Etikettarkiv: Elizabeth Wein

Ute på vift

Vift är jag ute på nu också, och det hjälper verkligen inte med att man ska hinna med trippelbloggande ihop med allt annat i livet.

Lyckades pricka in en snabbtur till Stockholm för att närvara på Konserthuset i förra veckan, när Meg Rosoff fick Astrid Lindgrenpriset. Den Bättre Hälften följde med, när han fick höra att jag tänkte åka tåg. Så vi klädde upp oss för att Meg inte skulle behöva skämmas över oss. Att döma av antalet Gudrun Sjödénklädda damer utanför, hade jag valt rätt utstyrsel.

Meg Rosoff and the ALMA award, with Alice Bah Kuhnke and Katti Hoflin

Det var fint och bra på alla sätt, med lagom tårar som föll och allt det där. Trångt som sjutton på minglet efteråt, där jag slängde mig in för att hitta familjen Rosoff. Stötte ihop med Astrids dotter Karin Nyman i trängseln. Till slut hittade jag Meg själv, som påstod att familjen fanns längre in, och hon hade rätt. Hälsade på herr och fröken ‘Rosoff’ samt Megs två systrar och styvmor som kommit från USA för att se affischer på henne över hela Stockholm.

Hälsade också på Maria Nikolajeva som hastigast, vilket var trevligt eftersom vi aldrig setts utanför Facebook.

Detta var inte enda bokresan i vår. Strax efter priset tilkännagetts bar det av till London på 24 timmar, med flyg ner och sovvagn hem. Hade en ledig eftermiddag, då jag passade på att gå på Londons bokmässa, bara för att se hur det var. Annorlunda än Göteborg, kan man säga, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre.

Mary Hoffman at London Book Fair

Anledningen till resan var en minnesstund för Terry Pratchett. Stund och stund, förresten. Det skulle ta två timmar, men tog tre. Utan paus. Men det gick, och det var givetvis både rörande och roligt, med alla möjliga personer från Terrys alltför korta liv som kom och pratade, eller i Steeleye Spans fall, sjöng och spelade. Neil Gaiman var där, och Eric Idle var inte där, annat än via teknik.

Några dagar senare var jag på Yay!YA+ som är Skottlands svar på YALC i London. Det är därför den går av stapeln i den lilla betongstaden Cumbernauld, inte alltför långt hemifrån. En hög kända, och i år mindre kända, författare av tonårsböcker kommer och pratar med 200 skolelever under en hel dag. Många av dem är vansinnigt unga, och jag håller nog med Meg Rosoff att det är bra att fylla 46 innan man börjar skriva.

Elizabeth Wein

Och nu sitter jag som sagt på vift i Sverige i sommarljuset. Först var det för varmt. Nu är det för kallt. Men det är väl det man har sin nya Gudrun Sjödénkofta till. Den som gjorde att Den Bättre Hälften kunde hitta mig i minglet, för att färgen SYNS.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien var också på vift denna veckan. Hon kom flygande för att fira min alltför storsiffriga födelsedag, ett par dagar efter alla andra. Under tiden var Dottern på vift åt andra hållet, på konferens i Uppsala, där hon ‘råkade’ vara tvungen att tala inför 500 delegater. Veckan före ALMA-utdelningen var Sonen i Stockholm, också på konferens, där han både hann med att krama om Meg på Kulturhuset och praktiskt taget adoptera henne, samt fick ett oväntat tal av kulturministern som snubblade över hans översättarkonferens av en ren händelse, och bara måste hålla tal.

Nu tycker jag det kan vara dags att inte resa alls ett tag.

Kodnamn Verity

När Pippi var på besök tidigare i sommar, frågade hon vad hon skulle läsa. Jag hade råkat nämna min tredje bästa bok, så hon ville veta vilka nummer ett och två var. Jag bredde ut mig lite extra om tvåan, Kodnamn Verity av Elizabeth Wein, för jag tyckte att den skulle vara en lämplig souvenir. Elizabeth bor nära mig, och en av huvudfigurerna i boken bodde nära där vi bodde tidigare.

