Etikettarkiv: Eoin Colfer

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Annonser

Nämen hejsan!

Är författare också människor?

Det är roligt att komma ut och träffa författare; både nya och ‘gamla.’ De ‘gamla’ var ju nya en gång, och det faktum att jag nu liksom känner dem är väl ett tecken på att man kan lära känna de nya nya också.

Fast det var inte det jag ville säga här.

När man träffar dem, är de oftast ute och reser. Ja, inte att de är speciellt förvillade eller så. Mer att de inte är hemma, utan är omgivna av mer eller mindre främmande människor under några dagar eller en vecka. Och precis som jag tycker det är kul att stöta på folk jag känner i en ny miljö, så kan det ju vara så att författarna också tycker det.

Men det verkar som om – en del – organisatörer och PR-människor inte vill att de ska ha ett förflutet. Jag är ofta medveten om att när en författare stannar till och hälsar på mig, just som de är på väg till eller från ett framträdande, en boksignering eller en foto-session, så blir folk sura.

På mig. Och det enda jag gjorde var att ‘råka’ stå där, vilket jag ju gjorde för att det är vad jag gör.

Och jag gissar att författaren bara blev glad att se ett bekant ansikte, även om ansiktet var mitt. (Det finns ju finare ansikten att se.)

OK, Hilary McKay verkade glömma att hon hade en kö med fans som ville ha sina böcker påskrivna. Och Cathy Cassidy stannade verkligen bara till för ett par minuter medan kön organiserades och kaffe, eller vad det nu var, skaffades fram. Och om Eoin Colfer som är känd över hela världen, och som är Irlands children’s laureate, vill vinka åt mig, så får han väl det? Man kan se att yrkesfotograferna ser förbluffade ut, men det var personen som ledde Eoin dit som blev mest irriterad. Det blir hon ofta.

Eoin Colfer

Jag tycker bara att jag inte kan stå där och se sur och ovälkomnande ut, eller vända ryggen till, för att visa att jag minsann inte uppmuntrar detta lösa hejande hit och dit.

Blodigare än väntat

The Albert Halls

Man lär så länge man lever.

Det blev en jobbig men mestadels rolig snabbhelg i Stirling. Nästa gång ska jag ha en vilodag före och en efter. Var helslut. Kom nästan inte ur sängen på måndagen när jag skulle åka hem. Yr och svimfärdig på samma gång.

Kanske det var Jo Nesbø-effekten. Hade väntat mig en charmig och intressant bästsäljande norrman. I stället blev det så tråkigt att jag reste på mig och gick efter mindre än halva tiden, och jag brukar vara rätt tålig. Som en vän till mig som såg honom på samma turné sade, han var en ‘arrogant tit.’ Och hon var en fan. Det hann inte jag bli, som tur var.

Mons Kallentoft såg jag inte röken av, men hittade Arne Dahl ett par gånger, samt bytte några ord med honom som hastigast när vi båda varit på andra events.

Stuart MacBride, Val McDermid and Craig Robertson

Det absolut bästa var Stuart MacBride (som jag bara läst en dyslexi-vänlig bok av, vilken var trevligt kort, för annars hade jag inte vågat fortsätta) som snackade med Val McDermid i en timme. De skämtade och hade sig, och det var nog ingen som ville gå när det var slut. Det är underhållning, det!

Linda Strachan and Sophie McKenzie

Första evenemanget var ungdomsböcker med Linda Strachan och Sophie McKenzie, och de bevisade att man inte behöver vara vuxen för att få bra böcker. Linda har en mordbrännare och Sophie en terrorist i sina senaste böcker, och deras små smakprov fick nog alla att vilja läsa mer.

James Oswald

Tyvärr hade Eoin Colfer fått ställa in i sista minute, och han ersattes av Skottlands nya deckarsensation James Oswald som fick prata med Colin Bateman. Det blev ju inte hel-irländskt på det viset, men James var intressant. Han gav ut sina första två deckare som eböcker och sålde flera hundra tusen ex innan han fick ett kontrakt med Penguin, och fick sin bok vald av Richard and Judy på teve. Han köpte en traktor för pengarna…

Stuart Neville

Mitt sista event var med Mark Billingham, som jag inte kände alls, och Stuart Neville, som nästan visste vem jag var, i alla fall. Nu vill jag läsa Marks böcker, men hur ska jag hinna med det? Han är redan på bok 14. Köpte faktiskt Stuarts nya bok, som jag hört en massa bra om. Ratlines är baserad på fakta om nazisterna i Irland efter andra världskriget.

