Tag Archives: Lars Kepler

Grannen

Det blir inte så ofta jag pratar med grannen på nummer tre. Ett hej när man passerar, kanske. Men häromdagen hade han precis varit ute och vallat tvillingbarnbarnen, som fortsatte sova i sin vagn, och han själv satt i solskenet utanför huset. Till slut blev det en hel halvtimme om både det ena och det andra, tills Den Bättre Hälften kom ut och räddade mig.

Ett av samtalsämnena var nordiska deckare, som han tydligen gillar skarpt. Speciellt Jo Nesbø. Jag ‘kände mig tvungen’ att säga att jag inte delar hans entusiasm, och hur jag gick efter 20 minuter när Jo var i stan för några år sedan. Grannen var nog mest chockad över att hans favorit varit här utan att han visste om det. Jag berättade om stans årliga deckarweekend, Bloody Scotland, och det hade han inte haft en aning om…

Vilket var synd, men nu har jag sett till att han har skrivit upp nästa år i sin almanacka, samt varnat Bloody Scotland att det faktiskt finns intresserade människor som helt missat all reklam.

En annan författare han gillar visade sig vara Lars Kepler, så jag sa att jag intervjuat dem en gång i tiden. Tydligen visste han inte att jag bloggar om böcker heller, så efteråt gick han in och läste intervjun. Jag blev lite orolig, och var tvungen att kolla själv, men den var inte så dålig som jag trodde.

Och sedan ville han ha förslag på andra nordiska mordiska författare han kunde tackla. För han tycker det är så roligt att läsa alla de där ortsnamnen och kolla var de ligger och gissa hur man uttalar dem… Men det är svårt att ge folk listor, för man vet aldrig hur mycket annat de läst. Så min lista innehöll självklara namn som Håkan Nesser och Henning Mankell, och dem hade han redan läst, så klart. Men en del andra namn var tydligen nya. Jag drog till med Christoffer Carlsson, och så oroade jag mig för att han inte skulle finnas på engelska. Men det gör han.

För att komma iväg, erbjöd jag honom att läsa Sonens översättning av Andreas Normans En Rasande Eld. Så kanske det kan bli en ny fan här intill.

Andreas Norman

Men det är ju skönt att veta att ens grannar läser, även om det är Jo Nesbø. Alla behöver inte tycka som jag. Inte jämt, i alla fall.

Annonser

Vad jag har för mig nu

Här pågår blogg-ransonering. Skriver så lite jag kan, för att vila handen. Övar upp vänsterhanden att slira runt på egen hand på min mouse pad (Vad heter det på svenska?) för det som går att klara utan högerstyrd mus. (Det här låter nästan som politik…)

Tvingade mig igenom Kepler-intervjun på engelska, så med Sonens hjälp blev den faktiskt färdig. Och när det är som värst måste jag välja bort nästan allt, och då läser man bara.

Har just avslutat Bjørn Sortlands bok vars titel jag har svårt att minnas på både norska och svenska. Kva tåler så lite at det knuser om du seier namnet på det? Tonårsboken rekommenderade den för min icke-brittiska utmaning, och den var verkligen bra. Det var ju intressant att upptäcka att den är på nynorsk, som jag inte är van vid.

Nicola Morgan, Write to be Published

Samtidigt med den slängde jag mig över en faktabok som anlände. Nicola Morgan har skrivit en bok om att skriva böcker och hur man faktiskt blir publicerad. Nicola är så trevligt vanvördig och spydig om det mesta att det är en njutning att bara läsa, även för den som inte drömmer om att bli publicerad författare. Write to be Published heter den, och nu på onsdag, tror jag det är, ska hon ha ett lanserings-party på Foyles i London, vilket inte är dåligt alls. Jag fick t o m en kasse som hon låtit tillverka speciellt för sin bok. Det är inte alla kvinnor som självmant kallar sig för Tjurig gammal fladdermus.

Gypsy

Sitter även halvvägs igenom den nya Hilary McKay, som fick ge vika när jag var på resande fot förra veckan, eftersom den är en stor och hård bok. Då tog jag med mig en ny bok av Aidan Chambers, The Kissing Game, som var bra, men inte fantastisk. Den lämnade jag hos min värdinna i Bonn, ihop med ca 25 andra. Hade hoppats kunna stoppa ner hennes hund i den nästan tomma resväskan på hemvägen, men det gick inte.

