Etikettarkiv: Keren David

2012 i Edinburgh

Tänkte sammanfatta årets bokfestival i Edinburgh, men så slog det mig att jag ju inte sagt så mycket tidigare. Men man kanske kan sammanfatta ändå.

Ice cream at Charlotte Square

Det var jobbigt. Jag börjar nog bli gammal. Äldre. Nästa gång bör jag komma ihåg att jag ska stå emot och inte åka. Eller låta det bli ett intensivt veckoslut på tre dagar. Max. Så om någon kan påminna mig om det när det drar ihop sig?

Svenskarna har jag nämnt. Där var ‘en del’ engelskspråkiga författare också. Vi försökte ta två eller tre seminarier per dag, annars blir det för mycket sitt och för mycket spring. Vi hade en lista på möjliga intervjuer, men även där måste man hålla koll på hur många man hinner skriva rent efteråt. Dottern intervjuade sin idol Professor Frank Close, och har redan ojat sig över hur länge det tog att skriva ut. Själv har jag knappt börjat renskrivandet av mina två offer, Andy Mulligan och Barry Hutchison.

Jag tiggde biljetter av en del, för att slippa köpa (för eibf har beslutat att inte ge pressbiljetter till barnförfattares seminarier…), och snälla som de är fick jag en hel del. Speciellt bra till utsålda evenemang.

Chris Close and Meg Rosoff

Ska jag bara rabbla namn nu? Vi såg Meg Rosoff, så klart. Theresa Breslin och Elizabeth Laird, samt Keren David och Cat Clarke. Chris Riddell i egenskap av politisk karikatyrtecknare. Och Sally Gardner med Celia Rees och Nicola Morgan.

Keren David, Another Life

Sedan var det Dotterns höjdpunkt, när Frank Close inte pratade ensam, utan fick sällskap av Peter Higgs (Higgs Boson), och det var inte utan att man kände att det var speciellt. T o m för icke-astrofysiker. Samma kväll stack hon och lyssnade till Michael Palin, medan jag tog Neil Gaiman med Chris Riddell, igen.

Tidigare samma dag hade vi plåtat Gordon Brown, så det var en dag för storkändisar. Han kom in bakvägen, med en SÄPO-typ stående vid grinden. Nästa dag hoppade vi över Alexander McCall Smith, för det kändes jobbigt, och gick bara till Sven Lindqvist.

Ledig dag, som tillbringades med att städa Sonens nya lägenhet, som vi lånade innan han flyttade in. Det blev t o m bredband installerat den dagen, så att vi till slut inte behövde gå på restaurang för att få wifi.

Charlotte Square

Patrick Ness pratade med Keith Gray, i en diskussion som slutade med att Keith sa ‘will you marry me?’ fast inte på det viset man kunde tro. Patrick hade fått rätt att gifta folk.

Philip Ardagh and victim

Skulle haft en ledig dag till, men blev bjudna på ett bokprisparty. The Kelpies Prize skulle delas ut, och det är ett pris som går till mest lovande manuskript, så det är en stor grej för opublicerade författare.

I lördags hamnade vi på skotska parlamentet för en debatt om hur man får unga att läsa (mera). I rent oförstånd råkade Dottern och jag få med oss våra Swiss Army-knivar in, men som tur var upptäckte ingen det. Sedan sprang vi vidare till Lee Weatherly som pratade om änglar. Skulle sedan hem, men gick på en Amnesty-läsning i stället, eftersom Steve Cole och Joanna Nadin var med. Ovanligt med flera barnboksförfattare på samma gång, på något så allvarligt.

Steve Cole and fan

Sista dagen var vi uppe tidigt för Michael Grant, och för att kolla in Steve Coles Spiderman-kostym. Han bar den med kilt ovanpå. Efter Peter Englund stannade vi sent för att Dottern skulle få höra på Doctor Who med Steve och Jenny Colgan. Jenny fixade en biljett till detta utsålda evenemang, trots att hon inte kände oss…

Sedan åkte vi hem. Och då har jag ändå inte gjort en lista på alla som vi ‘bara såg’ eller bytte några ord med. Jag känner mig mätt på kändisar och andra, och kommer säkert att stå mig i flera veckor.

