Etikettarkiv: Jacqueline Wilson

Hunger

Som Skolkompisen sa när jag ojade mig över att jag kände mig trött, jag skulle ju faktiskt trappa ner lite grann. Har nog misslyckats med det.

Nu senast har Dottern och jag följt Manchester Children’s Book Festival i elva dagar. Tänkte – något felaktigt – att ett evenemang om dagen, på ‘hemmaplan’ skulle vara rätt enkelt att klara av. Men det var det inte.

Roligt och intressant, men inte vilsamt eller så. Fast vi ‘led’ inte på samma nivå som organisatörerna. Två av dem, med ett fåtal medhjälpare, som borde ha varit många fler. Redan efter några dagar såg James och Kaye ut som spöken (fina spöken, men ändå), och när sista dagen kom gick de praktiskt taget på knäna.

Då hade de tagit hand om höjdare inom barnboksvärlden som Cathy Cassidy och Jacqueline Wilson och Philip Pullman, samt många fler medelstora författare. Näst sista dagen var det afternoon tea med Michael Rosen på stans finaste hotell.

Vi såg fram emot detta, eftersom det förra gången var fantastiskt på alla sätt. Tydligen hade James och Kaye också gjort det. Tyvärr ändrade hotellet på arrangemanget och bokfestivalsarrangörerna fick minsann gå utan te. Och kakor. Och smörgås.

Michael Rosen

Den gästande författaren fick inget heller, men han var inte precis tappad bakom en vagn, så han hällde resolut upp te i en kopp han knyckte på ett bord. Vi själva gick i halvtid, eftersom Dottern enbart ätit frukost den dagen, och det var lite jobbigt att titta på folk som åt.

Och enligt vad Kaye sa dagen därpå, så hade hon och James slängt sig över de överblivna smörgåsarna på borden när folk gick hem.

Så ska det ju inte behöva vara. Jag skulle egentligen inte nämna namn, men Midland Hotel tog över tjugo pund per vuxen för vad som var ett lite futtigt te även för dem som blev serverade. Och med tanke på att det var jättebra för två år sedan visar att de kan. Om de vill. Och om de meddelar dem som ska utföra utfordringen av gästerna.

Kaye Tew and James Draper

Så väldigt svenska

Det kan ofta bli lite bonus så där, när man gör saker. Igår var jag i Newcastle och jag ville nästan inte åka. En kort period med resor till Skottland och en tandläkarvecka i Sverige var verkligen nog. Men jag hade ju en tågbiljett till Newcastle, så jag kravlade ur sängen och hoppade inte tillbaka in.

Det var en privat visning av en ny utställning om Jacqueline Wilson på Seven Stories, som är ett museum för barnböcker, som fick mig att inte somna om. Jacqueline var själv där, och likaså hennes illustratör Nick Sharratt.

Vi blev visade runt och sedan följde en presskonferens och fotografering. Eftermiddagste i deras café före det officiella öppnandet med tal och annat. Medan jag satt där och sörplade te i ett hörn (ville ha ett bord, så det var inte antisocialt beteende den här gången) tittade jag på folk.

Man gör ju det. Stirrar på folk. Och det var värst vad de två damerna framför mig (mamma och dotter) såg svenska ut. Pojken de hade med sig var blond och fin. Men man kan inte alltid gå omkring och ‘anklaga’ folk för att vara svenska.

Så det var inte förrän vi kom upp på vinden (!) för att lyssna på alla talen som jag hörde dem prata. Visst var de svenska. Och i samma ögonblick insåg jag att den yngre av dem var Brita Granström, svensk konstnär och illustratör av barnböcker med maken Mick Manning.

Var ju tvungen att prata lite med dem, fastän det var ytterligare ett sådant där tillfälle när jag måste medge att jag inte läst en persons böcker. Och vi har nästan sprungit på varandra på olika festivaler, men antingen var det fel dag eller så kolliderade tiderna med annat.

Men nu har vi alla fall träffats. Kanske t o m kommer att kolla in en bok eller två, trots att bilderböcker är min svaga sida.

Edinburgh 2011

Jag vet. Jag lovade. Men på något sätt räckte tiden inte till. Jag ville sova lite alltemellanåt, och så gick det som det gick. Det blev inget bloggat alls i Edinburgh.

Men det var bra, om än jobbigt. Vi var inne i Edinburgh varje dag under åtta dagar, och med daglig resa till och från Stirling tog det tid. Och krafter. Vi orkade (nästan) med ett par, tre evenemang per dag plus lite boksigneringar.

Ska sätta upp bilder här ett tag nu, och startar med Nick Sharratt. Det är han som illustrerar Jacqueline Wilsons böcker, samt sina egna och en del andra dessutom.

Och nog måste man beundra hans skjorta? Vi hade sådana gardiner en gång, fast de var gula.

