Etikettarkiv: Caroline Lawrence

Natträden

Det var verkligen på tiden! Caroline Lawrence har äntligen blivit översatt till svenska och det var inte en dag för tidigt. För sådär tio år sedan hyste jag tankar på att gå runt på bokmässan tills jag hittade något förlag som insåg att Carolines böcker genast måste överföras till den svenska läspubliken.

Caroline Lawrence, Natträden

Natträden är inte en del av hennes romerska barndetektivserie (så den kommer väl härnäst, eller?), utan hennes första bok skriven för dyslektiker. Detta innebär att den är kort och lättläst, utan att för den skull vara vare sig barnslig eller ointressant.

Tvärtom, den är hemskt intressant, och för sådana som jag som aldrig riktigt fick kläm på de urgamla klassiska ‘sagorna’ som Aeneiden, så är detta ett riktigt guldkorn. Man läser och blir underhållen, och på samma gång blir man lite mer bildad.

Det är vad jag gillar.

Så, den här korta historien om pojkarna Nisos och Ry, som flyr Troja under en massaker, och hamnar i dåtidens Italien, följer inte direkt principen om att ‘så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ utan det blir mera ett kort kapitel från vad Vergilius berättade om, både länge och väl. Och det är en hemskt bra idé; detta att låna någon annans personer och handling och skriva om det till vad som passar dagens läsare.

Det märks att Caroline vet vad hon skriver om. Med en klassisk utbildning från Cambridge och otaliga barnböcker från antikens Rom och Grekland, mm, så får hon det rätt och ganska lagom.

Jag tänker bara sitta här och vänta på att det blir fler översatta böcker. Det finns många att välja på.

Annonser

Nu vill jag bara göra ingenting

Gjorde det där vanliga felet för någon månad sedan när jag bokade in flera resor på kort tid. Tänkte att ‘det går så bra så’. Jag visste att jag gjorde ‘fel’, men tyckte det var värt det. Och det var det, så länge jag bara kan kollapsa lite nu. (Planer på att ändra om ‘lite’ hemma är ytterligare en vansinnig grej.)

Orion's party at the October Gallery

Efter de två bokpris-evenemangen jag berättat om tidigare, var Dottern och jag bjudna till Orion-förlagets sommarparty i London förra veckan. Vi åkte dit och minglade i ett par timmar och åkte sedan hem igen. Många av Orions författare var där och de vanliga i bokvärlden för övrigt. Intressant plats att ha partyt på ett galleri i Bloomsbury. Vi hade tur med vädret och kunde vara ute på deras gård i värmen och kvällssolen.

Caroline Lawrence var där, och Liz Kessler som precis återkommit från en research-resa på Hurtigruten. Lucy Coats, Lauren St John, Michelle Lovric och Francesca Simon samt många andra kom också. God plockmat, fast som vanligt lite väl mycket kött.

The hat incident

Vi ‘kopplade av’ med att åka till Skottland över veckoslutet, eftersom Sonens universitetsexamen skulle gå av stapeln i Edinburgh. Trevligt, men inte så värst mycket vila. Kul att se alla studenterna i sina slängkappor och trevligt att gå ut på lunch med Sonen och Farmodern, samt flickvännen Dodo med familj. Det är inte ofta jag lunchar i tre timmar, speciellt inte med champagne. Drack den visserligen inte, men ändå.

Dagen efter passade vi på att luncha med en författare som är nyinflyttad i Skottland. En trevlig pizza- och pastalunch, med äkta italiensk hemgjord glass, även om vi nu bara satt där i två timmar och pratade. Helen Grant hade familjen med sig, och våra gubbar hade mycket gemensamt, och hennes barn var bara en aning rädda för häxan. De arbetar sig igenom den skotska historien (i kronologisk ordning) för att lära känna sitt nya hemland. De hade precis kommit till vikingarna, så det var rätt lämpligt med mig. Så att säga.

Corrieri's

Igår kväll var det dags igen. London igen. Med Dottern igen. Det var utdelning av bokpriset Branford Boase, som är för förstagångsförfattare. Deras shortlist var mycket stark, och jag hade omöjligt kunnat välja. Priset gick till Jason Wallace för hans bok om Zimbabwe på åttiotalet. Det speciella med Branford Boase är att även redaktören får pris, eftersom deras arbetsinsats inte är att förakta. Charlie Sheppard hade jobbat med Jason på Out of Shadows.

