Etikettarkiv: Meg Rosoff

Översättartankar

Upptäckte att jag hade mer att säga om översatta böcker.

Bortsett från eventuella puritanska tankar man kan ha om att det är bättre eller finare att läsa på originalspråk, så räknar jag inte med att en roman förändras så hemskt mycket på ett annat språk. Och om den gör det; är det oundvikligt för det andra språket kan bara inte förmedla samma känsla, eller beror det på översättaren? Och är det då en smaksak för denne, eller är de inte så bra på ursprungsspråket? Eller för den delen, det språk de översätter från. (Lärde mig av Sonen att hans översättningar från skandinaviska språk till engelska ofta används av översättare i resten av världen, för det är enklare. Och då behöver man ju veta om man kan lita på den versionen.)

För en del år sedan läste jag en hel trilogi – av Rachel Ward – på svenska, för att hon inte visste vad att göra med de svenska böckerna hon fick, och skickade dem till mig. Och bortsett från den där känslan att det ju inte var riktigt klokt, så tyckte jag om böckerna – vilket väl var Rachels förtjänst – och översättningen kom inte i vägen för handlingen. Eller det tyckte jag, utan att ha läst böckerna i original.

Minns att mina snabbdykningar i svenska versioner av Meg Rosoffs böcker, samt ett par av Cathy Hopkins, som jag redan läst på engelska, ledde till tanken att de kändes rätt så bra, men som svenska tonårsböcker. Dvs skrivna med svenska tonåringar i tankarna, och det var nog ett stilval av översättarna i de fallen.

Började läsa en översatt vuxendeckare i veckan, från engelska till svenska. Räknade med att den skulle vara helt OK. Men jag stördes snart av känslan att det blivit en lite annan stil på boken än den skulle haft i original. Personerna, åtminstone mannen, lät otrevligare än jag skulle velat. Han flinade, t ex.

Fast jag vet faktiskt inte längre exakt vad flina står för. Men i mitt huvud ville jag inte att han skulle flina.

Kommer däremot ihåg nu att jag tror att barnen i Femböckerna flinade ibland. Då led jag inte av det, och nu undrar jag om det helt enkelt inte finns ett bra ord för engelska ‘grin.’ Och jag är fullt medveten om att just Enid Blyton helt förändrades i översättning, men det är till stor del för att vi svenskar inte har deras snobbiga övre medelklass-inställningar till de ‘lägre’ klasserna.

Och det sägs ju att Gabriela Mistral fick Nobelpriset för att översättningarna var så bra.

Kort nordisk sammanfattning

RSI, vad heter nu det på svenska? I alla fall, högerhanden är inte glad, och då är inte jag det heller. Åtminstone inte när huvudet säger ‘att nu ska vi skriva lite’ för det vill handen inte alls. Den har två intervjuer att få ner på papper, så att säga, och det går så långsamt att tiden nästan går baklänges.

Men ni blir väl glada att höra att en av dem är mitt samtal med Maria Turtschaninoff, som jag efter bokhandelsnederlaget i Halmstad fick möta i Edinburgh i augusti. Det var ett bra tag sedan. Utskriften kommer en vacker dag. Det lovar jag.

Jag har fått tag i alla Marias böcker nu, och läser dem sakta. Man vill ju spara sig lite, så de räcker ett tag. Har recenserat dem på engelska, vilket givetvis är en aning dumt, eftersom ingen av mina läsare kan läsa dem. Men bortsett från det…

Maria var inte min enda svensktalande författare i Edinburgh, för jag lyckades fånga Christoffer Carlsson en kväll också. Han var snäll nog att sitta en stund i skymningen med en gammal tant, och med vår poet laureate vid bordet intill. Christoffer var rätt så okänd före sitt framträdande med Cat Clarke, men jag skulle säga att han gjorde succé.

En annan kväll småpratade jag med översättaren Daniel Hahn, och vi täckte det viktigaste, som Århus 39 och hur många muminmuggar en människa ska ha. Den konversationen ledde till att jag nu inte bara äger en muminmugg utan två. Daniel hade träffat Ævar Þór Benediktsson från Island, vars novell i Århus 39-antologin som Daniel redigerat, innehåller kloka tankar om hur många muminmuggar en bibliotekarie kan förväntas ha. Och en är för lite. Detta innebar att Ævar gav oss varsin mugg, vilket var oerhört generöst av honom.

