Etikettarkiv: Chris Riddell

Edinburghs bokfestival 2018

Tack och lov att den är slut nu. Roligt som det är med bokfestivalen i Edinburgh, så tar den på krafterna. Mina sju planerade dagar blev till sist fem, utspridda så man nästan hann vila emellan.

Men lite bilder kan jag alltid bjuda på, och börjar med den av Candy Gourlay som jag såg när den blev tagen. Chris Close som ställer ut sina dagliga foton runt Charlotte Square, hade läst på om Candy. Visserligen hennes första bok, men i alla fall, och då ville han klart och tydligt ha en liten Candy som gjorde en high five med en stor Candy.

Candy Gourlay by Chris Close

Vi lyckades inte få foton på alla. Michael Morpurgo har varit sjuk, så gjorde sitt event, men signerade inte böcker efteråt, och därmed blev det inga bilder. Men minnet av hur han sjöng för sin franske illustratör har vi. Och han, Barroux, är fin att titta på, även om han som Dottern sade, var snyggare på avstånd.

Barroux

Frank Cottrell Boyce hade jag inte sett på ett tag, så det var kul att han kom. Rolig är han också. (Det var Frank som var med och skrev inledningen till London-olympiaden, med den fallskärmshoppande drottningen i sällskap med James Bond.)

Frank Cottrell Boyce

Och Philip Pullman är väl aldrig fel. Väntade till dagen före, för att se om de skulle ge mig en biljett till detta utsålda event, och det gjorde de. Och sedan gav jag biljetten till Dottern…

Philip Pullman

Tomi Adeyemi var en helt ny bekantskap; en nigerianska som bor i Kalifornien och som vet precis hur farligt det är att vara svart i dagens USA. Men hon var glad och pigg och mycket rolig, och hon lockade dessutom dit många svarta läsare, vilket tyvärr är lite för ovanligt.

Tomi Adeyemi

Andy Stanton är alltid populär med barnen. De köar länge och väl för hans event och för en signerad bok.

Andy Stanton

Ett verkligt bonus för mig var att få se Chris Riddell i bokhandeln, tillsammans med Marcus Sedgwick och hans nya hästsvans. Det är inte alltid man hinner prata med folk i sådana här sammanhang, men Chris är en gentleman som lägger märke till häxor i bakgrunden.

Chris Riddell and Marcus Sedgwick

De delade bord med Frances Hardinge, som vanligt elegant i hatt.

Frances Hardinge

Och när jag kollade vilka författare jag valt att ha med här, så blev jag irriterad på mig själv för att ha fler män än kvinnor, när det faktiskt är så att det finns fler kvinnliga barnboksförfattare. Så här är Sally Gardner, som alltid är färggrann, och alltid pratar lika intelligent om världen. Och så tackar hon alltid för ens stöd, vilket är trevligt.

Sally Gardner

Och sist, och nästan minst, är Jo Nadin som lyckas vara både damig och lite svärig och som skriver bra böcker. Den där ‘pärlhalsbandslooken’ är inte helt lätt att fixa till.

Jo Nadin

Annonser

Vin och te med barnens tvättinrättning

Ja, eller vad man nu ska kalla honom på svenska. Children’s laureate är titeln på den barnboksförfattare som liksom är kung/drottning i ett par år, och som reser runt och sprider extra goodwill för barnböcker och läsning och kämpar för att biblioteken ska finnas kvar. Och allt det där.

Chris Riddell

Den nuvarande heter Chris Riddell, och han både skriver och illustrerar, både sina egna böcker och åt andra, samt ritar träffande karikatyrer på politiker i The Observer varje söndag. Och han är både snäll och trevlig, dessutom. När han blev utnämnd förra året var det någon honom närstående som råkade kalla honom children’s launderette i stället, så det brukar han berätta om på sina resor.

Jag var extra ledsen för att ha missat Chris i Edinburgh i augusti, eftersom jag hoppats intervjua honom. Men som tur var kom han till Stirling några veckor senare, och då sammanstrålade vi, över te (för mig) och ett stort glas vin (för Chris, eftersom det var någon annan som körde honom) och vi fick ett trevligt samtal, som jag nu äntligen skrivit färdigt på.