Men jag räknade inte direkt med att Pippi skulle komma in i någon bokhandel, eller att hon skulle komma ihåg vad jag sagt. Tydligen gjorde hon det, för jag fick just veta hur bra den var (!) och att den hållit henne vaken till halv tre på natten.

Elizabeth Wein, Kodnamn Verity

Tänkte att det kanske skulle vara roligt för Elizabeth att höra, så jag talade om det för henne. Hon ville veta vilket språk Pippi läst på. Jag gissade engelska.  Det verkar som om hon hade en hög nyanlända ex av boken på svenska, med ett väldigt fint omslag, och hon undrade om hon kunde skicka en bok till mig.

Det kunde hon ju förstås.

Och så berättade Elizabeth att hon ska vara på Kristianstads bokfestival i september. Jag visste inte ens att de har en bokfestival i Kristianstad, men varför inte? Någon där har uppenbarligen den goda smaken att tycka om Kodnamn Verity lika mycket som jag. Gå dit om du kan! Elizabeth är typen författare som gillar att stå på flygplansvingar som lämplig research för en ny bok. Utanpå, alltså. När planet är i luften.

Edinburgh 2014

Charlotte Square

Ja, så kunde man ha sett J K Rowling på Edinburghs bokfestival i måndags morse. Åtminstone kunde man gjort det om man vetat att hon skulle vara där (det hemlighöll de), och om man hade varit högstadieelev med biljett till ett icke programlagt programinlägg för skolor. Och för min del om jag inte hade varit trött och upptagen på annat håll.

Press yurt

Men vad gör det? Jag är glad ändå. J K var där för att presentera Malala som just fått en bok publicerad (och som jag faktiskt hade mottagit ett par dagar före), och hur bättre avsluta en bokfestival än med att låta en beundransvärd tonåring prata inför andra tonåringar? Säkert bra mycket vettigare än de politiska diskussionerna om Skottlands eventuella självständighet som också fanns med på programmet. Jag stod och väntade på Gordon Brown en dag, med de riktiga fotograferna. Där var mest en massa säkerhetstyper i mörka kostymer och sådana där snören i öronen. När Skottlands förste minister Salmond var där tidigare under festivalen myllrade det mest en mängd poliser, och jag undrade förvirrat om poliskåren plötsligt blivit bokintresserad.

Gordon Brown

Annars har det varit en salig blandning av helt normala författare. Jag var där i totalt sex dagar, med rätt mycket vilodagar emellan. De mest lyckade dagarna var nästan de när jag åkte dit för en enstaka programpunkt och sedan åkte hem igen. Och det är ju fördelen med att ha ett hem att åka till. Man behöver inte bestämma i förväg vad man ska hinna med.

Sara Paretsky

Den jag mest såg fram emot att höra var Sara Paretsky, som pratade med den svenskättade Tom Rob Smith, som jag inte visste något om alls förut. Nu vet jag att hans mamma blev galen. På en svensk gård. Det händer så lätt.

Sista dagens tre stycken Elizabethar (Kessler, Laird och Wein) var roliga att se. Jag undrar om jag ska föreslå att de gör lite stand-up nästa år. Liz Kessler skriver om sjöjungfrur och féer, medan de andra Lizarna var där för att prata Etiopien, kejsare med lejon och hur det är att stå fastsurrad på övre vingen på ett litet flygplan (medan det är uppe i luften och flyger, alltså).

Eleanor Hawken, Curtis Jobling and Cathy MacPhail

Första dagens tremansevenemang med Curtis Jobling, Eleanor Hawken och Cathy MacPhail handlade om spöken. En del tror på dem, och andra inte. En annan dag pratade Debi Gliori om pingviner och drakar, eftersom hon råkar vara passionerat intresserad av båda, och nu hade hon lyckats kombinera dessa i sin senaste bilderbok, som för övrigt är underbar.

