Tag Archives: Jul

Julhälsning 2017

Christmas card

God Jul!

Annonser

Till vederbörande

Det finns så många fällor man kan råka falla i. Strax före jul blev jag rätt ledsen efter en diskussion om julkort på sociala medier. Det började med e-kort, som personen i fråga hatar. Jag trodde i min enfald att om jag berättade lite om mina anledningar till att skicka sådana, att han/hon skulle kunna se min sida på saken. Tycka att ‘ja men då förstår jag och accepterar att det kan vara bra, också.’

Men nej, det är papperskort som gäller. Och de ska vara riktigt addresserade (återkommer till vad detta innebär), samt gärna ha några rader med en handskriven, personlig hälsning också. Alltså, återigen skriva vad man redan har betalt för genom att köpa ett kort med tryckt julhälsning på.

Själv är jag så praktiskt lagd att jag i kortskrivande stund i december gärna har så få bokstäver som möjligt att skriva för hand. Så står det God Jul, tycker jag inte det behöver upprepas. Men OK, det kan ju folk göra om de vill. Jag ser dock helst att de inte sitter och svär över mitt kort som saknar detta. För jag menade ju väl. Jag ville ju bara skicka en julhälsning. Från mig. Till dig.

Och där ligger det riktigt stora och oväntade diket man kan halka ner i. Speciellt om man är svensk och man skriver till en britt. För de sätter nämligen – gärna, men inte alltid** – mottagarens namn ovanför God Jul-andet, innan de skriver sitt och alla medföljande familjemedlemmars namn under.

Dvs ‘Till Oskar och Julia, och Putte, Dutte och Fnutte’ GOD JUL, etc ‘från Vilhelm och Albertina och barnen.’

Jag anser att mottagarna vet vad de heter. De vet också att jag vet det, för jag skrev namnen/namnet på kuvertet.

Det är ju OK att göra, om man vill. Men jag ser återigen helst att folk inte hatar mig pga min bristande namnlista där upptill.

Bortsett från att jag får skrivkramp och lider av tidsbrist, så vet jag ju inte alltid att Oskar är gift med en Julia. Kanske heter han förresten Oscar?* Och ungarna, vad var det nu de heter?

Så man kan (undvika att) stava fel. Man kan glömma någon. Man kan fortsätta att skriva till Julia, när hon faktiskt blev utbytt under året och Oskar nu bor med någon annan. När slutar man ha barnen med?

Och, det extra hemska, när någon har dött och man inte vet. Eller för den delen, när man vet, men skriver julkort med autopiloten påkopplad, och glömmer att Julia fick cancer och man var på hennes begravning, men man i alla fall önskar henne en god jul, och att 2017 blir ett riktigt bra år för henne. Och familjen.

Ja. Jo. Sådana hälsningar förekommer. Läste om en i tidningen bara häromdagen.

Och jag har gjort det själv. Gjort mig till och nämnt en make (som jag inte kände) i en julhälsning för att visa hur artig jag kunde vara och att jag mindes hans namn. Tyvärr var det det året han dog strax före jul.

Men som sagt, var och en gör som de vill. Men bli inte sur på mitt e-kort, eller det faktum att jag skickar kortet bara till dig, utan namn, och utan att rabbla hela familjens namn. Om jag inte tycker om dig, så skickar jag inget alls.

* Vi hade grannar förut, med en son som hette Alistair. Eller möjligen Alisdair. Om det nu inte var Alastair. Alasdair? Alla stavningarna är korrekta och ingen särskilt mera vanlig än den andra. Varje år tog jag fram förra årets sparade kort från dem, för att kolla hur han stavade sitt namn. Och sista året vi bodde där råkade jag dröja med postandet av kortet i deras brevlåda. Som tur var. För då hade hans pappa dött i november.

**Kollade lite statistik nu när jag plockade undan årets kort. Ca 50% hade namn upptill, och lika många saknade namn. Inga svenskar hade namn däruppe, men inte alla britter hade namn där heller.

