Etikettarkiv: Maria Turtschaninoff

Det kan man väl inte säga

Vi har slängt oss in i virvlet som är bokfestivalen i Edinburgh, Dottern och jag. Vi hann bli trötta innan vi ens satt igång, fast det var värre i söndags, och det var nog för det regnade så förfärligt. Det kvittar om man har rätt kläder på sig. Regn är regn.

Maria Turtschaninoff

Sedan slog Dottern huvudet på spiken med kommentaren att vi inte känner folk i presstältet, där vi får vara, medan alla vi vill prata med finns i författartältet, dit vi inte kan gå [utan vidare]. Fast sedan pratade hon med någon i bokhandeln som hon gillade så mycket att hon bad om vänskap på Facebook…

Och det var roligt att träffa Maria Turtschaninoff igen. Vi skakade hand på det där nordiska sättet, som är lagom när man är mellan ett enkelt hej och en kram.

I tisdags kändes allt lite lättare i solskenet, även om det nu inte var så varmt. Dotterns mentor från Rymdskolan för tio år sedan, skriver numera böcker och var här för att prata inför sjuåringar om hur man blir astronaut. Eftersom de kände varann, och jag kände moderatorn, så var det ‘bara’ att kliva med in i det förbjudna tältet efteråt.

Sheila Kanani

Väl därinne stötte vi på andra (barnboks)författare vi känner, och då kan man bara prata på. Däremot ska man nog inte antasta andra, vare sig i journalistisk iver eller som fan. Det är meningen att de ska kunna slappna av därinne.

Alltså gick jag inte fram till Den Bättre Hälftens nya deckarfavorit för att fråga vad Den Bättre Hälften undrade om häromdagen. Och inte heller tyckte jag att jag borde vända mig till hemstadens teve-värd och berätta att jag är svensk och bor i samma stad som han. Det kunde ju ses som ett hot.

Så man kan sitta därinne och dricka te och se sig omkring och insupa att man är omgiven av bokvärldens kändisar. Men inte prata med folk man inte känner. Fast det kom en kvinna fram till oss, och jag har ingen aning om vem hon var. Hon bad oss passa hennes lilla flicka. Två gånger. Och ungen var helt lugn, och helt säker i vår lilla grupp på åtta snälla tanter.

Efter detta hade jag en träff med en tjej från ett förlag, och Dottern ansåg att det lät så tråkigt att hon skulle göra ett ärende på posten medan vi pratade. Men det blev inget postande av, för tjejen visade sig vara väldigt intressant…

Jim Al-Khalili

Senare på dagen våndades Dottern väldigt då en av hennes rollmodeller inom vetenskapen satt utanför på en bänk. En professor, mest känd från teve och media. Skulle hon prata med honom, eller inte? Till slut gick hon fram, och han såg glad ut och var snäll och trevlig. Och när pressassistenten kom för att hämta honom, blev hon ombedd att fotografera dem tillsammans, vilket hon gjorde, om än motvilligt.

Jag tycker det är OK att gå fram till dem man verkligen har en länk till på något sätt. Däremot får man tygla sin passion om det kommer någon drömtyp från film eller teve.

Och vi har inte undgått att märka att tjejen som under alla år haft hand om tekniken i en av teatrarna nu är en kille. Men det är väl en positiv sak. Fast det kan vi antagligen inte säga något om heller.

Maria Turtschaninoff om kvinnor och självständighet

Lagom till Finlands självständighetsdag – om än några månader senare än jag tänkt mig – kommer min intervju med Maria Turtschaninoff.

Att prata med Maria var något jag kände jag ville göra, efter jag läst ett par av hennes böcker. Och när jag läst ett par till, på svenska, så var det ett verkligt behov.

Maria Turtschaninoff

Och jag vet det låter löjligt, men att läsa Marias blogg var nästan som att läsa mig själv. Lite som när man råkar stöta på ett foto av en person som man vet fullt väl inte är av en själv, men det faktiskt ser ut som det är.

En annan sak är att det var skönt att träffa någon som ser kvinnor som självklart starka. Det händer inte riktigt så ofta som man skulle vilja.