Arne Dahl var där en kväll och han läste ur sin nyaste översatta bok (tydligen gjord av en kompis till Sonen). Patrick Ness föreläste om varför han skriver för ungdomar (konstigt, eller hur?). Dyslexi var ämnet för en programpunkt, och det var synnerligen fullsatt.

Wendy Meddour and Mina May

En Edinburgh-debutant, Wendy Meddour, tog med sig alla barnen. Äldsta flickan som är 13 är hennes illustratör, men småsyskonen kom också, samt mormor och morfar (som inte lät Wendy ta hål i öronen när hon var liten!). Samtidigt pratade Steve Cole om sin senaste mumiedetektiv i teatern bredvid, och han var lite upprörd över att jag valde Wendy före honom… Men jag låg i alla fall på lur för att ta en bild på honom när han anlände.

Secret Agent Mummy

Och jag kanske inte lyckades vara skolelev för J K Rowling, men en morgon smet jag med författarhjälp in på två skolprogram. Båda handlade om första världskriget, och var som ‘vanligt’ mycket intressantare än många av de reguljära programmen. Först var det Theresa Breslin och Mary Hooper som pratade, och därefter Tony Bradman, Linda Newbery och Paul Dowswell.

Theresa Breslin, The School Librarian and Mary Hooper

Mellan alla föreställningar jag gick på, kunde jag springa och hitta andra författare medan de signerade böcker. Och de par gånger jag lyckades komma in i författarnas tält, hann jag se en hel del kändisar. Det gäller bara att inte glo.

Kate O'Hearn

Michael Rosen

Och till de fyra svenskar som råkade dricka kaffe vid mitt bord en dag, och som ifrågasatte om detta kunde vara en bokfestival, för var fanns böckerna? så kan jag säga att det var det och böckerna fanns i bokhandeln. Inte bland kaffet och kakbitarna. Jo, där också, faktiskt.

Slutligen, till den författare som jag undrade om han var ledig för en kort träff dagen därpå, det var verkligen inte nödvändigt att gå och gifta sig, bara för att ‘slippa.’ Men grattis till Philip Caveney och hans Susan!

Verity, och Rose

Jag nämnde visst att jag läste Elizabeth Weins nya bok i förra veckan. Rose Under Fire var hemskt bra, och innehållet var på sina ställen fruktansvärt hemskt. Amerikanska 18-åriga Rose var civil pilot för Storbritannien i andra världskriget, och hamnade pga ett misstag i koncentrationslägret i Ravensbrück.

Det är inga lättsamma historier precis, om vad som hände där. Hoppas boken kommer på svenska snart.

Elizabeth Wein, Kodnamn Verity

Relativt snart (september) kommer boken före, dvs Kodnamn Verity, ut i Sverige. Läs den! Den är inte enbart en av de bästa böcker jag någonsin läst, och bästa boken 2012, och kortlistad för Carnegiemedaljen i nästa vecka, men den kommer före Rose. Om man vill få full behållning av Rose Under Fire, ska man läsa Verity först.

Det är en sådan där situation där man blir så glad över att få se hur det gick för ‘sina vänner’ när de (som överlevde) finns med i nästa bok.

Publiceringsdag

Det har publicerats en vansinnig mängd böcker idag. Jag skulle vilja tro att det var min födelsedag de hade i tankarna, men det var det antagligen inte.

Swedish flag

När första boken kom i brevlådan tyckte jag att det var trevligt, och att den skulle jag minsann recensera på rätt dag. Sedan kom det fler och jag tänkte det fick bli de omkringliggande dagarna. Efter det blev det så mycket att jag inte tänkte alls.

Eller recenserade.

Men det var ett fint datum att se på alla press releases, och för att fira dagen bloggade jag på Bookwitch om de som jag fått och var intresserad av. En del kommer t o m att bli recenserade så sakteliga, tills juli kommer och får mig på julitankar.