Han, som så många andra, kämpar för böcker och bibliotek för alla. Men det är verkligen inte lätt. Man får i alla fall glädja sig åt att en så stark och entusiastisk man fick uppdraget, nu när det är värre än någonsin. Och jag gläder mig över att vi hann ses, och över hans dagliga små teckningar där vi kan följa hans öden och äventyr.

Scottish Booktrust - Chris Riddell

P-hyllan

Jag hoppas verkligen att den här förfärliga trenden med att författare vars namn börjar med bokstaven P ska dö kommer att avta. OK, jag vet att vi alla ska dö, men just nu har två trevliga män, vars böcker råkar sitta på samma hylla hos mig, checkat ut för evigt.

Det är skillnad på Terry Pratchett och Mal Peet. De flesta har hört talas om Terry, medan Mal var relativt okänd hos ‘mannen på gatan.’ Men båda var förtjusande personer som skrev böcker av bästa sort. Och från mitt håll sett, här uppe i Skottland, så bodde de praktiskt taget grannar, där nere i sydväst. Plus att de då bor på samma hylla i rummet bredvid.

Och båda var alldeles för unga; 67 respektive 66 år. Cancer och Alzheimers. Båda sjukdomar som gemene man fruktar mer än många andra.

Jag sa att Facebook var fullt av notiser om Mal i förra veckan. Men det var givetvis ingenting mot vad vi sett de senaste 24 timmarna för Terry. Själv kände jag egentligen inte Mal. Vi hade bara träffats lite ytligt några gånger. Hade jag tänkt till, så hade jag nog bestämt att det kunde vara bra att intervjua honom någon gång. ‘Men det hinner man ju med.’

Däremot hann jag träffa Terry mer gånger, och två av dem var för intervjuer, vilket ju innebär att man sitter och pratar och det blir mer att man ‘känner varann lite grann.’ Men bara lite, förstås.

Skillnaden mellan Mals bortgång och Terrys var att Mals sjukdom var snabb och de flesta fick ingen förvarning alls. Medan alla vet att Terry fick sin diagnos för sju år sedan och därmed går det inte att bortse från att man ‘väntar’ på det värsta, lite grann. För min del var de här bonusår, och alla böckerna Terry hann skriva under tiden var oväntade bonus de med. T o m när han inte kunde skriva, så författade han stadigt. Det ska komma en sista (?) bok senare i år.

Men som sagt, nu tycker jag det kan vara nog med döda författare på ett tag.

Terry Pratchett and Death by Chris Riddell

Författare och bussar

Svenska bussar tycks fortfarande komma i tid, så man kanske inte säger vad man säger här? Dvs, man väntar i evigheter på en buss, och sedan kommer det tre på en gång.

Så känns det för mig just nu, fast med författare. Manchester tycks flöda över med stora namn under en vecka eller två. Och detta innan jag riktigt hunnit hämta mig efter Bloody Scotland, en boklanseringsresa till London med övernattning samt en tur till Skottland till för att flytta på Sonen. (Han liksom stod i vägen…) Passade t o m på att kolla in en gammal kyrka i sällskap med Helen Grant, bara för att det är roligt att träffas.

Manchester Literature Festival står för dörren, och på måndag har jag två evenemang på samma dag, men inte på samma ställe. Tyvärr. Men det blir säkert bra. Sedan följer det flera till under veckan och till slut blir det en paus på en vecka före finalen med en familjebokdag.

Redan i morgon ska jag in till Waterstones för att höra Chris Riddell prata om att illustrera, och kanske om att skriva, böcker. För det gör han så bra så.

Jag var på Waterstones för tre dagar sedan också, då för att intervjua Teri Terry som var i Manchester för att charma bibliotekarier. Efteråt samlade Teri ihop en grupp nordliga skribenter för lunch på mexikansk restaurang. I London händer det saker jämt, men folk i nordväst blir glada när de kan samlas då och då och skvallra om vad som händer. (Alltså är det fel att bli bortskämd.)

Ja, och i London var jag i början på förra veckan när Candy Gourlay hade party på ett bibliotek för att lansera sin nya bok, Shine. Dit kom det högvis med barnboks-författare. Efteråt bjöd hon hem till sig på mat och dryck, och det var verkligen skönt att kunna sitta ute i en vackert upplyst trädgård sent på kvällen i behaglig temperatur (för slutet på september). Några av oss gick aldrig hem, utan inkvarterades i olika rum för hemtransport påföljande dag. Själv fick jag äldste sonens säng (fast han var inte i den).

