Etikettarkiv: Manchester Literature Festival

Författare och bussar

Svenska bussar tycks fortfarande komma i tid, så man kanske inte säger vad man säger här? Dvs, man väntar i evigheter på en buss, och sedan kommer det tre på en gång.

Så känns det för mig just nu, fast med författare. Manchester tycks flöda över med stora namn under en vecka eller två. Och detta innan jag riktigt hunnit hämta mig efter Bloody Scotland, en boklanseringsresa till London med övernattning samt en tur till Skottland till för att flytta på Sonen. (Han liksom stod i vägen…) Passade t o m på att kolla in en gammal kyrka i sällskap med Helen Grant, bara för att det är roligt att träffas.

Manchester Literature Festival står för dörren, och på måndag har jag två evenemang på samma dag, men inte på samma ställe. Tyvärr. Men det blir säkert bra. Sedan följer det flera till under veckan och till slut blir det en paus på en vecka före finalen med en familjebokdag.

Redan i morgon ska jag in till Waterstones för att höra Chris Riddell prata om att illustrera, och kanske om att skriva, böcker. För det gör han så bra så.

Jag var på Waterstones för tre dagar sedan också, då för att intervjua Teri Terry som var i Manchester för att charma bibliotekarier. Efteråt samlade Teri ihop en grupp nordliga skribenter för lunch på mexikansk restaurang. I London händer det saker jämt, men folk i nordväst blir glada när de kan samlas då och då och skvallra om vad som händer. (Alltså är det fel att bli bortskämd.)

Ja, och i London var jag i början på förra veckan när Candy Gourlay hade party på ett bibliotek för att lansera sin nya bok, Shine. Dit kom det högvis med barnboks-författare. Efteråt bjöd hon hem till sig på mat och dryck, och det var verkligen skönt att kunna sitta ute i en vackert upplyst trädgård sent på kvällen i behaglig temperatur (för slutet på september). Några av oss gick aldrig hem, utan inkvarterades i olika rum för hemtransport påföljande dag. Själv fick jag äldste sonens säng (fast han var inte i den).

Och nu är det dags för filmpremiär på How I Live Now!

Annonser

Man kan aldrig vara för ung

Det håller inte om man hela tiden måste vara värre än någon annan. I så fall skulle man snart skriva romaner i sin mammas mage. Att vara ung är inte fel, men det är inte nödvändigtvis bättre än andra stadier i livet.

Liv Jofjell, AB Ponnyexpressen

Som barn älskade jag AB Ponnyexpressen av Liv Jofjell. Hon var bara sexton år. Det kändes helt naturligt sett från min yngre synpunkt. Klart att man skriver böcker när man är så gammal. Faktiskt att man därmed bör skriva sin egen (haha) bok lite tidigare.

Så från fjorton års ålder kände jag mig misslyckad. Hade ju inte skrivit en bok.

Det har Samantha van Leer som kommit ut med en bok nu i sommar. Hon skrev den med sin mamma, Jodi Picoult. Förmodligen hjälpte det att ha mamma med i detta fallet, men antagligen hade Sammy fått sin bok publicerad ändå. Förr eller senare. Fast om det var senare hade hon kanske hunnit passera sexton.

Aningen yngre, tror jag, är Josh Degenhardt. Han vann novelltävlingen som utlystes i Manchester i höstas i samband med litteraturfestivalen, och med prisutdelning på barnboksfestivalen nu i juli. Julie Bertagna läste upp Joshs vinnande historia, och den var fruktansvärt bra.

Jag är inte alls förvånad att höra att Josh skriver på en roman.

Bara lite avundsjuk.

Skandinaver och nordbor

De har lite svårt för detta med Skandinavien, här i ‘England’ som skandinaver och nordbor ofta säger när de faktiskt menar Storbritannien. Inte lätt, men vi får nog fortsätta att förolämpa varandra.

