Etikettarkiv: Candy Gourlay

Edinburghs bokfestival 2018

Tack och lov att den är slut nu. Roligt som det är med bokfestivalen i Edinburgh, så tar den på krafterna. Mina sju planerade dagar blev till sist fem, utspridda så man nästan hann vila emellan.

Men lite bilder kan jag alltid bjuda på, och börjar med den av Candy Gourlay som jag såg när den blev tagen. Chris Close som ställer ut sina dagliga foton runt Charlotte Square, hade läst på om Candy. Visserligen hennes första bok, men i alla fall, och då ville han klart och tydligt ha en liten Candy som gjorde en high five med en stor Candy.

Candy Gourlay by Chris Close

Vi lyckades inte få foton på alla. Michael Morpurgo har varit sjuk, så gjorde sitt event, men signerade inte böcker efteråt, och därmed blev det inga bilder. Men minnet av hur han sjöng för sin franske illustratör har vi. Och han, Barroux, är fin att titta på, även om han som Dottern sade, var snyggare på avstånd.

Barroux

Frank Cottrell Boyce hade jag inte sett på ett tag, så det var kul att han kom. Rolig är han också. (Det var Frank som var med och skrev inledningen till London-olympiaden, med den fallskärmshoppande drottningen i sällskap med James Bond.)

Frank Cottrell Boyce

Och Philip Pullman är väl aldrig fel. Väntade till dagen före, för att se om de skulle ge mig en biljett till detta utsålda event, och det gjorde de. Och sedan gav jag biljetten till Dottern…

Philip Pullman

Tomi Adeyemi var en helt ny bekantskap; en nigerianska som bor i Kalifornien och som vet precis hur farligt det är att vara svart i dagens USA. Men hon var glad och pigg och mycket rolig, och hon lockade dessutom dit många svarta läsare, vilket tyvärr är lite för ovanligt.

Tomi Adeyemi

Andy Stanton är alltid populär med barnen. De köar länge och väl för hans event och för en signerad bok.

Andy Stanton

Ett verkligt bonus för mig var att få se Chris Riddell i bokhandeln, tillsammans med Marcus Sedgwick och hans nya hästsvans. Det är inte alltid man hinner prata med folk i sådana här sammanhang, men Chris är en gentleman som lägger märke till häxor i bakgrunden.

Chris Riddell and Marcus Sedgwick

De delade bord med Frances Hardinge, som vanligt elegant i hatt.

Frances Hardinge

Och när jag kollade vilka författare jag valt att ha med här, så blev jag irriterad på mig själv för att ha fler män än kvinnor, när det faktiskt är så att det finns fler kvinnliga barnboksförfattare. Så här är Sally Gardner, som alltid är färggrann, och alltid pratar lika intelligent om världen. Och så tackar hon alltid för ens stöd, vilket är trevligt.

Sally Gardner

Och sist, och nästan minst, är Jo Nadin som lyckas vara både damig och lite svärig och som skriver bra böcker. Den där ‘pärlhalsbandslooken’ är inte helt lätt att fixa till.

Jo Nadin

Annonser

Författare och bussar

Svenska bussar tycks fortfarande komma i tid, så man kanske inte säger vad man säger här? Dvs, man väntar i evigheter på en buss, och sedan kommer det tre på en gång.

Så känns det för mig just nu, fast med författare. Manchester tycks flöda över med stora namn under en vecka eller två. Och detta innan jag riktigt hunnit hämta mig efter Bloody Scotland, en boklanseringsresa till London med övernattning samt en tur till Skottland till för att flytta på Sonen. (Han liksom stod i vägen…) Passade t o m på att kolla in en gammal kyrka i sällskap med Helen Grant, bara för att det är roligt att träffas.

Manchester Literature Festival står för dörren, och på måndag har jag två evenemang på samma dag, men inte på samma ställe. Tyvärr. Men det blir säkert bra. Sedan följer det flera till under veckan och till slut blir det en paus på en vecka före finalen med en familjebokdag.

Redan i morgon ska jag in till Waterstones för att höra Chris Riddell prata om att illustrera, och kanske om att skriva, böcker. För det gör han så bra så.