Och nu är det dags för filmpremiär på How I Live Now!

2012 i Edinburgh

Tänkte sammanfatta årets bokfestival i Edinburgh, men så slog det mig att jag ju inte sagt så mycket tidigare. Men man kanske kan sammanfatta ändå.

Ice cream at Charlotte Square

Det var jobbigt. Jag börjar nog bli gammal. Äldre. Nästa gång bör jag komma ihåg att jag ska stå emot och inte åka. Eller låta det bli ett intensivt veckoslut på tre dagar. Max. Så om någon kan påminna mig om det när det drar ihop sig?

Svenskarna har jag nämnt. Där var ‘en del’ engelskspråkiga författare också. Vi försökte ta två eller tre seminarier per dag, annars blir det för mycket sitt och för mycket spring. Vi hade en lista på möjliga intervjuer, men även där måste man hålla koll på hur många man hinner skriva rent efteråt. Dottern intervjuade sin idol Professor Frank Close, och har redan ojat sig över hur länge det tog att skriva ut. Själv har jag knappt börjat renskrivandet av mina två offer, Andy Mulligan och Barry Hutchison.

Jag tiggde biljetter av en del, för att slippa köpa (för eibf har beslutat att inte ge pressbiljetter till barnförfattares seminarier…), och snälla som de är fick jag en hel del. Speciellt bra till utsålda evenemang.

Chris Close and Meg Rosoff

Ska jag bara rabbla namn nu? Vi såg Meg Rosoff, så klart. Theresa Breslin och Elizabeth Laird, samt Keren David och Cat Clarke. Chris Riddell i egenskap av politisk karikatyrtecknare. Och Sally Gardner med Celia Rees och Nicola Morgan.

Keren David, Another Life

Sedan var det Dotterns höjdpunkt, när Frank Close inte pratade ensam, utan fick sällskap av Peter Higgs (Higgs Boson), och det var inte utan att man kände att det var speciellt. T o m för icke-astrofysiker. Samma kväll stack hon och lyssnade till Michael Palin, medan jag tog Neil Gaiman med Chris Riddell, igen.

Tidigare samma dag hade vi plåtat Gordon Brown, så det var en dag för storkändisar. Han kom in bakvägen, med en SÄPO-typ stående vid grinden. Nästa dag hoppade vi över Alexander McCall Smith, för det kändes jobbigt, och gick bara till Sven Lindqvist.

Ledig dag, som tillbringades med att städa Sonens nya lägenhet, som vi lånade innan han flyttade in. Det blev t o m bredband installerat den dagen, så att vi till slut inte behövde gå på restaurang för att få wifi.

Charlotte Square

Patrick Ness pratade med Keith Gray, i en diskussion som slutade med att Keith sa ‘will you marry me?’ fast inte på det viset man kunde tro. Patrick hade fått rätt att gifta folk.

Philip Ardagh and victim

Skulle haft en ledig dag till, men blev bjudna på ett bokprisparty. The Kelpies Prize skulle delas ut, och det är ett pris som går till mest lovande manuskript, så det är en stor grej för opublicerade författare.

I lördags hamnade vi på skotska parlamentet för en debatt om hur man får unga att läsa (mera). I rent oförstånd råkade Dottern och jag få med oss våra Swiss Army-knivar in, men som tur var upptäckte ingen det. Sedan sprang vi vidare till Lee Weatherly som pratade om änglar. Skulle sedan hem, men gick på en Amnesty-läsning i stället, eftersom Steve Cole och Joanna Nadin var med. Ovanligt med flera barnboksförfattare på samma gång, på något så allvarligt.

Steve Cole and fan

Sista dagen var vi uppe tidigt för Michael Grant, och för att kolla in Steve Coles Spiderman-kostym. Han bar den med kilt ovanpå. Efter Peter Englund stannade vi sent för att Dottern skulle få höra på Doctor Who med Steve och Jenny Colgan. Jenny fixade en biljett till detta utsålda evenemang, trots att hon inte kände oss…

Sedan åkte vi hem. Och då har jag ändå inte gjort en lista på alla som vi ‘bara såg’ eller bytte några ord med. Jag känner mig mätt på kändisar och andra, och kommer säkert att stå mig i flera veckor.