Nick Sharratt

Nu vill jag bara göra ingenting

Gjorde det där vanliga felet för någon månad sedan när jag bokade in flera resor på kort tid. Tänkte att ‘det går så bra så’. Jag visste att jag gjorde ‘fel’, men tyckte det var värt det. Och det var det, så länge jag bara kan kollapsa lite nu. (Planer på att ändra om ‘lite’ hemma är ytterligare en vansinnig grej.)

Orion's party at the October Gallery

Efter de två bokpris-evenemangen jag berättat om tidigare, var Dottern och jag bjudna till Orion-förlagets sommarparty i London förra veckan. Vi åkte dit och minglade i ett par timmar och åkte sedan hem igen. Många av Orions författare var där och de vanliga i bokvärlden för övrigt. Intressant plats att ha partyt på ett galleri i Bloomsbury. Vi hade tur med vädret och kunde vara ute på deras gård i värmen och kvällssolen.

Caroline Lawrence var där, och Liz Kessler som precis återkommit från en research-resa på Hurtigruten. Lucy Coats, Lauren St John, Michelle Lovric och Francesca Simon samt många andra kom också. God plockmat, fast som vanligt lite väl mycket kött.

The hat incident

Vi ‘kopplade av’ med att åka till Skottland över veckoslutet, eftersom Sonens universitetsexamen skulle gå av stapeln i Edinburgh. Trevligt, men inte så värst mycket vila. Kul att se alla studenterna i sina slängkappor och trevligt att gå ut på lunch med Sonen och Farmodern, samt flickvännen Dodo med familj. Det är inte ofta jag lunchar i tre timmar, speciellt inte med champagne. Drack den visserligen inte, men ändå.

Dagen efter passade vi på att luncha med en författare som är nyinflyttad i Skottland. En trevlig pizza- och pastalunch, med äkta italiensk hemgjord glass, även om vi nu bara satt där i två timmar och pratade. Helen Grant hade familjen med sig, och våra gubbar hade mycket gemensamt, och hennes barn var bara en aning rädda för häxan. De arbetar sig igenom den skotska historien (i kronologisk ordning) för att lära känna sitt nya hemland. De hade precis kommit till vikingarna, så det var rätt lämpligt med mig. Så att säga.

Corrieri's

Igår kväll var det dags igen. London igen. Med Dottern igen. Det var utdelning av bokpriset Branford Boase, som är för förstagångsförfattare. Deras shortlist var mycket stark, och jag hade omöjligt kunnat välja. Priset gick till Jason Wallace för hans bok om Zimbabwe på åttiotalet. Det speciella med Branford Boase är att även redaktören får pris, eftersom deras arbetsinsats inte är att förakta. Charlie Sheppard hade jobbat med Jason på Out of Shadows.

Branford Boase 2011, authors and editors

Mycket folk där, med Jacqueline Wilson som prisutdelare i spetsen. Andra förhoppningsfulla var Candy Gourlay, Keren David, Pat Walsh och J P Buxton. Där var inte så många andra författare närvarande som det brukar vara, men France Hardinge, Simon Mason och Sarah McIntyre syntes i vimlet.

Och roligt som det var, kan jag nu bara tänka på att läsa och sova och ta det lugnt. Men så bra blir det inte. Här skas kånkas runt möbler. Vi var på IKEA i måndags…

Avslutning på Charlotte Square

Lucy Coats

Jag hann inte riktigt bli färdig med bokfestivalen i Edinburgh tror jag. London-resan bara hoppade in lite i mitten på nedtrappningen av festivalsyran. Men jag kan väl slänga in lite foton på författare och annat jag kommer på. Efter det kan det vara dags att blicka framåt och allt det där.

Theresa Breslin with Mr B

Joyce Carol Oates

Donna Moore

Philip Pullman in Charlotte Square

David Almond

Jacqueline Wilson's hands

Ally Kennen and Lucy Christopher

Keith Charters

Gillian Philip

Vi hade inte en odelat bra festival. Presskontoret var inte helt fritt från mobbningstendenser i år. Personen ifråga kom fram till oss på sista dagen och undrade om vi hade något på gång den dagen, väl medveten om att hon inte givit oss någon gratisbiljett, och att man inte kunde köpa biljetter heller, eftersom det bara var för skolor i sluttampen. Men hon kunde inte argumentera bort det faktum att vi blivit inbjudna av författaren Lucy Coats, så hon log och sa att det var ju hemskt trevligt.

Och det var det.

Trädgården var full av låg- och mellanstadiebarn, och toaletterna erbjöd lagom dramatik i form av inlåsta barn som inte kom ut. Och den varma chokladen var helt slut. Ballonger och vimplar piffade upp gamla statyer. Och solen sken.