Jag var på Waterstones för tre dagar sedan också, då för att intervjua Teri Terry som var i Manchester för att charma bibliotekarier. Efteråt samlade Teri ihop en grupp nordliga skribenter för lunch på mexikansk restaurang. I London händer det saker jämt, men folk i nordväst blir glada när de kan samlas då och då och skvallra om vad som händer. (Alltså är det fel att bli bortskämd.)

Ja, och i London var jag i början på förra veckan när Candy Gourlay hade party på ett bibliotek för att lansera sin nya bok, Shine. Dit kom det högvis med barnboks-författare. Efteråt bjöd hon hem till sig på mat och dryck, och det var verkligen skönt att kunna sitta ute i en vackert upplyst trädgård sent på kvällen i behaglig temperatur (för slutet på september). Några av oss gick aldrig hem, utan inkvarterades i olika rum för hemtransport påföljande dag. Själv fick jag äldste sonens säng (fast han var inte i den).

Och nu är det dags för filmpremiär på How I Live Now!

Demonstration

Mass Lobby of Parliament for School Libraries

När jag nu lånat lite foton av Candy Gourlay, vore det slöseri att inte visa några av dem här. I morse var det en stor (relativt, alltså) demonstration i London för skolbibliotek. Tydligen måste det finnas bibliotek i fängelser, men inte i skolor.

Mass Lobby of Parliament for School Libraries

En grupp författarvänner var med och viftade med sina plakat. Kanske hade de det alltför roligt?

Mass Lobby of Parliament for School Libraries

Mass Lobby of Parliament for School Libraries

Nu vill jag bara göra ingenting

Gjorde det där vanliga felet för någon månad sedan när jag bokade in flera resor på kort tid. Tänkte att ‘det går så bra så’. Jag visste att jag gjorde ‘fel’, men tyckte det var värt det. Och det var det, så länge jag bara kan kollapsa lite nu. (Planer på att ändra om ‘lite’ hemma är ytterligare en vansinnig grej.)

Orion's party at the October Gallery

Efter de två bokpris-evenemangen jag berättat om tidigare, var Dottern och jag bjudna till Orion-förlagets sommarparty i London förra veckan. Vi åkte dit och minglade i ett par timmar och åkte sedan hem igen. Många av Orions författare var där och de vanliga i bokvärlden för övrigt. Intressant plats att ha partyt på ett galleri i Bloomsbury. Vi hade tur med vädret och kunde vara ute på deras gård i värmen och kvällssolen.

Caroline Lawrence var där, och Liz Kessler som precis återkommit från en research-resa på Hurtigruten. Lucy Coats, Lauren St John, Michelle Lovric och Francesca Simon samt många andra kom också. God plockmat, fast som vanligt lite väl mycket kött.

The hat incident

Vi ‘kopplade av’ med att åka till Skottland över veckoslutet, eftersom Sonens universitetsexamen skulle gå av stapeln i Edinburgh. Trevligt, men inte så värst mycket vila. Kul att se alla studenterna i sina slängkappor och trevligt att gå ut på lunch med Sonen och Farmodern, samt flickvännen Dodo med familj. Det är inte ofta jag lunchar i tre timmar, speciellt inte med champagne. Drack den visserligen inte, men ändå.

Dagen efter passade vi på att luncha med en författare som är nyinflyttad i Skottland. En trevlig pizza- och pastalunch, med äkta italiensk hemgjord glass, även om vi nu bara satt där i två timmar och pratade. Helen Grant hade familjen med sig, och våra gubbar hade mycket gemensamt, och hennes barn var bara en aning rädda för häxan. De arbetar sig igenom den skotska historien (i kronologisk ordning) för att lära känna sitt nya hemland. De hade precis kommit till vikingarna, så det var rätt lämpligt med mig. Så att säga.

Corrieri's

Igår kväll var det dags igen. London igen. Med Dottern igen. Det var utdelning av bokpriset Branford Boase, som är för förstagångsförfattare. Deras shortlist var mycket stark, och jag hade omöjligt kunnat välja. Priset gick till Jason Wallace för hans bok om Zimbabwe på åttiotalet. Det speciella med Branford Boase är att även redaktören får pris, eftersom deras arbetsinsats inte är att förakta. Charlie Sheppard hade jobbat med Jason på Out of Shadows.

