Kullamannen

‘Va, är den svartvit?’ Ungefär så reagerade jag när vi väl kom igång med Kullamannen. Det borde jag ju ha vetat, eftersom jag sett den tidigare. Men tidens gång, samt det faktum att Kråkguldet var i färg, hade väl gjort mig glömsk.

Men nog är det mycket effektivare med kusliga filmer när man inte har färg att liva upp det hela med? Inte hade inledningen till varje avsnitt varit det minsta skrämmande om det hade varit soliga vyer av Kullen, med det blå havet i bakgrunden, gröna ängar och vackra, blonda barn.

Två vita, två blå. Inte ens det kunde man se i färg, och ändå kände man precis hur ringen såg ut.

Och jag tror att jag äntligen kunde förklara för mig själv varför jag till att börja med tyckte så illa om Brix i Forbrydelsen. Skådespelaren är oerhört lik Farbror Ludvig i Kullamannen, och ser man ut på det viset, är man självklart en skum typ.

Det är skönt att kunna besöka sin barndoms minnen, och inte bli besviken. Kullamannen var bra. Den håller än. Och på samma gång är den så tidstypisk, att man skulle kunna använda serien i historieundervisning om man ville.

Tänk så aningslösa folk var då! Men barnvakten var inte så korkad eller slarvig som man kunde tro. Jag har aldrig glömt hur de springer omkring på Kastrup. Flygplatsen har förändrats, men minnet består. Ja, den är ju rena rama turistbroschyren, hela teveserien, egentligen. Ner i gruvan och titta. Gå och köp glass. Cykla i vacker natur. Bada och klättra. Ut och gör saker med opålitliga främlingar. Njae. Jaga efter konstiga utlänningar i grottor. Sov över i kojan, och prata med konstiga gubbar. Nej.

Men de överlevde ju. Om det nu var sant, och inte påhittat för skoluppsatsen när skolan började igen…

Kråkguldet

Jag lät Dottern välja vilken vi skulle titta på. Jag hade Kullamannen och Kråkguldet, varav vi redan sett det mesta av Kullamannen för flera år sedan. Fast det kom hon inte ihåg.

Kråkguldet var lite julig och snöig, men annars helt lämplig för sommarlovs-tittande. Själv mindes jag nästan inget heller, eftersom jag bara sett det den gången det var nytt, för över fyrtio år sedan. Men programmet höll.

Man var mer lättimponerad på den tiden, men om man bortser från att man som vuxen kan se att barnskådespelarna är precis det, så gjorde alla ett bra jobb. Som jämnårig med Maria och Åke kände jag igen alla kläderna (babymössa på vintern…), och även om min skola i stan var större, så kände jag igen mig i skolan också.

Däremot har jag ju inte gått omkring och hittat guldklimpar ute i naturen någon gång, som Staffan gjorde. Jag undrar om serien spelades in på våren, för det var ett vårlikt ljus över bygden, som inte stämde med julförberedelserna och Lussandet. Den Bättre Hälften var förbluffad över att barnen gick runt och trängde sig in hos folk på Luciamorgonen, och satte sig på folks sängar och serverade kaffe. (För att inte tala om att de letade efter sirap under folks skosulor.)

Det var kul att se, och serien är förvånansvärt kuslig, t o m för vuxna, så här på avstånd. Reservföräldrar känns som en bra idé. Och varför skulle inte barn springa omkring på egen hand överallt, eller vara ensamma hemma..? Däremot var det möjligen en mindre bra idé att ta geväret med till skolpjäsen.

Vackert fotograferat också. Svensk filmkonst står sig med åren.

(Nu ska vi se om vi hinner med Kullamannen också, eftersom Vissa Personer tydligen har dåligt minne, och för att vi faktiskt missade ett par avsnitt när den gick på teve för sådär tio-tolv år sedan. Och kuslig var den…)