Branford Boase 2011, authors and editors

Mycket folk där, med Jacqueline Wilson som prisutdelare i spetsen. Andra förhoppningsfulla var Candy Gourlay, Keren David, Pat Walsh och J P Buxton. Där var inte så många andra författare närvarande som det brukar vara, men France Hardinge, Simon Mason och Sarah McIntyre syntes i vimlet.

Och roligt som det var, kan jag nu bara tänka på att läsa och sova och ta det lugnt. Men så bra blir det inte. Här skas kånkas runt möbler. Vi var på IKEA i måndags…

Smått och gott

Om jag tog det lugnt på ‘semestern’ så har jag verkligen slutat med det nu. Hann i princip nästan tömma resväskan, fast inte lägga undan allt. Sedan var det dags igen.

Det var bokprisutdelning i Liverpool-förorten Waterloo i Sefton i tisdags. Trodde inte jag kunde gå, eftersom någon försökt ‘lura’ i mig att det var i juli. Men när det hastigt och lustigt visade sig vara i juni, så gick det ju bra.

Tony Higginson, Mary Hooper, Jon Mayhew and Ellen Renner at Sefton Super Reads

Jon Mayhew vann. Igen. Och sedan gick han och vann ett pris till dagen därpå. Träffade även på Mary Hooper och Ellen Renner som var där, även om de nu inte vann. Mary mindes underligt nog att min frissa gillar hennes böcker. Det var fel. Det är frissans syster som gillar. Men tänk att hon kom ihåg en sådan detalj! Coola Ellen anlände iförd motorcykelmundering. Trevlig var hon också.

Tony Higginson at Sefton Super Reads

Lärde även känna Tony från bokhandeln Pritchards i Formby. Han är en verkligt hårt arbetande och superentusiastisk boksäljare. Precis sådan som man vill de ska vara. Och sällan är.

Mer pris idag, med Carnegiemedaljen, som vanns av Patrick Ness för Monsters of Men. Och det var välförtjänt. Fast många av de andra böckerna hade varit det med.

Caroline Lawrence

Jag var inte där, för jag hade besök av Caroline Lawrence som tittade in på frukost och intervju om sin nya serie med Vilda Västern-deckare. Inte dåligt att vara hos oss före nio, när hon rest från London.

Om vi orkar ur våra sängar i morgon, ska Dottern och jag till Preston för ytterligare ett pris. Keren David har vunnit Lancashire Book of the Year, och hon och många av de kortlistade författarna ska dit i dagarna två. Adèle Geras sitter i juryn, så ska också dit.

Stannar över natt gör vi inte, men om orken är extra stor kan vi tänkas åka även på lördag.

Allt det här resandet medför inte enbart stress. Man kan i alla fall sitta på tåget och läsa. Hann med Mary Hoopers Fallen Grace i tisdags, och den boken hade legat och väntat i ett år.

Julie Bertagna

Och lite extra trött blev jag eftersom jag satt uppe halva natten och fick färdigt Julie Bertagnas intervju. Denna trevliga tjej ville sedan bara ändra på ett enda ord! Det är annat än vissa som inte är nöjda vad man än gör.

Å andra sidan ligger mina uppackade persedlar där de ligger. Och det är inte odelat positivt.

Nä nu..!

Det kom en bokkatalog med posten. Det gör det ofta, men jag har inte handlat från dem på länge. De är billiga som sjutton, och pålitliga, men bortsett från att jag inte handlar så ofta numera, vill jag inte köpa från ett företag som inte betalar författarna.

Man kan se det på två sätt. Billiga böcker hamnar kanske hos en läsare som inte kunnat köpa annars. Och författarens verk sprids och det kan eventuellt leda till ”riktiga” inköp vid senare tillfälle. Caroline Lawrence föreslår ofta inför sina skolbesök att skolan tar hem en mängd multipackar (som toalettpapper, ungefär) från The Book People och så kan de sälja varje bok för ett pund och barnen får en billig bok, som kan skrivas på av Caroline.

Men många av mina författarbekanta är rätt så less på TBP. De tycker om att få betalt för sitt jobb, och det är inte helt orimligt. Om jag fattat rätt är det förlagen som ger TBP rätt att ge ut egna utgåvor av deras ”varor”. Och ett pund per bok är ett ganska tilltalande pris.