Branford Boase 2011, authors and editors

Mycket folk där, med Jacqueline Wilson som prisutdelare i spetsen. Andra förhoppningsfulla var Candy Gourlay, Keren David, Pat Walsh och J P Buxton. Där var inte så många andra författare närvarande som det brukar vara, men France Hardinge, Simon Mason och Sarah McIntyre syntes i vimlet.

Och roligt som det var, kan jag nu bara tänka på att läsa och sova och ta det lugnt. Men så bra blir det inte. Här skas kånkas runt möbler. Vi var på IKEA i måndags…

Fågelskådning

Jag är trött! Förlåt att jag bara tänker på mig själv, men efter att ha varit trött hela gårdagen och sedan faktiskt sovit en hel natt, hade jag liksom väntat mig lite mera pigghet. OK, så det finns inte ett ord som pigghet. Jag är inte fullt så piggelin som väntat.

The Thames

Var i London i onsdags kväll, på en grej hos Puffin i Penguins högkvarter på the Strand. Fick för första gången komma upp på tionde våningen (visste inte ens att de har en tionde våning) och utsikten är fantastisk. Hade jag vågat mig närmare kanten hade fotot kunnat bli staketfritt, men någon måtta på hur modig man kan vara får det vara.

De bjöd på paneldebatt med Morris Gleitzman som kommit över från Australien, tillsammans med Ruta Sepetys, som visserligen kommer från USA, men som härstammar från Litauen, och Anna Perera, som kommit från sitt hem i London, en kvarts resa bort. Anna och Ruta är nya talanger, medan Morris hållit på ett tag.

Morris Gleitzman

Deras böcker om slumarbetare i Kairo, baltutrotning i Sibirien och en australisk religiös sekt hade nästan en röd tråd som höll ihop diskussionen med Claire Armitstead från the Guardian. Mycket intressant var det i alla fall. Det är inte alltid som dessa evenemang faktiskt är värda besväret att resa, men denna gången blev det bra.

Ruta Sepetys

Den inbjudna publiken bestod av skribenter, bibliotekarier, boksäljare och en författare (Candy Gourlay) som smög sig in för att hon bara måste träffa Morris. Nicholas Tucker, som väl måste vara the grand old man inom barnboksbranschen hade synpunkter på att alla tre böckerna var fulla med ondska. Han tyckte att läsarna kunde behöva kurator efteråt. Fast det höll folk inte med om. Barn tål ofta mer än vuxna i det fallet.

Och det pratades bajs. Alltid kul med toaletthumor, men alla tre författarna hade bajs-situationer i sina böcker som måste lösas.

Före debatten bjöd Puffin ett halvdussin bloggare till privat träff med Anna, Ruta och Morris. Så där satt vi och hörde lite mer om vad de tycker och tänker. Jag var dubbelt så gammal som de andra, så klart, och jag fick lära mig vad man kan åstadkomma med Twitter. Kanske måste prova på lite kvittrande trots allt.

Anna Perera

Tjatig som jag kan vara hade jag bett att få korta intervjuer med författarna när jag nu ändå hade släpat mig hela vägen dit. Så jag fick tio minuters speed-dating med var och en. Lustigt nog stod Ruta och Anna redan i receptionen när jag anlände, och jag visste inte om jag skulle kliva fram och hälsa eller inte. Så jag sa bara till receptionisten vem jag var, och då visade det sig att de mycket väl visste vem de var ditkallade att prata med. Morris ångade in strax efter, och för en person som ser så kort ut på sina foton, är han verkligen lång.

Så, i alla fall, det blev en bra men lång litterär utflykt. Jag hann t o m läsa en bok på resan, så det var en produktiv dag. Idag, däremot, blir nog lite av det motsatta…

Morris Gleitzman, Grace; Anna Perera, The Glass Collector; Ruta Sepetys, Between Shades of Gray

Intervjudag

Tim Bowler

Om man bara försöker kan man klämma in ett anständigt antal författare på en dag. Jag började med att fixa till en intervju med Tim Bowler efter alla dessa år. Har jämt tänkt att ”honom kan jag intervjua när som helst” och så har jag inte skyndat mig, vilket är oförlåtligt. Men nu bidde det alltså av i torsdags.

