Etikettarkiv: Josh Lacey

Kom på middag

Som vanligt undrade jag varför i hela fridens dagar jag utsätter mig för det här. Det var när jag gick hemifrån, på väg till Salford Quays för att äta middag med tre människor jag aldrig träffat, och bara en som jag mejlat med tidigare. Men jag intalade mig att jag alltid undrar ‘varför’ på utvägen, och tänkte att jag måste försöka komma ihåg hur det kändes på hemvägen.

Så man minns nästa gång. För det blir nästan alltid en nästa gång. Det är som barnafödande; man ‘glömmer’ en aning. Och precis som med födseln, så är det rätt trevligt. Efteråt.

Sedan funderade jag på hur stor risk det skulle vara att jag fick betala för oss allihop. Som tur var hade dessa främlingar vett att dela på räkningen, så det var bara faktum att det var min idé som gjorde mig till kvällens värd.

Förra året kände jag ett par av de författare som kom hitåt för att delta i Salfords årliga bokpris, och eftersom de vill ha sällskap var Dottern och jag där för att käka middag kvällen före. Tyckte det var en bra idé, så kollade in vem som kunde tänkas komma i år, men upptäckte att med ett undantag kände jag dem inte alls. Men jag tänkte att friskt vågat hälften vunnet, och satte igång att mejla och tvittra och fråga förlagen om deras författare var på väg hit.

Alla blev glada, men en del skulle inte komma till Salford. Så till slut fick jag Josh Lacey som jag nästan kände tidigare, samt Jamie Thomson (som jag inte ens hört talas om) och Gill Lewis, vars tre böcker jag var plågsamt medveten om att jag inte läst en enda av.

Vi träffades utanför the Lowry och valde Lime restaurang att äta på, och vi hade faktiskt väldigt trevligt. Jamie är hemskt pratsam och han höll låda hela kvällen tills Josh sade att han kommit för att sova (med en fyramånaders baby hemma kan man begripa det) och måste till hotellet NU. Veterinären Gill (som skriver djurböcker) var mycket trevlig, och sedan gick hon och vann morgonen därpå.

Så det var ju kul.

Och det var kvällen med, och jag måste komma ihåg att jag tyckte det, och kanske göra om det nästa år. Helst utan att jag går hemifrån och undrar om jag är riktigt klok. Det är jag ju.

Jamie Thomson, Barbara Mitchelhill and Josh Lacey

Fotot har jag knyckt av Gill, tror jag, och det är därför hon inte är med. Damen i mitten är Barbara Mitchelhill, som inte anlände förrän dagen därpå.

(Och för den som undrar så passar den här idén inte på de flesta liknande evenemang, eftersom folk oftast anländer på eftermiddagen för en prisceremoni på kvällen, plus kanske skolbesök morgonen därpå, följt av hemresa. Dessutom blir de matade av arrangören.)

Redaktör’n i receptionen

Jag borde kanske kalla mig för redaktör? Det låter präktigt och fint. Så här i bloggturnéernas skede får jag allt fler erbjudanden om författare som kan skriva inlägg åt mig.

Och efter att ha fått ett sådant nyligen, som jag blev besviken på, måste jag nog snart insistera på att jag styr vad som skrivs. Jag vill absolut inte ha några högtravande historier om varför någon skrev sin nya bok om just detta ämne, och hur mycket de vet om bakgrunden till allt möjligt.

Joshua Doder, grk and the Phoney Macaroni

Jag vill ha en underhållande bit skriven av ett proffs som precis kommit ut med en ny bok, så att folk blir intresserade av den. Lite roligt, och intelligent.

Så i veckan som gått bestämde jag mig för att hoppa över förlags-personen och skrev direkt till Josh Lacey och sa vad jag ville han skulle skriva. Han blev lite rädd för att göra mig besviken, men jag har precis fått hans inlägg och det passar perfekt. Vem vill inte ha inlägg som kallar Sarkozy för diktator?

Och med min ‘journalist’-hatt på var jag ute på vift för ett par dagar sedan, för att träffa amerikanske författaren Michael Grant (egentligen Reynolds) på hans hotell i Manchester. Han hade en ledig stund mellan frukost och ett skolbesök, så jag tog ett tidigt tåg in till stan.

Och sedan stod jag där i hotellreceptionen och kollade in läget, medan jag väntade. Det är rätt intressant att se hur hotell funkar, och vem som bor där. I det här fallet väntade jag också på en PR-tjej som jag inte känner, så visste inte hur hon ser ut. Hoppades medan jag kollade in alla damer som passerade, att hennes kollega sagt att hon skulle se sig om efter en kort och tjock människa.

När Michael dök upp, visade det sig att hon redan var där och var en av dem jag ratat, pga hennes väska… Så det var tur att Michael och jag visste vem vi var, så att säga. Inte för att han visste att han skulle till Manchester, men det visste jag.

Michael Grant

Trevligt att ses igen och att prata om hans nya böcker, men varför måste alla hotell ha musik på så hög volym i bakgrunden? Man märker det inte förrän man försöker prata, och sedan igen när inspelningen från samtalet dränks i musik och allmänt slammer och oljud.

Vad jag försöker säga här är att jag kommer ut ibland, och att jag får kontakt med många intressanta människor via mejl. Och det passerar förvånansvärt många författare genom Manchester. Så egentligen behöver jag inte åka långt. Och klämmer skon kan jag ju bestämma och domdera via datorn.