Etikettarkiv: Astrid Lindgren

Ute på vift

Vift är jag ute på nu också, och det hjälper verkligen inte med att man ska hinna med trippelbloggande ihop med allt annat i livet.

Lyckades pricka in en snabbtur till Stockholm för att närvara på Konserthuset i förra veckan, när Meg Rosoff fick Astrid Lindgrenpriset. Den Bättre Hälften följde med, när han fick höra att jag tänkte åka tåg. Så vi klädde upp oss för att Meg inte skulle behöva skämmas över oss. Att döma av antalet Gudrun Sjödénklädda damer utanför, hade jag valt rätt utstyrsel.

Meg Rosoff and the ALMA award, with Alice Bah Kuhnke and Katti Hoflin

Det var fint och bra på alla sätt, med lagom tårar som föll och allt det där. Trångt som sjutton på minglet efteråt, där jag slängde mig in för att hitta familjen Rosoff. Stötte ihop med Astrids dotter Karin Nyman i trängseln. Till slut hittade jag Meg själv, som påstod att familjen fanns längre in, och hon hade rätt. Hälsade på herr och fröken ‘Rosoff’ samt Megs två systrar och styvmor som kommit från USA för att se affischer på henne över hela Stockholm.

Hälsade också på Maria Nikolajeva som hastigast, vilket var trevligt eftersom vi aldrig setts utanför Facebook.

Detta var inte enda bokresan i vår. Strax efter priset tilkännagetts bar det av till London på 24 timmar, med flyg ner och sovvagn hem. Hade en ledig eftermiddag, då jag passade på att gå på Londons bokmässa, bara för att se hur det var. Annorlunda än Göteborg, kan man säga, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre.

Mary Hoffman at London Book Fair

Anledningen till resan var en minnesstund för Terry Pratchett. Stund och stund, förresten. Det skulle ta två timmar, men tog tre. Utan paus. Men det gick, och det var givetvis både rörande och roligt, med alla möjliga personer från Terrys alltför korta liv som kom och pratade, eller i Steeleye Spans fall, sjöng och spelade. Neil Gaiman var där, och Eric Idle var inte där, annat än via teknik.

Några dagar senare var jag på Yay!YA+ som är Skottlands svar på YALC i London. Det är därför den går av stapeln i den lilla betongstaden Cumbernauld, inte alltför långt hemifrån. En hög kända, och i år mindre kända, författare av tonårsböcker kommer och pratar med 200 skolelever under en hel dag. Många av dem är vansinnigt unga, och jag håller nog med Meg Rosoff att det är bra att fylla 46 innan man börjar skriva.

Elizabeth Wein

Och nu sitter jag som sagt på vift i Sverige i sommarljuset. Först var det för varmt. Nu är det för kallt. Men det är väl det man har sin nya Gudrun Sjödénkofta till. Den som gjorde att Den Bättre Hälften kunde hitta mig i minglet, för att färgen SYNS.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien var också på vift denna veckan. Hon kom flygande för att fira min alltför storsiffriga födelsedag, ett par dagar efter alla andra. Under tiden var Dottern på vift åt andra hållet, på konferens i Uppsala, där hon ‘råkade’ vara tvungen att tala inför 500 delegater. Veckan före ALMA-utdelningen var Sonen i Stockholm, också på konferens, där han både hann med att krama om Meg på Kulturhuset och praktiskt taget adoptera henne, samt fick ett oväntat tal av kulturministern som snubblade över hans översättarkonferens av en ren händelse, och bara måste hålla tal.

Nu tycker jag det kan vara dags att inte resa alls ett tag.

Den översatta Saltkråkan

Ja, boken kom så småningom. Vad som förvånade mig var att de sagt att det var en ny version av Saltkråkan [på engelska]. Och det var det inte. Samma översättning som tidigare, från slutet av sextiotalet.

Den är bra, på det stora hela. Översättningen, alltså. Fast, man undrar om en del saker. Det som hoppade ut när jag bara bläddrade var den vindtäta jackan Pelle sätter på sig när han följer med Malin och Krister på sjön. Jag t o m berättade detta för Den Bättre Hälften, så indignerad kände jag mig. Och han svarade omedelbart att en jacka var det ju inte. Se, t o m min brittiske gubbe har sett nog på TV att han vet vad Pelle har på sig. En flytväst, för det ska man ha på sjön.