Annonser

Nu vill jag bara göra ingenting

Gjorde det där vanliga felet för någon månad sedan när jag bokade in flera resor på kort tid. Tänkte att ‘det går så bra så’. Jag visste att jag gjorde ‘fel’, men tyckte det var värt det. Och det var det, så länge jag bara kan kollapsa lite nu. (Planer på att ändra om ‘lite’ hemma är ytterligare en vansinnig grej.)

Orion's party at the October Gallery

Efter de två bokpris-evenemangen jag berättat om tidigare, var Dottern och jag bjudna till Orion-förlagets sommarparty i London förra veckan. Vi åkte dit och minglade i ett par timmar och åkte sedan hem igen. Många av Orions författare var där och de vanliga i bokvärlden för övrigt. Intressant plats att ha partyt på ett galleri i Bloomsbury. Vi hade tur med vädret och kunde vara ute på deras gård i värmen och kvällssolen.

Caroline Lawrence var där, och Liz Kessler som precis återkommit från en research-resa på Hurtigruten. Lucy Coats, Lauren St John, Michelle Lovric och Francesca Simon samt många andra kom också. God plockmat, fast som vanligt lite väl mycket kött.

The hat incident

Vi ‘kopplade av’ med att åka till Skottland över veckoslutet, eftersom Sonens universitetsexamen skulle gå av stapeln i Edinburgh. Trevligt, men inte så värst mycket vila. Kul att se alla studenterna i sina slängkappor och trevligt att gå ut på lunch med Sonen och Farmodern, samt flickvännen Dodo med familj. Det är inte ofta jag lunchar i tre timmar, speciellt inte med champagne. Drack den visserligen inte, men ändå.

Dagen efter passade vi på att luncha med en författare som är nyinflyttad i Skottland. En trevlig pizza- och pastalunch, med äkta italiensk hemgjord glass, även om vi nu bara satt där i två timmar och pratade. Helen Grant hade familjen med sig, och våra gubbar hade mycket gemensamt, och hennes barn var bara en aning rädda för häxan. De arbetar sig igenom den skotska historien (i kronologisk ordning) för att lära känna sitt nya hemland. De hade precis kommit till vikingarna, så det var rätt lämpligt med mig. Så att säga.

Corrieri's

Igår kväll var det dags igen. London igen. Med Dottern igen. Det var utdelning av bokpriset Branford Boase, som är för förstagångsförfattare. Deras shortlist var mycket stark, och jag hade omöjligt kunnat välja. Priset gick till Jason Wallace för hans bok om Zimbabwe på åttiotalet. Det speciella med Branford Boase är att även redaktören får pris, eftersom deras arbetsinsats inte är att förakta. Charlie Sheppard hade jobbat med Jason på Out of Shadows.

Branford Boase 2011, authors and editors

Mycket folk där, med Jacqueline Wilson som prisutdelare i spetsen. Andra förhoppningsfulla var Candy Gourlay, Keren David, Pat Walsh och J P Buxton. Där var inte så många andra författare närvarande som det brukar vara, men France Hardinge, Simon Mason och Sarah McIntyre syntes i vimlet.

Och roligt som det var, kan jag nu bara tänka på att läsa och sova och ta det lugnt. Men så bra blir det inte. Här skas kånkas runt möbler. Vi var på IKEA i måndags…

Bananer

Det hade blivit betydligt mindre vitsigt utan bananen från 1947. Bananhistorien är tydligen en standardsak som pappa David dragit för sina barn i alla dessa år, så det var naturligt att hans dotter Keren David lät bananen vara med i sitt vinnartal i lördags. Hon var lite nervös, för hon hade faktiskt missat det faktum att vinner man Lancashire Book of the Year så ska man hålla låda i tjugo minuter. Så det gällde att snabbt sno ihop något lämpligt, och som den duktiga författare hon är så klarade hon det.

