Etikettarkiv: Enid Blyton

Översättartankar

Upptäckte att jag hade mer att säga om översatta böcker.

Bortsett från eventuella puritanska tankar man kan ha om att det är bättre eller finare att läsa på originalspråk, så räknar jag inte med att en roman förändras så hemskt mycket på ett annat språk. Och om den gör det; är det oundvikligt för det andra språket kan bara inte förmedla samma känsla, eller beror det på översättaren? Och är det då en smaksak för denne, eller är de inte så bra på ursprungsspråket? Eller för den delen, det språk de översätter från. (Lärde mig av Sonen att hans översättningar från skandinaviska språk till engelska ofta används av översättare i resten av världen, för det är enklare. Och då behöver man ju veta om man kan lita på den versionen.)

För en del år sedan läste jag en hel trilogi – av Rachel Ward – på svenska, för att hon inte visste vad att göra med de svenska böckerna hon fick, och skickade dem till mig. Och bortsett från den där känslan att det ju inte var riktigt klokt, så tyckte jag om böckerna – vilket väl var Rachels förtjänst – och översättningen kom inte i vägen för handlingen. Eller det tyckte jag, utan att ha läst böckerna i original.

Minns att mina snabbdykningar i svenska versioner av Meg Rosoffs böcker, samt ett par av Cathy Hopkins, som jag redan läst på engelska, ledde till tanken att de kändes rätt så bra, men som svenska tonårsböcker. Dvs skrivna med svenska tonåringar i tankarna, och det var nog ett stilval av översättarna i de fallen.

Började läsa en översatt vuxendeckare i veckan, från engelska till svenska. Räknade med att den skulle vara helt OK. Men jag stördes snart av känslan att det blivit en lite annan stil på boken än den skulle haft i original. Personerna, åtminstone mannen, lät otrevligare än jag skulle velat. Han flinade, t ex.

Fast jag vet faktiskt inte längre exakt vad flina står för. Men i mitt huvud ville jag inte att han skulle flina.

Kommer däremot ihåg nu att jag tror att barnen i Femböckerna flinade ibland. Då led jag inte av det, och nu undrar jag om det helt enkelt inte finns ett bra ord för engelska ‘grin.’ Och jag är fullt medveten om att just Enid Blyton helt förändrades i översättning, men det är till stor del för att vi svenskar inte har deras snobbiga övre medelklass-inställningar till de ‘lägre’ klasserna.

Och det sägs ju att Gabriela Mistral fick Nobelpriset för att översättningarna var så bra.

Pedagogiskt?

Bra skräp? Eller bra skräpigt? Pedagogisk läsning?

Ja, det vete katten.

Den här artikeln förorsakade en del diskussion på Facebook under senaste veckan. Vi gamla tycktes alla ha läst och gillat varierat ‘skräp’ under barndomen; Kitty, Biggles, Blyton, Kulla Gulla. Och även om man som vuxen kanske inte längre älskar dessa böcker, så gillar man effekten de hade på oss som unga.

De gjorde oss till läsare.

Tydligen ska allt vara pedagogiskt nu. Om det är vanliga vuxna som själva kommit på detta, eller om de skrämts till sin nya attityd av andra som ‘vet bäst’ ska vara osagt. Själv känner jag varken Johanna Sandberg eller Anders Jacobsson som är de med åsikter i artikeln. Men de har helt rätt. Vi behöver lätt och rolig läsning som barn. Annars blir det inte läsare av särskilt många. Uttråkade i tidig ålder eller bortskrämda av elitidéer.

När jag började läsa Litteraturkunskap på Göteborgs Universitet runt omkring 1980 blev jag – positivt – förvånad över en av kurserna; två poäng i barnlitteratur. Det motsvarade visserligen bara två veckor i tid, men läslistan var lång. Å andra sidan läser man som vuxen rätt fort, speciellt barnböcker.

Det var inte bara Anne på Grönkulla och annat mera ordentligt som skulle behandlas. Kitty fanns med på ett hörn, och Fem-böckerna. Och ännu ‘värre.’ Man skulle läsa en Allers-roman e dyl, samt en Nick Parker. Detta för att kiosklitteratur till stor del lästes (läses?) av barn. Jag hade gjort det som barn, men trodde jag var ovanlig. Tydligen var vi många som njöt av Barbara Cartland m fl.

Den kursen frigjorde all oro över böcker och läsning. Efter det har jag tillåtit mig läsa vad jag vill. Och nog kan en Fem-bok vara betydligt roligare än en präktig bok, rekommenderad av en lärare som vill väl?

Dessutom är det viktigt att vara medveten om att Fem-böcker inte gör en dum i huvudet, eller att James Joyce vid elva års ålder skapar små genier. Jag pryade i en bokhandel. En av de anställda föreslog att jag skulle läsa Graham Greenes The End of the Affair (ja, på engelska, dessutom). Det var inget fel på boken, men det var fel ålder på mig.

Och barnsliga – dvs lättlästa – men tråkiga böcker är inte ett dugg bättre. Rekommendera det som fyllde dig med entusiasm. Fundera bara på om barnet är i ungefär samma ålder som du själv var den gången.

Det bästa med bra barnböcker är att man aldrig behöver sluta läsa dem. Om de är bra, så är de bra. Så enkelt är det.

Enid och de Fem

”Dom gör ju inget annat än äter” sa Grannflickan. I mitt stilla sinne tänkte jag att det lät underbart, och vad var fel med att äta? God mat sattes framför dem dagarna i ända. Vad kunde vara bättre? (Här måste tilläggas att Grannflickan fortfarande är smal och vacker, medan jag fortfarande inte är det.)