Det finns mycket man kan ursäkta en översättare för att inte veta på det främmande språket, men flytväst är inte ett sådant ord. Det finns en hel del man kan ursäkta en översättare för att välja i stället, för att göra det lättare för små utländska barn att veta vad det gäller. Men flytväst är inte ett sådant ord. Och hon klarade av knoparna som Tjorven använde att förtöja båten åt den dumme gubben som vill köpa Snickargården.

Den Bättre Hälften bad om tillstånd att få läsa boken genast, och det fick han. Det betydde att han kom med en del andra frågor också, t ex om hamburger-köttet. Nu är ju problemet att vi alla äter hamburgare på ett sätt som inte skedde på sextiotalet. Så jag försökte först säga att det var en konstig översättning av köttfärs. Men ju mer jag tänkte, från min plats som vegetarian i exil, så kom jag på att det fanns (finns) ett pålägg som heter så. Alltså var det det de ville köpa i affären.

Och till skillnad från hur boken beskrivs på omslaget (ser fortfarande norskt ut, och kallt) så är Saltkråkan inte en öde ö. Eller hur? Gissar att den som fick jobbet att skriva den biten, inte riktigt läst boken, eller förstått den. Soldränkt och varm ö, med massor av sommargäster och en del bofasta, är varken kallt eller tomt. Eller Nordic Noir…

Men känslan i boken finns kvar. Saltkråkan känns som den borde, även på engelska, efter alla dessa år. Hoppas det finns barn som kommer att läsa den också.

Lite norskt, så där?

Kunde inte sova häromnatten, så efter ett tag satte jag mig upp och gjorde lite allmän blogg-administration. Tänkte det kunde vara så tråkigt att jag snabbt skulle känna mig sömnig.

Efter lite koll på alla nya böcker som dykt upp, läste jag ett förlags bokkatalog (zzzzzz…) för årets nya böcker. Såg till min glädje att Saltkråkan ska komma i nyutgåva om några månader.

Jag ska nog skriva och be om ett exemplar, så jag kan se vad jag tycker. Fast, jag tycker ju redan lite grann, så där.

Bokomslaget är snyggt, som bokomslag betraktat. Men det fick mig mest att tänka på Norge. Inget ont i det, men Saltkråkan ligger inte i Norge. Vyn förflyttade mig till Bergen, eller möjligen något fjordlandskap norrut. Jag började tänka på våfflor. Norska våfflor.

Funderade lite på om det fungerar att ha Tjorven och barnen Melkersson springa omkring i skogar på bergssluttningar, med vad som ser ut som norska kyrkobyggnader här och var.

Vet inte om boken är illustrerad på insidan. Ska bli intressant att se vad som händer med klipporna och skärgården. Förmodar att illustratören har gjort som det jag brukar råka ut för; om jag säger att jag kommer från Sverige, så brukar folk utbrista att ‘de har varit i Norge, en gång.’

Och inte är det så stor skillnad, eller..?

Så in i Norden nordiskt

Det där radioprogrammet jag nämnde för ett tag sedan, ledde till mer intressanta kontakter. Fick napp på en fantasyroman som utspelar sig i Edinburgh, på facebook (som allt annat numera), när författarens agent pratade om den. Bad att få se ett ex av Roy Gills bok, och när den anlände fanns det också en liten katalog med på annat som förlaget publicerar.

Jag blev intresserad, eftersom de hade böcker av Elsa Beskow och Astrid Lindgren, och det är ju inte vardagsmat, precis. Tänkte fråga efter dem när jag skickade dem länken till recensionen på Roys bok, men blev förekommen. Det visade sig att deras PR-dam är norska och hon hade redan hittat mig, och läst om radioprogrammet, och undrade om jag ville titta på deras böcker.

Det är en liten värld.

Så nu har jag Hatt-stugan och Skymningslandet på engelska. Först var jag lite orolig att den senare skulle visa sig vara Karlsson på taket, som jag egentligen inte gillar, men Skymningslandet tycks vara en föregångare till den gode Karlsson. Och konstigt nog har jag antingen inte läst den tidigare, eller så har jag ett mycket dåligt minne. Möjligen bådadera.

Och jag blev egentligen lite förvånad över Hatt-stugan också. Mindes inte alls att den var riktigt som den visade sig vara. Fast jag kom ju ihåg det när jag läste.

Det är kul att gamla svenska böcker dyker upp så här, och att det inte bara är nytt, eller nordiska deckare som publiceras. Fast det är rätt typiskt att det mestadels är små förlag som ger sig på gamla udda klassiker. Det var likadant med Pettson och Findus som jag stötte på för några år sedan.