Ska väl ta det försiktigt nu, för det verkar som om Tim (Hejsan Tim!) läser den här bloggen. Också. Man väntar sig att inte att engelska författare ska göra det. Men som jag sa tidigare så klarar Tim av språket. Han t o m började intervjun med att citera Ekelöf, vilket är mer än jag klarar av.

När intervjun var spikad upptäckte jag att Tim och två av hans kolleger på samma förlag (Oxford University Press) skulle firas med en middag i London samma kväll, så framfusig som jag är bjöd jag in mig och Dottern till detta evenemang.

Rebecca Stead

Efter det tänkte jag att andra halvan av eftermiddagen kunde användas till att träffa Candy Gourlay, eftersom jag skulle ha fotografen med mig. Men innan jag hann säga ”ska vi…” hörde ett annat förlag av sig och ville att jag skulle komma och träffa förra årets Newbery-vinnare Rebecca Stead som skulle komma på snabbvisit från New York. Ursprungligen var det en hop bloggare som blev ombedda, men bara jag som ville/hade tid, så gruppträffen blev i stället en intervju med Rebecca, vilket faktiskt var ännu bättre.

Jag hade inte ens hört talas om Rebecca för några veckor sedan, men nu har jag läst hennes vinnande bok, When You Reach Me, som är fantastiskt bra. Och intervjun är gjord och kommer senare i veckan.

Candy Gourlay and Tim Bowler

Alltså hade jag inte tid med Candy. Men jag nämnde att vi var på väg och hon lät intresserad, så medan vi pratade med Tim satt hon och jobbade med sin bok på en coffee-shop runt hörnet från hans hotell, och sedan kom hon springande och pratade med oss efteråt.

Sally Prue

Julie Hearn with Wreckers

Och för att runda av dagen tog vi oss till en restaurang nära Leicester Square för middagen, med drinkar före. Hade inte träffat Sally förut, men vi har skrivit till varann. Och Julie är en helt ny bekantskap. Båda har nya böcker nu i vår och bådas böcker är vansinnigt bra. Hade inte tänkt på det tills den som höll talet på middagen påpekade att OUP har dessa författare som inte skriver typ-böcker, dvs inga Harry Potter-kopior eller vampyr-böcker eller andra bästsäljande mönster. De bara skriver, och det är väl ganska underbart. Egentligen.

Ice Maiden, Wreckers, Buried Thunder

Vi var tvungna att sticka mellan varmrätten och desserten för att hinna med (näst sista) tåget hem. Men det hade varit trevligt, och fyra kramar från Tim gjorde inte saken sämre… Gottepåsen bestående av de tre böckerna var synnerligen välkommen också.

De bästa böckerna från 2010

Ska man? Det är hemskt roligt med topplistor av olika slag, men samtidigt lite elakt. För alla kan ju inte ”vinna”. Och de som får sina böcker nämnda på en lista blir glada. Men sitter alla andra och undrar varför deras inte kom med? Hade jag inte sagt att jag gillade deras böcker också, kanske?

Jag kom fram till att tio i topp var inte bra. Då skulle gränsen bli omöjlig att dra. Tre är för lite. För min del blev det sex. Eller sju, beroende på hur man ser det. Keren David kom ut med två böcker som hör ihop, och jag kunde inte dela på When I Was Joe och uppföljaren Almost True.

De delar andraplatsen med Linda Sargents Paper Wings, som är en fantastiskt trevlig historia från 1950-talet. Lite gammaldags, men med en stark känsla för perioden.

Tredjeplatsen innehåller tre böcker; tredje delen i Patrick Ness-trilogin Chaos Walking, som heter Monsters of Men, samt Ellen Renners City of Thieves vilken är del två av fyra i en serie och vansinnigt mycket bättre än den första, och Gregory Hughes med Unhooking the Moon.

Och för er som inte redan somnat och som undrar vem som kom först, så var det (givetvis) Tall Story av Candy Gourlay. Jag läste den i mitten av januari, och visste redan då att den måste bli en av årets böcker.

2010 books

Jag ska väl så sakteliga börja samla till nästa års lista…