En bok som faktiskt skulle komma i juli var Malorie Blackmans nya, men sedan upptäckte jag att den kom minsann idag den med. Jag gissar att det ändrades, pga Malories utnämnande till Children’s Laureate i förrgår.

I morgon har jag en recension på en glassbok (Elen Caldecotts The Great Ice-Cream Heist). Dvs ett äventyr där en glassbil spelar en inte oansenlig roll. Sedan får jag väl beta av en bok i taget.

Födelsedagen – som faktiskt var både varm och solig för en gångs skull – tillbringades med att äta scones på altanen och att läsa Elizabeth Weins nya bok, Rose Under Fire. Den ser ut att vara lika bra som Code Name Verity.

Krig

För 30 år sedan flyttade jag från Sverige för att bosätta mig i ett land som var i krig. Visserligen krigades det inte på hemmaplan, men det kändes ändå rätt konstigt att lämna det ‘fridsamma’ Sverige för Mrs Thatchers Storbritannien.

Det var ju mycket av en klass-sak. Om man inte kunde få ett bättre jobb, blev man soldat. Och blev det krig så kunde man dö på ‘jobbet.’ Min nye svågers flickvän hade tidigare varit ihop med en soldat, och på universitetet delade hon lägenhet med en tjej vars bror dog på Falklandsöarna.

Och nu har vi precis firat 30-årsminnet av detta krig. Varför firade vi? Det sägs att fler f d soldater har dött efter kriget, än under de där månaderna. De har tagit livet av sig, pga allt det hemska som hände. Och vi är ju i ett nytt krig nu. Det har även funnits tid för minst ett par andra krig under mellantiden.

Böcker om krig fortsätter att skrivas. Vi är fascinerade av våld och elände. Det blir givetvis böcker om de nya krigen, men också från de två stora världskrigen. Mest, skulle jag tro, från andra världskriget. Nu kan det inte vara för att de som skriver levde då, utan nu är det andra som ‘hittar’ på romaner från den tiden.

Jag tycker inte om krig, men jag måste medge att jag också är fascinerad av krigshistorier. Är inte säker på detta, men nog skrivs det ganska få krigsböcker på svenska? Här i Thatchers efterföljares land finns det hur många böcker som helst.

Jag dras till dem. Det är som om det är ‘lite mysigt’ med den perioden, på något sätt. Det är ju heltokigt, för det var både farligt och fattigt och inte trevligt alls. Vi har en teori att Farmodern (5 år då kriget bröt ut) har så många bord hemma för att de fick gömma sig under dem som bombskydd. Det låter löjligt, men det var faktiskt så.

Men det är ju något man glömmer när man läser om England under kriget. Jo, tyska plan attackerade och bombade. Men på det stora hela bodde man med sina egna, med få spioner och inga utländska soldater som bestämde. Man behövde inte gömma flyktingar med risk för sitt eget liv.

Jag har nyligen läst flera böcker som utspelar sig i andra europeiska länder, och man blir påmind om hur det måste ha varit att ha tyskarna i det egna landet och att alltid leva med hjärtat i halsen och att inte veta vem man kunde lita på.

Code Name Verity av Elizabeth Wein utspelar sig till stor del i Frankrike, med en motståndsrörelse som dagligen slåss mot tyska armén. Shirley Hughes har just kommit ut med en roman från Florens 1944, Hero on a Bicycle. Där håller visserligen tyskarna på att dra sig tillbaka, men faran är kvar. Att vara tvungen att gömma allierade soldater fastän man är rädd och i fara själv. Frågan vad man gör när ens tyskvänliga granne oanmäld stolpar in och ser saker. Att vara för ung för att gå med i motståndsrörelsen.

Eller K M Peytons Blue Skies & Gunfire, där huvudpersonen blir skickad ut på landet från London, men hamnar ur askan i elden, med tyska plan som bombar varje vecka, och en kärlekshistoria med en pilot. Måste han dö?