Nu såg jag att Debi Glioris Pure Dead Magic är till salu på TBP. Alla sex böckerna för sju pund. Jag har ofta rekommenderat dem, för de är alltför okända för så enastående böcker. Debi är inte glad över detta, men hon är å andra sidan maktlös. Hon lär inte tjäna mer pengar på sina fantastiska böcker. Så jag sätter en länk här till TBP (inte för att jag vet om man kan handla från Sverige) i förhoppningen att så många som möjligt läser Pure Dead Magic.

Går det inte, ställer jag gärna upp och skickar vidare. Debi är bra! Och med all skit som trycks och säljes är det förfärligt att en intelligent och rolig författare ska sitta hemma och vända på slantarna för att förlagen inte vågar satsa på rätt böcker.

Här nedan är mina PDM, fast så fina är inte de billiga från TBP. Men innehållet torde vara identiskt.

Velvet by Debi Gliori

Medan ni väntar på böckerna kan intervjun med Debi bli lagom läsning (igen).

Hemma hos

Kollade igenom iPhoto och kom på att jag har många bilder som oftast inte används. Det här är inget inredningsreportage, men vem gillar inte en Ikea-hylla på nytt sätt? Det är Sally Gardner som piffat till möbeljättens lite mesiga hylla som stod i gästrummet där jag bodde.

Decorated Ikea bookshelves

Hemma hos Debi Gliori är väggarna täckta med böcker. Hon var smart nog att gifta sig med en man som både kan bygga hyllor och sätta böcker i alfabetisk ordning. Det ni! Och så värmer de lite när de sibiriska vindarna viner i östra Skottland.

Gliori bookshelves

I sitt gästrum förvarar Adèle Geras alla sina extraböcker. Nu lär de vara nerpackade, för hon och maken är i flyttningstagen. Men jag fick några med mig när jag gick. Däremot ges det nog inte bort några av makens 2500 volymer om cricket.

Bookwitch and Adèle Geras

Det här huset i Yorkshire tillhörde en gång vår nationalpoet Ted Hughes. Nu är det en kursgård för skrivande gäster. Hon till vänster heter Mary, men jag kan inte komma ihåg namnet på hennes väninna. Trevliga var de i alla fall.

Bookshelves in Ted Hughes' house

Här är Caroline Lawrences kontor där hon skriver sina böcker och tittar ut på fåglarna på Themsen några meter bort. Det är en nästan svensk stil över lägenheten, och på svenskt (amerikanskt?) manér får man också gå husesyn. Utsikten är fantastisk.

Caroline Lawrence in her study

Här fuskar jag lite, för detta är verkligen inte Frank McCourts bostad, men det ser lite husaktigt ut, tycker jag. Vi kan låtsas att Frank satt hemma och läste för pojken. Frank var här för tre år sedan och läste början på sin julsaga. Fru McCourt och jag pratade om fästingar. Som man gör.

Frank McCourt and small boy in front of bookshelves

I rättvisans namn får jag visa upp lite av mina hyllor också. Fast den här blogg-vagnen är ju inte en hylla. Dvs den var inte avsedd som hylla när Dottern tillverkade den i slöjden, men den har fått allt fler böcker på sig. Snart är den så tung att den inte kan röra på sig trots sina rejäla hjul. Kanske måste sortera bort böcker. Igen.

Bookwitch trolley

Hur man sms-ar fram en författare

Vi hade egentligen tänkt oss ett besök från Joe Craig på tisdagseftermiddagen, men så gick han och blev morbror hastigt och lustigt, och reste hem lite fortare än planerat.

Så det var tur att Dottern höll sig vaken i skolan på måndagsmorgonen, och att hon inte glömt mobilen hemma. Det sms-ades flitigt en stund efter det att hon insett att vår gamla favorit Caroline Lawrence med de romerska mysterierna skulle besöka skolan på tisdagsmorgonen. Inom en timma hade jag fått tag på henne på tåget, just som hon skulle kliva av i vår lilla stad. Och när lunchgröten stod på bordet ringde Caroline och föreslog te senare på dagen.