En annan bok som lästes under Tysklandsturen var Julie Bertagnas nyaste, Aurora, som kommer ut nu i veckan och avslutar hennes dystopiska trilogi om en värld som mestadels ligger under vatten. Julie kommer hitåt om en dryg vecka, så jag ville hinna med den.

Såg på John Connollys blogg i kväll att hans nyligen avslutade bokturné för den nya barnboken, Hell’s Bells, var jobbig. Det här är bara Johns andra barnbok och tydligen är det bra mycket svårare med barn som publik. Dottern och jag hörde honom i Manchester för tio dagar sedan, och han var fantastiskt bra. Precis som sin bok.

John Connolly

Och han har absolut inte plagierat Anthony McGowans Hellbent. Jag recenserade Hell’s Bells samma dag, och Anthony hörde av sig och var sur. Sedan hörde jag inte mer eftersom jag var inne i stan och träffade John, men vid hemkomsten möttes jag av mejl från Julie Bertagna som undrade vad jag hade satt igång, för nu var internet fullt av hans ilska. Som tur var hade jag frågat John om han läst Anthonys bok. Det hade han inte. Han tillade lite generat att han faktiskt aldrig ens hört talas om Anthony…

Det är inte lätt alltid.

Lämnar er med en Tysklandsbild. Kanske det verkligen var Roger Whittakers sista turné?

Anya Mahnken, Roger Whittaker and Angie Horn

Jo, har ni sett

att Lars Kepler-intervjun är färdig? Här finns den att läsa.

Den tog lite tid, eftersom jag har försökt göra mig märkvärdig med att få ont i handen som skriver, för att inte tala om fingret. Så det talar vi inte om. Översättningen till engelska kommer strax, men originalet har i alla fall fixats.

Lars Kepler

Nu ska jag iväg till Tyskland över veckoslutet, så det blir om möjligt ännu tystare här på bloggen i några dagar. Väskan är packad med nästan bara böcker. De flesta ska jag ge min värdinna i Bonn, men några hoppas jag på att läsa själv.

När Lars Kepler kom

De medgav att deras namn är rätt besvärliga. Jag hade inte varit säker på om det var OK att föra det på tal. Alexander och Alexandra Ahndoril var i London igår. Fast de kom som Lars Kepler, förstås, men det är nästan ännu svårare att att prata om två personer som en. Hypnotisören kom ut i England häromveckan, och deras engelska förlag slog på stort och flög hit dem som hastigast.

Eftersom mina tidigare förhandlingar med Alexandra inte lett till ett möte och en intervju i Sverige, passade jag på att tjata till mig en i London i stället. Så det var jag och The Sunday Times…

Lars Kepler

Vi träffades på deras hotell, på takterrassen och jag lyckades med att inte ramla av. Svindel, och allt det där. Rökigt var det, och högljudd musik, så om jag måste hitta på en del av deras svar är det inte mitt fel. Och de är faktiskt som en person; med en som börjar prata och den andra som avslutar.

Efteråt var det dags för ett litet lanserings-party på en bokhandel nära Leicester Square. Bortsett från en deckar-recensent jag känner till, vet jag inte vem mer som var där. Inga namnetiketter och inga introduktioner. Ingen som påstod sig vara värd. Vin fanns. Böcker fanns. Men det var något som saknades, kände jag.

The Hypnotist launch at Goldsboro Books

Kom på vad det var idag.

Läsare.

Det är vad som behövs när en bok ska lanseras. Speciellt av en ny och relativt okänd författare. Även om de är två och inte okända hemma.

En mera normal bokhandel än denna hade också varit bra. För försäljningssiffror och så, menar jag.

Kanelbullar och bilderböcker

När man stressar på semestern (och varför gör man det?) är det skönt när någon annan bjuder in på en liten testund, utan att man behöver lyfta ett finger.

Så semestergrannens erbjudande om prat och te mottogs med tacksamhet. Fick sitta i deras fina trädgård och njuta av vackra blommor och buskar som jag inte behövt göra ett dyft för. Vaniljte och kanelbullar ställdes fram och sedan satt vi bara i skuggan med solskenet strax intill och pratade.

Tog med mig ett par bilderböcker till värdens barnbarn för att fortsätta min bokdistribution. Så får de själva bestämma om de blir lästa på engelska som tidig språklektion, eller om de översätts vid läsandet.

Fast mitt facit för dagen blir nästan plus minus noll, eftersom jag sedan åkte till stan och faktiskt köpte en bok. Hade kommit fram till att jag kanske ”måste” läsa Hypnotisören. Vi får se.