‘Va, är den svartvit?’ Ungefär så reagerade jag när vi väl kom igång med Kullamannen. Det borde jag ju ha vetat, eftersom jag sett den tidigare. Men tidens gång, samt det faktum att Kråkguldet var i färg, hade väl gjort mig glömsk.
Men nog är det mycket effektivare med kusliga filmer när man inte har färg att liva upp det hela med? Inte hade inledningen till varje avsnitt varit det minsta skrämmande om det hade varit soliga vyer av Kullen, med det blå havet i bakgrunden, gröna ängar och vackra, blonda barn.
Två vita, två blå. Inte ens det kunde man se i färg, och ändå kände man precis hur ringen såg ut.
Och jag tror att jag äntligen kunde förklara för mig själv varför jag till att börja med tyckte så illa om Brix i Forbrydelsen. Skådespelaren är oerhört lik Farbror Ludvig i Kullamannen, och ser man ut på det viset, är man självklart en skum typ.
Det är skönt att kunna besöka sin barndoms minnen, och inte bli besviken. Kullamannen var bra. Den håller än. Och på samma gång är den så tidstypisk, att man skulle kunna använda serien i historieundervisning om man ville.
Tänk så aningslösa folk var då! Men barnvakten var inte så korkad eller slarvig som man kunde tro. Jag har aldrig glömt hur de springer omkring på Kastrup. Flygplatsen har förändrats, men minnet består. Ja, den är ju rena rama turistbroschyren, hela teveserien, egentligen. Ner i gruvan och titta. Gå och köp glass. Cykla i vacker natur. Bada och klättra. Ut och gör saker med opålitliga främlingar. Njae. Jaga efter konstiga utlänningar i grottor. Sov över i kojan, och prata med konstiga gubbar. Nej.
Men de överlevde ju. Om det nu var sant, och inte påhittat för skoluppsatsen när skolan började igen…