinna i Bonn, ihop med ca 25 andra. Hade hoppats kunna stoppa ner hennes hund i den nästan tomma resväskan på hemvägen, men det gick inte.

En annan bok som lästes under Tysklandsturen var Julie Bertagnas nyaste, Aurora, som kommer ut nu i veckan och avslutar hennes dystopiska trilogi om en värld som mestadels ligger under vatten. Julie kommer hitåt om en dryg vecka, så jag ville hinna med den.

Såg på John Connollys blogg i kväll att hans nyligen avslutade bokturné för den nya barnboken, Hell’s Bells, var jobbig. Det här är bara Johns andra barnbok och tydligen är det bra mycket svårare med barn som publik. Dottern och jag hörde honom i Manchester för tio dagar sedan, och han var fantastiskt bra. Precis som sin bok.

Och han har absolut inte plagierat Anthony McGowans Hellbent. Jag recenserade Hell’s Bells samma dag, och Anthony hörde av sig och var sur. Sedan hörde jag inte mer eftersom jag var inne i stan och träffade John, men vid hemkomsten möttes jag av mejl från Julie Bertagna som undrade vad jag hade satt igång, för nu var internet fullt av hans ilska. Som tur var hade jag frågat John om han läst Anthonys bok. Det hade han inte. Han tillade lite generat att han faktiskt aldrig ens hört talas om Anthony…

Det är inte lätt alltid.

Lämnar er med en Tysklandsbild. Kanske det verkligen var Roger Whittakers sista turné?

Julkalas

När Philip Pullman gick förbi blev jag nästan förvånad. Trodde inte han ”nedlät” sig till att gå på förlags-julfester. Han blev föralldel inte långvarig, för han gick snart igen. Men han visade sig en stund, i alla fall.

Själv nedlät jag mig gärna. Det här var mitt första julkalas i bokvärlden, och jag hade hört att Randoms brukar vara extra bra. Nu var det lite kinkigt i år, både för mig och för de andra, och allt pga snö. Dagen före hade det varit lite lagom kaos med tågtrafiken så alla blev rädda och tackade hastigt nej. Själv bestämde jag mig bara fem minuter innan jag satte på mig kappan och pulsade ut. Som tur var gick tågen alldeles utmärkt, och jag kom dit, och jag kom hem igen.

Därmed var det inte lika knökfullt där, men samtidigt var det alltså en del författare som aldrig kom. Det fanns gott om dem ändå. Fast en hel del hann jag inte prata med, och vissa såg jag aldrig i trängseln. John Dickinson och Candy Gourlay missade jag helt. Eleanor Updale var där, och Anthony McGowan. Steve Cole såg jag tvärsöver rummet. Likaså Ian Beck och Jenny Downham. Pratade med Pete Johnson som jag inte kände alls tidigare, fast jag läste hans bok i vintras.

Stolpade fram till Sarah McIntyre som jag sett i Edinburgh tidigare. Hon ritar serier i David Ficklings nya boksatsning för serier. Sarah presenterade mig för sin seriekollega Neill Cameron, och han hade ett launch party för sin bok dagen efter, så vi pratade om det och om att göra robotar i kartong. Har aldrig provat, men Neill har och det tar för lång tid…

Gott småplock att äta, och möjligen åt jag upp alla deras breadsticks (vad nu det heter på svenska?). Vackra lokaler i Mayfair, med träpanel och porträtt på väggarna. Hade varit där tidigare på ett bokevenemang, så jag visste åtminstone vart jag skulle.

Men det var tröttsamt att stå och ropa åt folk när man ville utbyta tankar. Så det var rätt skönt att åka hem igen, också.

The London Eye Mystery

Armarna darrade rejält efter att jag släpat bokkassarna runt London en stund, så Nick Green fick gå och köpa mitt te åt mig, medan jag pustade ut. Medan armarna återgick till sin ursprungliga längd, drack vi te och pratade om hans böcker och skrivplaner. Det verkar som om de två delarna av Cat Kin-trilogin kommer att få sällskap av den tredje delen nu, så det är jag glad för. Och sedan har han en ytterligare en trilogi planerad. Tur att Nick bara har två små barn och ett fulltidsjobb, så att han hinner med.

Efter téet åkte jag vidare till Unicornteatern. Jag var lite tidig, så satte mig på en bänk med min äggmacka och bok. Hade som tur var bara en tugga kvar när David Fickling, Siobhan Dowds förläggare, dök upp. Vi är på kindpussbasis numera. Tror att David är väldigt förtjust i att gå runt och pussa damer. Han t o m gjorde ett försök med tjejen som jobbat på förlagets huvudkontor i tre dagar och som han aldrig träffat förut.

Vi satt och pratade en stund, och sedan dök resten av Siobhans vänner och kolleger, samt två av hennes systrar, upp. Vin och vatten och plockmat serverades i ett privat rum, där vi fick frottera oss med skådespelarna före pjäsen började. De var lika förtjusta i att frottera sig med författare som Fiona Dunbar, Anthony McGowan, Lee Weatherly och Tony Bradman, så det jämnade ju ut sig.

De hade gjort ett fantastiskt jobb med att få boken att fungera på scenen, och huvudpersonen Ted som har Aspergers var talesman på ett sätt som var helt trovärdigt. Det var både roligt och lite tragiskt på samma gång, och det var många som fick torka bort en tår ibland.

Trevlig teater, med hjälpsam personal, och efter pjäsens slut kom skådespelarna fram och frågade alla vad de tyckte.

Efter att David avskedspussat sig förbi alla, medan hans tålmodiga fru stod och väntade, var vi några stycken som gick ut på en restaurang i närheten. Vacker utsikt över en fasadbelyst Tower Bridge i den mörka natten, och lagom trevligt skvaller om både det ena och det andra.

Jag fick sova över hos Candy Gourlay, och över frukosten morgonen därpå satt vi och jämförde hur det är att vara utlänning i England. Vi kanske kommer från vitt skilda länder, men mycket är samma. Jag tog min tandborste och reselektyr och mina utvilade armar och reste norrut, medan Candy stack till ett kaffeställe där hon sitter på dagarna och skriver sin nya bok. Allt för att undvika internet hemma.