Bloody Scotland bookshop on a Sunday morning

Jag köpte totalt tre böcker, vilket inte är dåligt för någon som i princip aldrig betalar för böcker. Nej, det blev två inköp. Den tredje boken fick jag av Colin Bateman för att jag är så snäll. Eller något sådant. Den Bättre Hälften har redan läst James Oswalds bok, som utspelar sig i Edinburgh. Räknade ut att hans detektiv måste bo granne med Sonen. Åtminstone en vecka till, innan Sonen flyr därifrån.

Alex Gray, The Swedish Girl

Svenskarna i Stirling

OK, och en norrman.

Jag är – nästan – på väg till Skottland för en weekend av mord och annat trevligt.

Jo Nesbø ska förstås dit. Ja, förstås och förstås. Vet inte vad en norrman ska göra på en skotsk deckarhelg, men föralldel. Utsåld är han givetvis också. Han är här på hemmaplan dagen före, vilket jag missar eftersom jag sitter på tåget för dagen därpå. Hänger ni med så långt? Och han ska vara på den stora bokhandeln och signera samma dag.

Arne Dahl ska också vara i Stirling, och honom ser jag inte heller, eftersom jag ska gå och lyssna på två ungdomsboksförfattare på samma tid i stället, Linda Strachan och Sophie McKenzie. Barnböckerna kommer före vuxendeckarna, till och med när det är svenskar med. Arne ska även han signera i bokhandeln i Manchester, som jag eventuellt skulle kunna hinna hem till. Fast just nu har vi utbytt mobilnummer för att kanske hitta några minuter i baren under helgen, mellan allt annat vi båda vill hinna med.

Mons Kallentoft, vars böcker jag inte vet något om alls, ska prata på samma gång som Eoin Colfer och Colin Bateman, så därför missar jag honom med. Han är utsåld, så det är ju bra. Det är väl charmen med allt det nordiska mordiska. Har jag tur finns han i baren, han med. Om jag känner igen honom.

Mons ska vad jag vet inte signera något i Manchester. Det ska däremot Lee Child, som är med i Stirling och som är mycket utsåld. Så klart. Så vi kommer allihop att virvla runt mellan Manchester och Stirling under några dagar.

Stuart Neville

Och så undrar jag vad mina irländare och nordborna har att göra med skotska mord. Ovan ser ni Stuart Neville, en trevlig irländare, som också kommer att vara med. Det kanske bara är så att Stirling blir en mötesplats för dem som kommer från höger och från vänster?

(Jag får klara mig utan min fotograf, dessutom. Så bilderna blir väl lite skakiga, så där.)

Semesterboken

Ja, det var rätt. Boken. Släpade med mig fem böcker på min niodagars-tur, väl medveten om att jag inte skulle hinna med alla. Men det är skönt att ha lite att välja på.

Satte den tunnaste i handbagaget på utresan, och den läser jag fortfarande. Det är Eoin Colfers nya vuxendeckare, Plugged. Den är bra, så det är inte anledningen till att det går sakta. Har väl bara haft annat för mig under veckan. Och det är kanske också bra.

Eoin Colfer

Man bli aningen förvånad över hur Eoin kan skriva så hårdkokt och med så mycket svordomar, när man vant sig vid den skojiga tonen i Artemis Fowl och de andra barnböckerna. Men en bra författare kan mer än en sak, och Eoin bevisar att han vet vad som ska till för hårdkokta deckare.

En annan sak är att han skriver så övertygande om USA, även om hans huvudperson är irländare. Daniel McEvoy är fd soldat, och numera utkastare på en sliskig klubb. Hans ‘flickvän’ hittas mördad, och själv ‘råkar’ han ta livet av någon samma dag. Sedan gäller det för honom att inte åka fast och att hitta den som dödade tjejen.