Keren David

Joseph Delaney and Jim Carrington

C J Skuse

Adèle Geras

Hilary Freeman

Lancashire Book of the Year 2011

Jake Hope

Tydligen finns det ännu ‘värre’ historier i familjen, för på facebook dagen efter nämnde hennes syskon lite andra grejer. Men bananen dög fint.

Det var en jobbig, men rolig, dag i Preston för alla inblandade. Jag noterade intressanta fakta och Dottern plåtade så det stod härliga till. Vi kom hem med 395 bilder, vilket kanske var i överkant, t o m för mig.

Många tal hölls, och priser överlämnades och vi applåderade allt vad vi kunde. Sedan signerade de nio av tio författare som var där sina böcker och därefter troppade vi in i matsalen för en god lunch. I ett land där kommunala måltider ofta är rejält hemska, kan folket i Preston sannerligen laga mat.

Det var kul att träffa så många nya författare som jag inte vare sig läst eller pratat med tidigare. Hinner inte läsa alla deras böcker, tyvärr, men en nämndes ofta, så den måste jag kolla in lite närmare. Det var Blackout av Sam Mills, som är en tjej. Likaså är Chris Higgins en dam. Det var bara två manliga författare på årets lista, Jim Carrington och Joseph Delaney, som hade hört talas om mig under veckan, och det är verkligen oroväckande.

Pratade mycket med Jane Eagland, som inte skrivit en tramsig kärleksroman, även om hennes bokomslag såg ut som det. De övriga var Keris Stainton, C J Skuse och Hilary Freeman. Och att återse Adèle Geras för första gången sedan hennes flytt till Cambridge var roligt. Hon hade vett nog att inte ha samma klänning på sig som sist. Hon kom på att då skulle fotona se lite enahanda ut. Och så fick vi ju borsta av henne den gången, när det blivit för mycket fluff på det mörka  tyget.

På tal om kläder (även om det här är en bokblogg) hade den organiserande bibliotekarien en verkligt snygg svid på sig, för att fira att priset fyller 25 år.

Smått och gott

Om jag tog det lugnt på ‘semestern’ så har jag verkligen slutat med det nu. Hann i princip nästan tömma resväskan, fast inte lägga undan allt. Sedan var det dags igen.

Det var bokprisutdelning i Liverpool-förorten Waterloo i Sefton i tisdags. Trodde inte jag kunde gå, eftersom någon försökt ‘lura’ i mig att det var i juli. Men när det hastigt och lustigt visade sig vara i juni, så gick det ju bra.

Tony Higginson, Mary Hooper, Jon Mayhew and Ellen Renner at Sefton Super Reads

Jon Mayhew vann. Igen. Och sedan gick han och vann ett pris till dagen därpå. Träffade även på Mary Hooper och Ellen Renner som var där, även om de nu inte vann. Mary mindes underligt nog att min frissa gillar hennes böcker. Det var fel. Det är frissans syster som gillar. Men tänk att hon kom ihåg en sådan detalj! Coola Ellen anlände iförd motorcykelmundering. Trevlig var hon också.

Tony Higginson at Sefton Super Reads

Lärde även känna Tony från bokhandeln Pritchards i Formby. Han är en verkligt hårt arbetande och superentusiastisk boksäljare. Precis sådan som man vill de ska vara. Och sällan är.

Mer pris idag, med Carnegiemedaljen, som vanns av Patrick Ness för Monsters of Men. Och det var välförtjänt. Fast många av de andra böckerna hade varit det med.

Caroline Lawrence

Jag var inte där, för jag hade besök av Caroline Lawrence som tittade in på frukost och intervju om sin nya serie med Vilda Västern-deckare. Inte dåligt att vara hos oss före nio, när hon rest från London.