Den Bättre Hälften shanghajades till att köra, och Dottern hämtades utanför skolan och så åkte vi till Carolines fina lilla hotell. Vi anlände på precis samma gång, fast Den Bättre Hälften fastnade nästan i bilen pga en lite trång parkeringsplats. När han slitit sig loss, placerade vi oss i hotellets lounge med te och kaka. Ja, det blev kaka efter att Caroline påpekat att potatischips till te var aningen för irreguljärt för henne.

Det blev skvaller om resan till Dubai i förra veckan, och mycket prat om Carolines nya serie med western-deckare som precis kungjorts samma eftermiddag. Hon har lärt sig skjuta som de gjorde i vilda västern på 1800-talet.

Caroline Lawrence at Eleven Didsbury Park

Dottern hade hängt med upp på hotellrummet, och var så imponerad av de två badkaren, att vi efter två kannor te sprang upp allihop för att kolla in karen. Ett kar i rummet (inget badrum, här) och ett kar ute på balkongen. Yes, indeed. Lite kallt för bad i mars, men annars. Om man inte är blyg.

Morgonen därpå var det prat om hur man skriver böcker på Dotterns skola. Det hela hade fixats av ett av Carolines största fans, som bor i närheten, och som faktiskt går på samma skola. Vi hade träffats en gång tidigare på en Caroline-brunch.

Caroline Lawrence at Aquinas College

Liten värld, den romerska deckarvärlden.

(Foto Helen Giles)

Mystiska romare

Redan de gamla grekerna, och allt det där… Fast enligt Caroline Lawrence, som har skrivit en serie barndeckare på engelska, så fanns inte ordet ”detektiv” i antikens Rom. Hennes huvudperson Flavia hittar på ordet när hon får för sig att hon vill lösa mysterier.

Caroline satte igång att skriva sina böcker med Blytons Fem-böcker och Kitty-böckerna i tankarna. Det är rätt uppfriskande att hitta en författare som inte skäms för att säga vad hon inspirerats av. (Fast säkert hälften av alla deckarförfattare jag hört berätta om tidig påverkan nämner Blyton.) Idén var egentligen Carolines systers, eftersom Caroline ville skriva, och hon hade en bakgrund i klassiska språk, både från Cambridge och från Kalifornien där hon kommer ifrån.

Hon var inte direkt blygsam i sin ambition, för ganska tidigt planerade hon in arton böcker, som sedan krympte till sjutton. Dessutom klarade hon av att skriva allihop under en tioårsperiod, med den sista boken publicerad för ca ett halvår sedan.

The Roman Mysteries finns alltså på engelska, och de finns på ganska många andra språk också, men tyvärr inte på svenska. Inte mitt fel, för jag har i flera år tjatat om böckerna utan att få någon att lyssna. Så kanske dags att fler framtida läsare tjatar med mig?

Flavia är ca tio år, och hon börjar lösa mysterier ihop med sin granne Jonathan, sin slavflicka Nubia (som blir frigiven av Flavia) och Lupus, en tiggarpojke de hittar i Ostia, strax utanför Rom, där de bor. Första boken utspelar sig i Ostia, och i andra boken åker de till Pompeji strax före Vesuvius utbrott. Rätt roligt faktiskt, för vid ankomsten säger Flavia att hon vill se sig om i Pompeji, men hennes farbror Gaius påpekar att hon kan se Pompeji närsomhelst…

I nionde boken reser de till Grekland,och senare blir det norra Afrika också. De träffar flera romerska kejsare, som givetvis behöver hjälp av en grupp barndetektiver. Under böckernas gång hinner barnen bli ca tre år äldre, och till slut får vi bröllop för båda flickorna. Dessförinnan har flera av historierna varit ganska romantiska, och Caroline brukar alltid varna sina manliga läsare för dessa, men bara på skoj.

Caroline Lawrence

Bortsett från det faktum att de romerska mysterierna är bra läsning (här läser vi dem allihop, gamla som unga), så lär man sig en vansinnig massa historia på köpet. När Caroline reser runt och träffar sina fans, har hon alltid med sig alla möjliga ”antika” saker, från oljelampor till gammalt romerskt ”toalettpapper”.

BBC spelade in de första tretton böckerna i två teveserier. Resten hann de inte filma förrän barnskådespelarna blivit för gamla.

Intervju med Caroline Lawrence här.