Så, här pratar Maria om hur hon skapat en ny värld för alla sina flickor och kvinnor; en värld där de kan samarbeta för att förbättra sina liv.

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Var är böckerna?

Det här kommer att låta löjligt, men i över två veckor gladde jag mig att jag skulle komma in till Halmstad och kolla in böcker av Maria Turtschaninoff i stans båda bokhandlar. Efter att jag läst Maresi och Naondel på engelska såg jag fram emot att kunna köpa och läsa resterande böcker på svenska.

Jag skulle kollat in det här lite noggrannare, och hade jag gjort det, kunde jag gått på biblioteket och lånat och läst under semestern, och hunnit lämna tillbaka. Men det gjorde jag alltså inte.

På fd Meijels bokhandel (om jag inte får använda de gamla namnen tappar jag bort mig) hittade jag ett ex av Maresi. Stolpade ilsket bort till fd Larssons där jag förvirrat snurrade runt bland åldersgrupperna. Hittade 3-6 och 6-9 samt 9-12 och därefter undrade jag vad tonåringarna skulle hitta på.

Ja, inte läsa Marias böcker i alla fall. När jag väl fann Unga Vuxna hittade jag inget alls jag ville ha.

Man skulle kunna resonera som så att ‘gamla’ boktitlar inte platsar, men på Meijels fanns en hel uppsättning av Michelle Pavers böcker, och de är rätt gamla nu.

Jag kom hem och gjorde min efterforskning. Lite som att stänga stalldörren när hästen för längesedan sprungit sin väg. Kontaktade både Maria och förlaget. Lärde mig att av de fyra böckerna jag siktat in mig på, blev bara två köpta av Sverige, medan de andra stannade i Finland.

För det är väl det det hänger på. Svenskar är som vanligt mindre intresserade av grannländernas bokproduktion än grannarna är av svenska böcker. Jag hade bara trott att det inte var så, samt att Maria fått fina priser för sina böcker och då så…

Väl?

Flickböcker

Med flickböcker menar jag inte dem jag själv växte upp med, utan de väldigt feministiska romanerna Maresi och Naondel av Maria Turtschaninoff.

På mitt vanliga, kantiga sätt har jag läst dem i översättning, i stället för på svenska, vilket var vad jag lovade mig själv när jag läste om dem i the Guardian. Jag tänkte jag kunde skynda mig och hinna före de engelskspråkiga läsarna. Men det hann jag ju förstås inte.

I alla fall tyckte jag att översättningen av A A Prime var bra och flöt helt naturligt. (Frågade Sonen om han visste vem det var, och han sa att visst kände han ‘Annie.’ Så det är ju OK då.) Och det är väl inte konstigare än de där böckerna jag läste i svensk översättning för några år sedan.

Från min brittiska sida sett är Marias böcker ganska vågade. Man är inte helt van vid att man får vara så frispråkig om vissa saker, medan jag inser att det är ett helt naturligt nordiskt sätt att tänka och vara.

Både Maresi och Naondel var något långsamma till att börja med, men när man kommit in i dem, vilket gick fortare än väntat, så är de en sådan där sorts bok som man bara måste läsa och läsa tills man blir färdig. Och trots att båda är historier om hemska saker som gjorts mot kvinnor och flickor, så känns de goda på ett ovanligt sätt.

Vad jag speciellt noterade var avsaknaden av mobbning mellan flickorna, eller kvinnorna. Alltför många böcker som utspelar sig i stängda situationer, en skola eller liknande, tycks inte kunna låta karaktärerna vara snälla och trevliga och rättvisa mot varandra. Här är det männen som får stå för detta beteende, medan kvinnorna utövar solidaritet.

Jag minns när jag var tvungen att förklara för Den Bättre Hälften, för många år sedan, varför jag tyckte om att använda ordet solidaritet. Det är inget man gör här, precis.

Hoppas att engelskspråkiga läsare inte förhindras läsa Marias böcker av alltför nitiska ‘gatekeepers.’ Flickor behöver läsa om hur det kan vara, flickor emellan.