Julkort

Advent candles

God Jul!

Hon bara lovar och lovar

Jag var faktiskt tvungen att kolla om jag redan skrivit det här blogginlägget. Ibland känns en idé inte alls originell, och jag har upptäckt att jag redan gjort vad jag tänkt göra.

Men, jag skrev i alla fall inte om det för tolv månader sedan. Jag vet, jag vet. I ditt stilla sinne tänker du att jag har skrivit så lite så det är inte konstigt att jag inte skrev det här heller. Helt rätt.

Är inte mycket för nyårslöften. Man går aldrig ner i vikt eller städar varje vecka bara för att man sa så den 1 januari. Men jag hoppas att jag kommer att skriva lite mer under 2016.

Jag behöver läsa mer, och bli lite lugnare inombords. OK, jag kan baka bröd eller börja sticka. Men läsa är roligare. Och det behöver bli fler promenader. För faktum är att man får de där användbara idéerna när man bakar eller luftar på sig. I värsta fall stryker. Men jag har inte haft strykbrädan framme på 21 månader (dvs sedan vi flyttade), och livet funkar skrynkligt också.

Har nyligen läst ett par gamla böcker. Gamla, men nya för mig. Borde egentligen göra det oftare. Det är inte bara nya böcker som behöver läsas. Man behöver inte ‘följa med’ i allt som händer. Kan inte.

Margery Allingham, Traitor's Purse

Har lärt mig att semestrar och jul är de sämsta perioderna på hela året för att läsa. I år hade jag inte ens planerat allt det där jag tänkt läsa så länge. Fast jag undrar om en av anledningarna till min juliga läspaus var att boken jag har på gång inte lockar.

Därför satte jag idag i gång med en deckare från 1941, som jag fick i julklapp. En Margery Allingham, som jag inte läst på ett par decennier. Det sköna är att hon är fortfarande lika bra. Och jag kan säga att lite julläsning blev det, trots allt.

God Jul

God Jul och ett Gott Nytt År

Blue bauble

Juligare jul

Det behövdes bara en ljusslinga på gaveln till en stenlada ute i skogen för att det skulle kännas lite juligare. Den Bättre Hälften hittade en svensk glasblåsare ute på sina vandringar en dag. Givetvis insisterade han på att köra ut mig dit för att titta på henne. (Man får vara tacksam för att man inte behövde gå hela vägen.)

Dagen var så blöt och grå och uschlig som den kunde vara, och vägen dit var längre och sämre än jag kunnat föreställa mig. Men när vi kom fram satt det en ljusslinga, som värmde hjärtat, på den gråbruna stengaveln, så man kunde se att det var en svensk i farten. Hade inte trott att det skulle finnas några närboende skandinaver, så det var lite av en överraskning. Och ännu mer för henne, gissar jag.

Jag hade redan börjat fundera på om det inte kan kännas riktigt juligt om det är brittiskt. Har läst ett par översatta böcker som genast hade fått det att kännas mer som jul än mycket annat. Erich Kästners Det Flygande Klassrummet var en sann julsaga.

Fast, det är klart, jag hade råkat springa på lite äkta Carol singing en dag när jag var i Edinburgh och bara skulle sitta på Waverley-stationen en stund och vänta på att promenera vidare, och så stod de där; The Scottish Chamber Orchestras kör, ordentligt inbyltade i varma kappor och schalar och sjöng så vackert. Så det blev ju juligt som hette duga.

Tittar annars med fasa på alla blinkande julljus folk har. Kan se grannens fönster (efter att Den Bättre Hälften huggit ner den alltför stora busken mellan oss) och de har en gran som tror den är ett kasino. Den blinkar färgglatt som om den vore i Las Vegas.

Det är väl det jag har svårt för; skillnaden mellan party och högtid. Jag har verkliga problem med att hitta ett bra ord som motsvarar vad jag känner att högtid betyder.