Skandinaviska böcker på radion

Fast de menade antagligen nordiska. Är/var Tove Jansson skandinav? Det är inte helt lätt, ens för dem som vet att man kan prata svenska i Finland.

I alla fall, Radio Four (BBC, alltså) serverade sina lyssnare en halvtimme om skandinaviska barnböcker i måndags. Mina förhoppningar var inte alltför stora. Oftast blir det samma gamla saker varenda gång (för ingen har ju någonsin lyssnat tidigare, eller hur?).

Men tänk, det var riktigt bra, och inte alls bara samma som förut. Givetvis presenterades det av Mariella Frostrup, som har skandinavisk anknytning, men inte lika mycket som namnet skulle få en att tro.

Det började med Sonens universitetslektor, dansken Bjarne Thomsen, så världen krympte genast lite grann. Tydligen är han intresserad av barnlitteratur, och det visste jag förstås inte. Måste börja googla folk lite oftare.

Sedan kom en bekant på facebook, Maria Nikolajeva, som har rysk och svensk och numera Cambridge-bakgrund. Så världen fortsatte att krympa. Jag gissar att det kan ha varit hennes inflytande som medförde att vi inte fastnade på Pippi och Mumin, för att sedan inte komma längre. Elsa Beskow är inte precis vardagsmat i engelskt litteraturprat.

De hade varit över i Sverige och gjort intervjuer (vilket jag visste för att de hade kontaktat min Liverpool-kyrka om hjälp…), och bl a pratade de med Gunna Grähs, om jag hörde rätt i deras kamp med svenska ord och namn. T o m Astrid Lindgren var med på ett hörn, fast det var kanske inte helt färskt.

Sedan pratade de med ett par svenska tonåringar som hade åsikter om lite av varje. Så den som lyssnade uppmärksamt kunde nog lära sig lite nytt, för en gångs skull. Ska se om jag kan begränsa mitt framtida klagande till efteråt, när man vet hur det var.

För det här var bra. Kanske det var nyttigt för BBC att flytta till Manchester?

Shaun Tan vinner ALMA-priset

Jag hann precis. Det blev mycket på en gång här, på tisdagsförmiddagen. Men jag kom ihåg att sätta mig ner och knappa in Vimmerby med direktlinje till Bologna och världen.

Det var bättre i år. Det såg ut som om de räknat ut hur de skulle undvika de där pinsamt långa minuterna när Larry Lempert bara stod och väntade på klockan. OK, han väntade lite i år med. Och flåsade bra i mikrofonen, men det gick snabbt.

Larry Lempert announces Shaun Tan as ALMA winner

Återigen ett vinnarnamn jag inte känner alls. Dvs namnet har jag ju hört, men inte har jag läst något av Shaun Tan, eller ens tittat på hans bilder, för det är väl egentligen bilderna som vunnit.

Jag tweetar ju inte (än) men fick in en facebook-kommentar inom en minut, som faktiskt ledde till lite diskussion om vinnaren. Det finns folk som har bättre kunskaper än jag, otroligt som det kan verka ibland. Och de som är illustratörer ansåg som en man (kvinna) att priset hamnat helt rätt.

Maria Lassèn-Seger and cover of The Arrival by Shaun Tan

Och nog såg bilderna fina ut. Jag har sedan försökt hitta rätt PR-person att tigga en bok av. Får se om jag kom rätt i PR-djungeln.

Mera mönstrat med Mumintrollen

Inte färgkoordinerat så mycket som mönstrat blir det med Mumin-muggarna. De här tillhör inte mig ( stort är inte mitt köksskåp!), utan Skolkompisen. Hon är mera av en Mumin-fan än jag är. Fast t o m hon tycker det snart blivit för många muggar att köpa.

Moomin mugs

Svårt att låta bli, men som hon säger var det mer speciellt när det enbart fanns ett fåtal. För henne är det oftast så att hon tycker bäst om de muggar med hennes favoritkaraktärer på, medan jag har ett starkt behov av lila muggar när jag dricker te hos henne. (Förmodar den lila muggen hade te i sig när fotograferingen pågick. Hemulen är det visst, om jag minns rätt.)

I mitt reservskåp i källaren har jag däremot en mugg och ett litet fat med motiv från Bullerbyn. De inköptes av Glinas Mormor en gång i tiden och är typiska barngrejor. Frågan är vad jag ska göra med dem? Spara i källaren ifall det kommer en ny generation?

Säga vad man vill om Mumin-muggarna och Penguin-muggarna, men de är mer ålderslösa, och håller ända tills de går sönder.