Tag Archives: Dyslexi

Natträden

Det var verkligen på tiden! Caroline Lawrence har äntligen blivit översatt till svenska och det var inte en dag för tidigt. För sådär tio år sedan hyste jag tankar på att gå runt på bokmässan tills jag hittade något förlag som insåg att Carolines böcker genast måste överföras till den svenska läspubliken.

Caroline Lawrence, Natträden

Natträden är inte en del av hennes romerska barndetektivserie (så den kommer väl härnäst, eller?), utan hennes första bok skriven för dyslektiker. Detta innebär att den är kort och lättläst, utan att för den skull vara vare sig barnslig eller ointressant.

Tvärtom, den är hemskt intressant, och för sådana som jag som aldrig riktigt fick kläm på de urgamla klassiska ‘sagorna’ som Aeneiden, så är detta ett riktigt guldkorn. Man läser och blir underhållen, och på samma gång blir man lite mer bildad.

Det är vad jag gillar.

Så, den här korta historien om pojkarna Nisos och Ry, som flyr Troja under en massaker, och hamnar i dåtidens Italien, följer inte direkt principen om att ‘så levde de lyckliga i alla sina dagar,’ utan det blir mera ett kort kapitel från vad Vergilius berättade om, både länge och väl. Och det är en hemskt bra idé; detta att låna någon annans personer och handling och skriva om det till vad som passar dagens läsare.

Det märks att Caroline vet vad hon skriver om. Med en klassisk utbildning från Cambridge och otaliga barnböcker från antikens Rom och Grekland, mm, så får hon det rätt och ganska lagom.

Jag tänker bara sitta här och vänta på att det blir fler översatta böcker. Det finns många att välja på.

Annonser

En får alla och alla får en

I slutet på förra veckan var det många författare som rapporterade på Facebook att nu hade de fått sin nya bok. Och allihopa satte upp foton på hur boken såg ut, eller ofta en hel hög med kanske tio likadana böcker. Som de skrivit.

Och folk gratulerade dem till den nya boken och undrade var de kunde köpa ett ex. (Bokhandeln, kanske?)

Jag däremot visade inte upp mitt byte, för jag hade fått allihop, eftersom jag inte skrivit någon av dem. Däremot hoppades ju förlaget Barrington Stoke att jag ska skriva om dem. Och det kommer jag att göra, för deras böcker, som alla är lämpade för läsare med dyslexi, är nästan alltid hemskt bra.

Än så länge har jag bara läst två och recenserat en. Resten kommer. Det är fantastiskt hur mycket bra och spännande det går att klämma in i en bok på ca 90 sidor med ytterst lite text på varje sida.

Den jag recenserat handlar om en tonårskille vars bästa kompis håller på att risa ihop totalt, för hans pappa har dött och pojken har insett att han redan glömt hur pappans röst lät. Och det visar sig vara ganska svårt att hitta någon inspelning, trots att pappan var (en misslyckad) skådespelare, med fler fiender än vänner. Men av en händelse stöter killen på en inspelad utannonsering på tunnelbanan, på en linje.

Och när hans kompis får höra sin pappas röst igen, gråter vi allihop en skvätt.

Vildfågel, och annat

Hon undrade om jag hade några unga släktingar som kunde tänkas vara intresserade av hennes nyöversatta bok Vildfågel. Först tänkte jag att jag är så gammal att det har jag inte, men kom sedan på att jag brukar försöka hitta lämpliga böcker att ge en trio av avlägsna kusiner, och vad kunde vara bättre, eller trevligare, än Jane Eaglands nya bok som hon så generöst ville ge mig två ex av?

Kusinerna är inte främlingar, men jag tappar kollen på hur de ska beskrivas, när det är deras mammor som är sysslingar till Sonen och Dottern. I alla fall kunde jag för en gångs skull ge bort en bok som förhoppningsvis passade mottagarna. Vildfågel är en lättläst bearbetning av Shakespeares Stormen. Eller åtminstone på samma tema. Jane ville t o m veta vad hon kunde skriva på svenska i boken. Jag svarade att det nog var coolare med en hälsning på engelska, och till slut blev det både och.

Jag hade andra böcker med mig också under min nyligen avslutade bilturné runt Sverige. 67-åringen som hade god födelsedagstårta att bjuda på, fick Linda Sargents Paper Wings, eftersom jag kom på att det inte bara är en bra bok, men att födelsedagspojken är jämngammal med barnen i boken. (Det var alltså hemskt längesedan.)

Sverige är ett stort land när man kör bil, men ganska litet när man upptäcker att olika människor på olika ställen har gemensam historia. Det blev t o m fler sammanträffanden än jag hade väntat mig.

En dryg vecka är mer än nog för mig att vara på resande fot. Det var mycket trevligt att träffa alla dem som var anledningen till resan, men det är jobbigt att vara social stup i kvarten. Nu sitter jag i min lilla stuga och är folkilsken igen.