Fem söker en skatt

Det handlar alltså om Femböckerna. Visst åt de hela tiden, men inte orkar man med äventyr på en tom mage. Men jag tror att maten var det enda mina svenska barndomskompisar klagade på. Att sedan Den Pensionerade Barnbibliotekarien avskydde Femböckerna, och vägrade ha dem på sitt bibliotek var en annan sak. Skräpböcker var de visst också, för alla över femton eller så.

Men i sitt hemland är Femböckerna avskydda av alla över femton av en annan orsak. Klassamhället märks väldigt tydligt i det engelska originalet. Jag har inte kunnat bestämma mig för om man inte såg det i svensk översättning för att det var bortsuddat, eller för att vi helt enkelt inte ser på samhällsklass på riktigt samma sätt. Alla bovar är givetvis arbetarklass, och gärna lite otäckt utländska eller zigenare, och det är helt OK för barnen att tala om dessa människor med förakt. Man ska vara rätt nedlåtande om tjänstefolket, även om de bakar goda scones, eller bjuder på saft i sina enkla boningar. Och de bugar och tackar. Tjänstefolket, alltså.

Bortsett från denna deprimerande observation är böckerna perfekta som tidigt läsmaterial för barn. Man ska bara klara av att växa ifrån Femböckerna i tid. Jag har tappat räkningen på alla författare, både av barnböcker och av deckare, som anser sig ha fått sin första inspiration till skrivandet från Blyton och de Fem. Och det är väl inte dåligt?

Vi tittade nyligen på en BBC-film om Enid själv, spelad av Helena Bonham-Carter. Det är bara att konstatera att människan var hemsk. Men det förhindrar inte att man kunde älska böckerna. Man kan åtminstone säga att hennes två döttrar fick lida för konsten och för att vi andra skulle få spännande läsning under barndomen. Hennes stackars man hade det inte roligt heller, och det var ändå han som upptäckte henne. Men han ersattes så småningom av en annan man, som hon knyckte från första frun.

Så varför bloggar jag så här?

Egentligen är ju jag personligen inte särskilt intressant. Men, ganska ofta får jag frågan varför jag gör det här, och vad jag gjort förut, och ska jag bli vuxen någon gång? Det senare är lika idiotiskt som att fråga om jag ska lära mig att dricka kaffe. Om det har gått så här många år utan, borde det gå bra i fortsättningen också, tycker jag.

Men jo. Som barn läste jag barnböcker, så klart. I trettonårsåldern tyckte jag att jag uttömt det som var intressant på biblioteket, så gick en trappa ner till vuxenavdelningen. Efter att tag tyckte bibliotekarien att om jag nu skulle hållas där, så var det lika bra att jag fick ett vuxenkort. Så jag läste mig igenom deras Agatha Christie, och när de svenska översättningarna tröt, så tog jag Agatha på engelska, så blev det lite till.

Andra omgången barnboksläsande blev det på Litteraturvetenskap i Göteborg, där det ingick 2 poäng barnböcker. Då upptäckte jag att Anne på Grönkulla var en bra bok, och inte alls så töntig som jag hade trott som barn. Fortsatte läsa lite barnböcker då och då, för det var roligt.

Tredje gången (gillt) var när Glina lärt sig läsa. Sonen läste Roald Dahl parallellt med Blyton, och jag hade aldrig läst Dahl som barn. För gammal, gissar jag. Så jag började arbeta mig igenom Roalds böcker, men halvvägs visade det sig att Sonen blivit äldre, och jag övergav Dahl för allt det nya vi hittade. Philip Pullman kom strax efter Blyton fått stryka på foten, och sedan var det ingen gräns för vad de små Glina läste.

På högstadiet (secondary school) skaffade Sonen sig jobb på rasterna med att arbeta i skolbiblioteket, och jag hamnade snart där också, som volontär en gång i veckan. Det var roligt att komma ut, och barnböcker var i alla fall något jag kunde.

Där kom jag i kontakt med en nystartad liten bokhandel, och både biblioteket och affären ordnade författarbesök och annat roligt. Jag insåg att författare var vanliga människor, fast ovanligt trevliga sådana. Efter denna djupa upptäckt, gick jag vidare till att skriva till dem vars böcker jag speciellt gillade, och 2004 kom jag i kontakt med Meg Rosoff, vars första roman just kommit ut och vunnit pris och annat.

Sedan dess har Meg och jag varit i sporadisk kontakt och för några år sedan när jag var nere i London och hälsade på henne, fick Meg idén att jag skulle blogga. Så jag åkte hem och började med det. Meg har nog inte riktigt hämtat sig från chocken att någon faktiskt lyssnade till henne och följde hennes råd.

Ju mer författare man lär känna, desto mer växer kontaktnätet, med introduktion till andra, och deras förlag och deras PR personer.

Philip Pullman (and ice cream) signs

Och Sonens favorit Philip Pullman hade en roll i det hela också. Sonen och jag stack iväg till bokmässan i Göteborg för fyra år sedan. Jag hade ju lärt mig att man kan fråga om allt möjligt, så på något hastigt och lustigt sätt blev Sonen erbjuden att intervjua Pullman. Vi lånade en kamera (sådana amatörer!) av Skolkompisen i Borås och fick en fin pratstund med Philip. (Medge att Philips glass matchar hans kläder ganska perfekt!)

Efter det ansåg jag att kan Sonen, så kan jag.