Yrsa Sigurðardóttir som inte är skandinav, men inte har alltför mycket emot att kallas för det i alla fall, och hennes norska kolleger K O Dahl och Thomas Enger var i Manchester igår kväll på stans litteraturfestival. Det ösregnade, men det var utsålt och fullt ändå. Nordmord säljer.

Thomas Enger, K O Dahl and Yrsa Sigurðardóttir

De tre pratade med Barry Forshaw, som är något av en specialist på nordiska deckare, och alldeles särskilt på Yrsa, verkade det som. Och det är rätt roligt, för det som många tänker på först när det gäller de syndiga och våldsamma nordiska länderna är ju sex och våld. Och ingen av dem gillar våld och försöker undvika det.

Och sex är inget de vill skriva om heller. Som Yrsa sade, Island är för litet för sex. Så det var det. Däremot tycker de nog att det ska vara politiskt juste bakgrund i böckerna, även om de inte ville kalla sig vänstervridna eller så.

Egentligen är det rörande hur förtjusta i nordiska deckare folk här är. Det är som om att är det nordiskt så är det likadant och lika bra som allt annat de läst. Nog måste det skilja ganska mycket mellan alla dessa ‘skandinaver’?

Jaja, folk köpte och ville ha signerade böcker. Mest Yrsas. De andra två fick leka lite med sina mobiltelefoner mot slutet. Yrsa var roligast i diskussionen. Inget tvivel om det.

Manchester har också en litteraturfestival

Jag hoppas att bokfestivalen här i Manchester tar slut innan jag gör det. Just nu är loppet ganska jämnt, men man vet aldrig. Jag hade faktiskt – på det där oerhört optimistiska sättet man har i förväg – trott att jag skulle iväg till Waterloo i kväll, men sansade mig igår morse och sa till mig själv på det bestämdaste att jag inte orkar.

Därmed kan jag alltså blogga lite i stället. Och det är ju egentligen meningen med det hela. Och samtidigt kanske jag kommer att orka med de resterande två evenemangen.

På det där sättet som livet ordnar saker och ting, så var det det som lät mindre intressant som var roligt, och tvärtom. Man lär sig väl.

Så, Amanda Craig och Michèle Roberts på onsdagen var bara så där, om jag ska vara uppriktig. De skriver kvinnolitteratur, om nu det är ett bra ord. Lite sex och romantik, men på ett allvarligare och mera ”riktigt” sätt. Den typen av bok jag sällan eller aldrig läser numera.

Michèle Roberts and Amanda Craig

Michèle var rätt intressant att höra på, fast jag hade aldrig stött på henne tidigare. Amanda däremot är jag vän med på facebook, eftersom jag länge beundrat hennes barnboksrecensioner i The Times. Hon är ett av de stora namnen i branschen. Men hennes eget författarskap har jag antagligen mindre intresse av. Och en författare som kommenterade på engelska Bookwitch sa sig vilja klippa av Amanda håret, så lite fiender kan man ju få även i barnboksbranschen.

Dagen före var det norskt. Lars Saabye Christensen skulle tala i Manchesters pampiga stadshus, där jag faktiskt aldrig varit inne förut. Han fick läsa en bit ur sin bok Beatles som är relativt nyöversatt till engelska. Och så läste han en dikt på norska, som åtminstone två av oss i publiken förstod.

Lars Saabye Christensen

Vi råkade sedan ut för Lars andra brandlarm för dagen och stadshuset fick utrymmas. Efter tio minuter på torget utanför kunde vi troppa in igen och han fick berätta hur han träffade sin fru på en Leonard Cohen-konsert som blev bombhotad.

Som sagt, jag hade inte hoppats på mycket, men Lars var en givande bekantskap.

Det jag inte gjorde i Waterloo (som ligger utanför Liverpool om någon undrar) var en kuslig Halloween-sak med fem författare som alla skriver lite spökaktiga och hemska böcker. Men det kunde ju blivit mitt Waterloo om jag inte passat mig.

(Beklagar att jag är en så urusel fotograf…)