Sista evenemanget, som vi hörde genom tältväggen medan vi slutbloggade med hjälp av festivalens wifi, handlade om matematik. Kjartan Poskitt skriver roliga faktaböcker om matte, och hans stora publik skrattade så de skrek.

Och Keith Charters från Strident Publishing såg ut som en popidol, med småpojkar springande efter sig med krav på autografer.

Vi tog inte så mycket bilder sista dagen, så det blir ett potpurri på författare från olika dagar under hela festivalen.

Det är en blandning av mycket rika och välkända personer, och nytillkomna författare som varken är kända eller välbärgade. Och alla däremellan. Mr Breslin gav mig en t-shirt, som var lite av ett skämt. Han är rolig, han, Mr B.

Det är Donna Moore också. Rolig. Hon hann dricka te med oss före ett party hon skulle gå på, och vi hann beundra hennes Doc Marten boots i vitt med svarta blommor.

Vissa författare kunde vi bara plåta i signeringskön, medan andra var sådana som vi bestämde träff med. Gillian Philip fick vi en intervju med, vilket gläder mig, för jag tror hon är en framtida succé i barnboksvärlden.

Redan succé är vad som gäller för Joyce Carol Oates. Hennes fans kom med högvis av böcker att skrivas på.

Göteborg eller Edinburgh?

Föralldel, det måste inte vara en antingen eller situation. Man kan ta båda, eller ingen. I år vet jag inte riktigt hur jag vill ha det. Pippi frågade som vanligt om jag kommer till Bokmässan i år. Trodde inte det då, men programmet ser OK ut. Får se hur det går med stress och tid och finanser.

Klas Östergren i Edinburgh 2009

Vande mig vid att det kom rätt många engelskspråkiga författare till Bokmässan, för det är det jag i första hand vill ha, bakvänd som jag är. Men de senaste åren har det varit mera tunnsått, och samtidigt har jag hittat fler och fler brittiskbaserade bokfestivaler. Man kan inte göra hur mycket som helst, även när man är en duktig häxa.

Nu har programmet för Edinburghs bokfestival publicerats, och det finns givetvis en hel del där. Men, det ser ut att vara mycket färre evenemang med barnboksförfattare i år. Och det är ju det jag vill ha. De som jag helst vill se är rätt utspridda över de två och en halv veckorna, och det innebär logistikproblem. Fast det kan man väl lösa på något sätt.

Jacqueline Wilson i Göteborg 2006

Skolprogrammet i Edinburgh ser nästan mer lockande ut än det allmänna. Funderar redan på hur jag ska förklä mig till en skolklass och smita in.

Sophia Jansson och Alexander McCall Smith finns med på båda. Sedan var det då resten. Ska lusläsa lite och skriva på papperslappar och se hur det blir med pusslandet.

Här har ni mig

Äntligen finns Bookwitch på svenska! Fast ibland undrar jag om jag fortfarande kan skriva riktig svenska, som varken är antik eller svengelsk. Men man kan ju prova och se vad som händer.

Idén är så ny att jag egentligen inte har bestämt vad som ska hända här. Jag har redan två andra bloggar, Bookwitch och CultureWitch, så det är inte direkt så att jag behövde något mer att göra. Däremot är det nog så, som någon påpekade idag, att det blir allt färre bokrecensioner i tidningarna, så det kan kanske behövas i ett annat media.

I England läser jag i aningen långsammare takt än böckerna flyter in, och snart får vi inte plats i huset, men vad ska man göra? Så springer jag runt på bokfestivaler i mån av tid och ork och pengar. Jag plågar författare med mejl, eller i värsta fall brev, och försöker hålla reda på vad de har för sig.

Jag intervjuar författare när tillfälle ges, och min första intervju gick av stapeln på bokmässan i Göteborg för ett antal år sedan. Man ska ju sikta högt, så jag gav mig på Jacqueline Wilson. Dagen därpå tog jag mig an Eoin Colfer. Sedan har jag inte gjort så värst mycket i Sverige, med undantag för Sonya Hartnett när hon var i Lund förra året.

Kan tänka mig att här kan det bli lite engelskspråkiga barn- och ungdomsböcker i svensk översättning, deckare och annat. Känner tyvärr inte någon större mängd svenska författare. Än. Skakade hand med Klas Östergren i Edinburgh i augusti, och han såg glad ut. Dottern tacklade Per Wästberg med det geniala draget att hon inte hade en aning om vem han var, så hon behandlade honom som om han vore deckarförfattare. Stackarn.

Så det kan gå. Vi gjorde även en minimal mini-intervju med Henning Mankell i Edinburgh, där vi koncentrerade oss på att vi inte är jävla kärringar. Han såg också glad ut. Och Håkan Nesser hittade vi i Halmstad en dag. Höll på att säga en vacker dag, men jag har för mig att det regnade.

Men vi kan väl utöka repertoaren så sakteliga.