Å andra sidan får varje person göra som den vill. Jag kör med mina gammaldags julgransljus och adventsljus i stearin som ska tändas varje vecka, och de har blinkande anläggningar som förmodligen gör dem lyckliga.

2014 Christmas tree

(Om någon kan fixa hederliga gamla ljus att sätta i granen till Dottern blev hon nog glad. Sådana kan man inte köpa här.)

GOD JUL!

Kall, kallare, kallast

Jag brukade tycka att Moster Öst var lite fånig när hon klagade på att hon var kall om ryggen. Löjligt, ju. Det var fram till den dag jag insåg att det var jag också. Det hände sig för några år sedan, och efter det har jag sökt efter olika lösningar att inte vara kall alls.

Men man bor ju i fel land om man inte njuter av att frysa. Så fort det kryper under nollan (ute, alltså) undrar folk här om det är kallt nog för mig. Ute gör det inget om det är kyligt. Jag är svensk, och jag har varma ytterplagg, och vet hur att använda halsdukar och vantar, varma kängor och, om det kniper, en mössa.

Det värsta här var när jag insåg att min glädje över en frostig dag även innebar att en del människor frös ihjäl. Så numera gläder jag mig hellre över värmeböljor.

Man kan ju inte leva sitt liv två gånger, så det är svårt (antagligen omöjligt) att ta reda på om de dåliga lederna hade blivit lika dåliga i ett svenskt inomhusklimat. Tror inte det. Skulle de bli bättre om man flyttade? Mejlar då och då till en författare som har ännu sämre leder än mina, och tillsammans drömmer vi om att bo i en öken, eller något.

Farmodern åkte hem till sig igår, efter en veckas julbesök, som var lika kallt som det brukar vara. ‘Så hoppas jag att jag aldrig kommer tillbaka’ sa hon när hon gick. Jag tror att det inte är så att hon avskyr oss, utan mera att om vi flyttar till hennes hemstad, så behöver hon aldrig mer sova hos oss, och kan slippa frysa.

Jag går också och hoppas på en flytt, och att den innebär att vi kan ha ett varmare hus. Ett mindre hus, som blir billigare att värma upp, och helst bättre isolerat, så det blir ännu billigare. För det enda jag är säker på är att gaspriserna kommer att stiga och stiga. Och tänker man bli pensionär om ett antal år så kommer det inte att finnas så mycket att betala med.

En annan författare sitter hemma i sitt hus och fryser nio månader om året. De lyxar till det med att ha värmen på en timma på morgonen och en på kvällen. Ändå är deras räkningar skyhöga. Hon säger att det är svårt att skriva på datorn med vantar på händerna, och det kan jag tänka mig. Och att alltför många lager kläder gör det svårt att röra på armarna.

Jag gissar att vår kära regering inte har en aaaning om att det står till så här även hos välutbildade, intelligenta medelklassmänniskor. Har man det fattigt är det ens eget fel för att man inte försökte tillräckligt. Med något. Som att jobba.

Det som chockade mig mest var det jag läste i gårdagens Guardian. Folk som bor i council homes, dvs de lågt stående medborgare som hyr av kommunen, om de har det så besvärligt att de faktiskt får bo i sådana lägenheter, håller på att förstöra sina bostäder. De har inte råd att värma upp hemmet, och en del är så desperat kalla att de har bett att få gasen avstängd så att de inte ska frestas sätta på ett element då och då.

Effekten detta har är att husen håller på att ruttna och mögla bort, för av någon anledning byggdes de med förväntningen att folk skulle ha värmen på. Har de inte det, för att de inte kan, så går det åt skogen. Och innan husen rasar samman, har folk blivit så sjuka av fukten att kostnaden för landets hälsovård antagligen skjuter upp.

Det kanske t o m skulle vara billigare att betala värmen åt dem, eller att förbjuda energibolagen att sko sig på de fattigaste. Men det kunde ses som att lathet uppmuntras.