Häromveckan nämnde jag ett par indiska romaner. Siddhartha Sarma skrev om kriget i Assam och Burma, och det var verkligen inte enbart britter som slogs eller dog. Och Bali Rai skrev en hel bok om de indiska soldater som åkte till Europa för att kriga för snart hundra år sedan. Även Jamila Gavins bok har en bit om hur barnens pappa som var i London 1939, ryckte in som soldat och slogs för imperiet.

Så har jag precis avslutat Noel Streatfeilds A Vicarage Family, som är självbiografisk, och som slutar sommaren 1915 med att hennes kusin kommer hem på permission från kriget i Europa. Han gråter och är rädd, men måste återvända. Och givetvis kommer han aldrig hem igen. Det fanns tecken på detta genom hela boken, men man hoppas ju ändå… Och så gråter man en skvätt när telegrammet kommer.

Det var (inte) bra

Av någon underlig anledning tycker jag att böcker ska vara bra. Åtminstone de böcker jag läser. Andra kan ju ligga där och vara lite dåliga om de så vill, bara de inte stör mig. Livet är helt enkelt för kort att slösa bort på halvbra böcker, när det finns massor med bra man kan välja.

Tyvärr är det ju så att man måste testa en del innan man ger upp. Jag blir bortskämd med alla recensionsex jag får hem. Om det var så att jag skulle gå ut och köpa, eller på annat sätt göra mig av med pengar på böckerna, är det en hel del jag aldrig ens skulle släppa in i huset.

Och då ska man nog tänka som så att de inte ska få ta min lästid heller. Igår morse startade jag en som verkade OK när författaren bad mig att recensera. (Och bara det är ju jobbigt. Svårt att säga nej. Svårt att låta bli att läsa. Och lika hemskt att behöva säga att man inte gillade boken.) Men femtio sidor in ansåg jag att den var nog ‘bara’ en kärleksroman. Visserligen med lite annat i receptet, men inte tillräckligt. Och dessutom saker som inte stämde, så möjligen hade hon glömt att tänka igenom allt.

Sedan fortsatte jag med en annan, som jag hade förhoppningar om. Men idag, med nästan hundra sidor avverkade, får den gå och ställa sig i skamvrån med den första. Efter en kvarts bok vill jag att den ska locka mig, verka lite bra, och så. Denna var en översättning, så det är svårt att gissa vilken effekt det haft. Lite bristande logik dessutom, precis som den första boken. Och mest kärleksroman, den med.

Efter två missar valde jag del fem av Michael Grants Gone serie. Då vet jag i alla fall vad jag får. Fear verkar lika bra som de andra, och nu är det bara en bok till och sedan vet vi vad som faktiskt hände när alla vuxna försvann.

Barry Hutchison, The 13th Horseman

Före dessa besvikelser läste jag en fantastiskt bra bok. Min första bok av Barry Hutchison, som heter The 13th Horseman. Vansinnigt rolig och lite av en Terry Pratchett-sort. Har varit medveten om Barry ett tag, men inte kollat in hans serie Invisible Fiends, eftersom de böckerna t o m skrämmer Barrys lille son, vilket han tycker är bra… Men själv är han skraj för ekorrar, så han har verkligen ingen rätt att säga något.

Lustigt, förresten, hur samma sak dyker upp i flera böcker på kort tid. Läste en bok i förra veckan om Digerdöden. Bra, men inte direkt upplyftande. Sedan recenserade jag ett par böcker av Ann Turnbull som jag läst för längesedan, och de hade pest i sig också. Och så kom jag till Barrys bok, där han t o m har en gubbe som heter Pest. Så nu har jag pestat nog för ett tag.

Och den där jag berättade lite om för att par veckor sedan; ja den visade sig vara en av de bästa böcker jag läst. Code Name Verity av Elizabeth Wein. Den där sortens bok som vill bli omläst ganska så omedelbart.

Och då kan man absolut inte slösa bort sin tid på fel böcker.