Om vi orkar ur våra sängar i morgon, ska Dottern och jag till Preston för ytterligare ett pris. Keren David har vunnit Lancashire Book of the Year, och hon och många av de kortlistade författarna ska dit i dagarna två. Adèle Geras sitter i juryn, så ska också dit.

Stannar över natt gör vi inte, men om orken är extra stor kan vi tänkas åka även på lördag.

Allt det här resandet medför inte enbart stress. Man kan i alla fall sitta på tåget och läsa. Hann med Mary Hoopers Fallen Grace i tisdags, och den boken hade legat och väntat i ett år.

Julie Bertagna

Och lite extra trött blev jag eftersom jag satt uppe halva natten och fick färdigt Julie Bertagnas intervju. Denna trevliga tjej ville sedan bara ändra på ett enda ord! Det är annat än vissa som inte är nöjda vad man än gör.

Å andra sidan ligger mina uppackade persedlar där de ligger. Och det är inte odelat positivt.

Te med Keren

Enligt Keren David gillar svenska läsare inte knivbrottslighet. Böcker om, alltså. Och, OK, det gör inte jag heller, om knivdådet så att säga är vad som är viktigt. Men om det nu är en oerhört bra bok, som bara råkar handla om huliganer med knivar då?

Jag ville nästan inte läsa Kerens första bok, When I Was Joe, när hon försynt undrade om jag kunde tänka mig att läsa den. Vi var vänner på facebook och jag visste ju att boken var på väg, så oroade mig, men kunde inte säga nej. Tur var väl det, eftersom When I Was Joe är en fantastiskt bra bok. Som bara råkar handla om knivar.

Bok nummer två, Almost True, var om möjligt ännu bättre, så jag är inte det minsta rädd vid tanken på trean som Keren skriver på just nu.

Keren David

Vi hade talat om att träffas ett tag, men varje försök stöp på praktiska problem, men till slut var det så att Keren hade ett evenemang på en skola nära mig, och så kom hon hit på te efteråt. Skolbesöket var ordnat av ett av hennes största fans, som tjatade på sin lärare tills denne bjöd in Keren att prata med klassen. Bara det är ju positivt, både för böckerna och för att läraren lyssnade på sin elev.

Det blev en liten intervju, men mest blev det skvaller om både det ena och det andra. Sådant som betydde att Keren sa att”det här får du inte berätta…” och då gör jag väl inte det.

Och jag frågade alltså om det blir några översättningar av hennes böcker. Tyska, än så länge, ”för svenskarna vill inte ha böcker om knivar”. Stämmer det?

De bästa böckerna från 2010

Ska man? Det är hemskt roligt med topplistor av olika slag, men samtidigt lite elakt. För alla kan ju inte ”vinna”. Och de som får sina böcker nämnda på en lista blir glada. Men sitter alla andra och undrar varför deras inte kom med? Hade jag inte sagt att jag gillade deras böcker också, kanske?

Jag kom fram till att tio i topp var inte bra. Då skulle gränsen bli omöjlig att dra. Tre är för lite. För min del blev det sex. Eller sju, beroende på hur man ser det. Keren David kom ut med två böcker som hör ihop, och jag kunde inte dela på When I Was Joe och uppföljaren Almost True.

De delar andraplatsen med Linda Sargents Paper Wings, som är en fantastiskt trevlig historia från 1950-talet. Lite gammaldags, men med en stark känsla för perioden.

Tredjeplatsen innehåller tre böcker; tredje delen i Patrick Ness-trilogin Chaos Walking, som heter Monsters of Men, samt Ellen Renners City of Thieves vilken är del två av fyra i en serie och vansinnigt mycket bättre än den första, och Gregory Hughes med Unhooking the Moon.

Och för er som inte redan somnat och som undrar vem som kom först, så var det (givetvis) Tall Story av Candy Gourlay. Jag läste den i mitten av januari, och visste redan då att den måste bli en av årets böcker.

2010 books

Jag ska väl så sakteliga börja samla till nästa års lista…