Etikettarkiv: K M Peyton

Krig

För 30 år sedan flyttade jag från Sverige för att bosätta mig i ett land som var i krig. Visserligen krigades det inte på hemmaplan, men det kändes ändå rätt konstigt att lämna det ‘fridsamma’ Sverige för Mrs Thatchers Storbritannien.

Det var ju mycket av en klass-sak. Om man inte kunde få ett bättre jobb, blev man soldat. Och blev det krig så kunde man dö på ‘jobbet.’ Min nye svågers flickvän hade tidigare varit ihop med en soldat, och på universitetet delade hon lägenhet med en tjej vars bror dog på Falklandsöarna.

Och nu har vi precis firat 30-årsminnet av detta krig. Varför firade vi? Det sägs att fler f d soldater har dött efter kriget, än under de där månaderna. De har tagit livet av sig, pga allt det hemska som hände. Och vi är ju i ett nytt krig nu. Det har även funnits tid för minst ett par andra krig under mellantiden.

Böcker om krig fortsätter att skrivas. Vi är fascinerade av våld och elände. Det blir givetvis böcker om de nya krigen, men också från de två stora världskrigen. Mest, skulle jag tro, från andra världskriget. Nu kan det inte vara för att de som skriver levde då, utan nu är det andra som ‘hittar’ på romaner från den tiden.

Jag tycker inte om krig, men jag måste medge att jag också är fascinerad av krigshistorier. Är inte säker på detta, men nog skrivs det ganska få krigsböcker på svenska? Här i Thatchers efterföljares land finns det hur många böcker som helst.

Jag dras till dem. Det är som om det är ‘lite mysigt’ med den perioden, på något sätt. Det är ju heltokigt, för det var både farligt och fattigt och inte trevligt alls. Vi har en teori att Farmodern (5 år då kriget bröt ut) har så många bord hemma för att de fick gömma sig under dem som bombskydd. Det låter löjligt, men det var faktiskt så.

Men det är ju något man glömmer när man läser om England under kriget. Jo, tyska plan attackerade och bombade. Men på det stora hela bodde man med sina egna, med få spioner och inga utländska soldater som bestämde. Man behövde inte gömma flyktingar med risk för sitt eget liv.

Jag har nyligen läst flera böcker som utspelar sig i andra europeiska länder, och man blir påmind om hur det måste ha varit att ha tyskarna i det egna landet och att alltid leva med hjärtat i halsen och att inte veta vem man kunde lita på.

Code Name Verity av Elizabeth Wein utspelar sig till stor del i Frankrike, med en motståndsrörelse som dagligen slåss mot tyska armén. Shirley Hughes har just kommit ut med en roman från Florens 1944, Hero on a Bicycle. Där håller visserligen tyskarna på att dra sig tillbaka, men faran är kvar. Att vara tvungen att gömma allierade soldater fastän man är rädd och i fara själv. Frågan vad man gör när ens tyskvänliga granne oanmäld stolpar in och ser saker. Att vara för ung för att gå med i motståndsrörelsen.

Eller K M Peytons Blue Skies & Gunfire, där huvudpersonen blir skickad ut på landet från London, men hamnar ur askan i elden, med tyska plan som bombar varje vecka, och en kärlekshistoria med en pilot. Måste han dö?

Häromveckan nämnde jag ett par indiska romaner. Siddhartha Sarma skrev om kriget i Assam och Burma, och det var verkligen inte enbart britter som slogs eller dog. Och Bali Rai skrev en hel bok om de indiska soldater som åkte till Europa för att kriga för snart hundra år sedan. Även Jamila Gavins bok har en bit om hur barnens pappa som var i London 1939, ryckte in som soldat och slogs för imperiet.

Så har jag precis avslutat Noel Streatfeilds A Vicarage Family, som är självbiografisk, och som slutar sommaren 1915 med att hennes kusin kommer hem på permission från kriget i Europa. Han gråter och är rädd, men måste återvända. Och givetvis kommer han aldrig hem igen. Det fanns tecken på detta genom hela boken, men man hoppas ju ändå… Och så gråter man en skvätt när telegrammet kommer.

Hästigt, men inte bara

Skrev någon gång i början om ett litet förlag med tillhörande bokhandel i Edinburgh som återutger gamla barnboksfavoriter. Bl a Jill med hästarna, som jag minns sedan min egen hästboksperiod. Däremot ignorerade jag då K M Peyton som också har ett par nygamla hästböcker där. Det var för att jag så vitt jag vet inte läste henne på den tiden. Trodde det kanske var för att hon inte var översatt, men enligt Wikipedia finns det en del, inkluderande några från 1960-talet. Men jag tror ändå inte att jag läste dem.

Men så var det ju så att min egen favorit, Meg Rosoff, älskar inte bara hästar nu, och då, men är en i vuxen ålder nybliven Peyton-fan. Hon skrev t o m ett beundrarbrev till Kathleen, som hon heter, när hon upptäckt att hennes älskling inte var död. Det är ju lätt att tro när folk blir äldre. Sedan lyckades hon med konststycket att få äta middag med Kathleen en gång, och senaste påhittet var att alla andra gamla fans också kunde vilja träffa sin idol.

K M Peyton, A Midsummer Night's Death

Alltså bjöd hon hem Kathleen till sig, och bjöd sedan halva litteraturvärlden också. Som tur är hörde jag dit. Allt jag själv ansåg att jag behövde göra var att läsa en bok. Medan vi höll på att bära runt på alla våra böcker tidigare i år, upptäckte jag till min förvåning att jag redan hade en i min ägo, men kunde inte räkna ut var den kommit ifrån.

Så den läste jag. Det var inte en hästbok, utan en deckare i internat-miljö, med en pojke i huvudrollen. Mycket bra. Och sedan fick jag tag på en av hästböckerna från Fidra i Edinburgh, som jag läste på tåget till träffen. Tydligen blir man aldrig trött på hästböcker. Inte ens när man inte rider eller så.

Meg Rosoff and K M Peyton

Kathleen var en trevlig dam, i en ålder där man inte ens för att vara artig måste veta vad en bloggare är. Och hon hade inte räknat med att ha roligt bland alla oss, men det hade hon visst. Och det var ju roligt. Ca 65 personer trängdes i Megs nyombyggda kök/ matsal/ vardagsrum. Plus en hund och några servitörer och en kock som gjorde god plockmat.

Blue

Det var en av de trevligaste tillställningar jag varit på i bokvärlden. Antagligen för att det var en ovanlig blandning med folk. Jag kände många, men från olika håll. Och så fick vi välja var sin bok att ta med oss hem. Inte dåligt, som partypåse betraktat. När jag kommit fram till att där nog fanns ett överflöd måste jag medge att jag diskret tog en bok till…

(Ber om ursäkt för suddiga bilder. Kameran blev aningen sömnig mot slutet av dagen. Tror jag.)