Har som sagt inte kommit till slutet, men kan gissa ungefär hur det går. Frågan är om Eoin kommer att skriva fler vuxenböcker. Han gör det ju bra, men på sätt och vis skulle jag föredra att han inte slösar bort sin talang på vuxna. Barnen behöver honom.

Den andra frågan är om Eoin kommer att tjäna lika mycket, eller t o m mer, pengar på den här boken. Vanligen blir det bättre förtjänst på vuxenböcker, men risken finns väl att han mest ses som en barnboksförfattare, och att sk ‘vuxna’ läsare inte är så intresserade som jag anser att de borde vara.

(Ska tillägga att fotot är urgammalt. Nyligen har Eoin lagt sig till med skägg, och jag har inte riktigt vant mig vid det.)

1 kg Artemis Fowl och lite frysta ärtor

Jag måste verkligen sluta skriva bloggar om böcker och mat. OK, jag vet att detta är en bokblogg. Det var inte så jag menade. Det var kombinationen ätbart och läsbart. Fast nu är det i alla fall grönsaker och inte kakor.

Findus in the kitchen

Bokhandeln vid torget i Varberg tänker jag främst på som inköpsplatsen för Findus. För tolv år sedan parkerade jag de ganska unga Glina hos Morbror L och gick ut på stan för att fixa en bouppteckning. Det var därför vi besökte Varberg den dagen. Som den fantastiska mamma jag trots allt är, stannade jag sedan till i bokhandeln för att se om jag kunde köpa någon present till Glina. Minns inte om det blev en bok till Sonen, men Dottern fick en Findus. En tyg-Findus.

Nu i veckan var vi åter i Varberg, och medan Dottern och jag fixade ett akut problem på Lindex, gick Den Bättre Hälften till bokhandeln för lite lugn och ro. Han upptäckte att de sålde böcker kilovis från en låda på trottoaren. 60kr kilot. De hade gott om bra böcker. Tyvärr, eller som tur var, behövde vi inga. Men hasta gärna dit för lite billig Artemis Fowl. Nu när den åttonde Artemis-boken precis kommit ut på engelska kan det vara hög tid att läsa nummer ett om man råkat missa den.

Books by weight

En annan affär som också har med ätande att göra är godisaffären. Vi går oftast dit varje år när vi är på besök. Första gången tyckte affärsinnehavaren att det var lite konstigt att jag pratade svenska med en unge som svarade på engelska (det var då, det). Han behövde en förklaring till vårt beteende. När vi pratat en stund, visade det sig att denne sydeuropeiske man hade ett förflutet i Salford, som ligger nästgårds till häxans hemmaplan.

Oj då, det blev visst lite sötsaker, trots allt.

Om ifall att

Ska någon annan skriva färdigt en bok åt en författare som dött?

Jae, nej, egentligen inte. Fast är man desperat som läsare kanske man vill det?

Nu senast är det Patrick Ness som fått i uppdrag att skriva ”färdigt” en bok av Siobhan Dowd, som tydligen lämnats hos ett förlag (inte hennes vanliga) innan hon dog. De lär ha frågat hennes goda vän Fiona Dunbar först, men hon kände inte att hon kunde.

Eoin Colfer oroar sig tydligen över vad som händer med Artemis Fowl om han inte kan skriva färdigt. Så han har en ”if the plane goes down” pakt med Morris Gleitzman om att de ska avsluta varandras böcker, om det värsta händer. Man kan ju säga att de i alla fall har valt sin egen vikarie, och båda skriver bra och roliga böcker, så kanske det går fint. Men jag hoppas det inte ska bli nödvändigt.

Både Jane Austen och Elizabeth Gaskell dog ju med oavslutade romaner, och visst önskade man att man kunde fått allt, men någon annan kunde väl inte veta precis vad de tänkt sig. Och precis som fortsättningar på en populär bok inte behövs, egentligen, så tycker vi ibland det är roligt att läsa vad någon fantiserar ihop. Å andra sidan så kan man ju själv hitta på vad man vill ha, om ingen annan gör det.

Och sedan är det ju den där omtalade svensken och hans trilogi som skulle blivit tio böcker…