Århus 39, ja. Det är en barnboksfestival i Århus, så klart, som går av stapeln i slutet av oktober. Enligt Daniel kommer nästan alla de 39 medverkande från antologin. Plus ett antal större namn, som Meg Rosoff och Eoin Colfer. Detta gör att jag hemskt gärna vill åka dit, men jag är inte bara trött, utan har insett att Århus inte är det allra lättaste resmålet från Skottland. Men nog skulle det vara kul. Hade t o m hittat ett hotell med havsutsikt…

Listan med nomineringar till ALMA-priset kom i veckan. Och medan Meg Rosoff av förklarliga skäl inte finns med, så kan man hitta både Daniel och Ævar i rollen som läsfrämjare och Maria som författare, så nog har jag träffat mycket duktigt folk.

Och vem än som vinner, så räcker prispengarna till en ny muminmugg eller två. Såvida inte någon helt annan kommer först. Fast alla borde ha minst tre muggar.

Mässtider

Nio år efter senaste Bokmässebesöket var jag tillbaka i Göteborg. Och för att vara ärlig var det bara för Meg Rosoffs skull. Inte för att det inte är bra där, för det är det. Men det är så jobbigt att jag kände jag ville åka hem så fort jag kommit dit. Man får skylla det på hög ålder och allmänt dålig ork.

Men jag hade ju tjatat om Meg för Bok & Bibliotek, och om Bokmässan till Meg, så när de tu till slut skulle mötas behövde jag liksom vara med.

Meg Rosoff at Vi Läser in Gothenburg

Och efter att ha sett listan på Megs programdeltagande, blev det bara att avbeställa en del andra författare, för skulle jag stolpa efter, så skulle jag. Fast sedan visade det sig så klart att hon hade ännu mer på programmet än min lista sa.

Jag sprang på Meg och hennes ledsagare Helen från ALMA redan före första programpunkten på torsdagen, så vi pratade lite, kollade in foton på hennes mobil, och det visade sig att Helen hade träffat Sonen i maj. Jag var så på hugget att jag t o m satte mig på första raden för första pratet (men det fortsatte jag förstås inte med), och sedan hängde jag på och gick runt på ett par program till, och hann snacka mer med Meg i pausen medan hon slurpade i sig en blåbärsdrink. Den var så skär i färgen att jag kom att tänka på Philip Pullmans rosa glass 2005.

Med presspasset runt halsen kom jag även in på Megs seminarie, fast kön till Patti Smith i rummet bredvid gjorde det lite svårare än det borde varit. Den Nya Bibliotekarien kom och satt bredvid mig, vilket är en av de många trevliga sakerna med Bokmässan; detta att man hittar folk man känner.

Meg Rosoff at Piratförlaget in Gothenburg

Efteråt kopplade jag av med en aning fysik, med Christophe Galfard och Ulf Danielsson. Det var faktiskt nio år sedan jag först träffade Christophe, också, och han ser precis lika ung ut som då, och kan t o m prata ‘lite’ svenska.

Medan jag samlade ihop mig över en mycket åldersstigen lussekatt (förra årets, från Dotterns frys, två dygn tidigare), kom Meg strosande, i förhoppning om att hitta sitt hotellrum så hon kunde ligga ner ett tag.

Och nästa morgon råkade jag sitta på samma plats, när hon kom och ville ha sällskap över en kopp kaffe. Så till slut blev det en skär drink för mig också, och den var förvånansvärt osötad. Jag försökte sedan orientera oss fram till Brombergs monter, och lyckades nästan.

Lämnade Meg där och sprang vidare till ett seminarie med Chris Haughton; en irländare som gör fina bilderböcker, och även designar rättvisa mattor och annat. På vägen råkade jag springa förbi Skolkompisen med Den Nya Bibliotekarien och Pizzabella, som alla stod och åt en tidig Thailunch. Själv åt jag min medhavda macka inne på seminariet, som de flesta andra.

Direkt till ytterligare ett seminarie, med Jonathan Stroud, som pratade med Lotta Olsson om sin Lockwood-serie, och Mats Strandberg som skriver rysare som utspelar sig på Finlandsbåtarna… Det var min andra programpunkt med Jonathan, som hade ett miniseminarie dagen innan också.

Mats Strandberg, Lotta Olsson and Jonathan Stroud

Efteråt var det spring direkt till ett monterframträdande för Meg, där jag hade bestämt träff med både Pippi och Skolkompisen. Den senare ville absolut inte bli introducerad för Meg, så hon stack, och det blev bara Pippi som fick heja på ALMA-vinnaren.

Sedan bjöd hon mig på te med kanelbulle (Pippi, alltså) och vi satt och skvallrade så där lagom, om väskmordet och om ärkebiskopar och annat.

Därefter var det mer än dags att gå och vila upp sig och bara göra ingenting. Men roligt hade det förstås varit. Och tänk att Meg äntligen fick sin Göteborgs-inbjudan och att alla var så glada att se henne. Inte bara jag. Och hon fick dra historien om sin sexiga hästbok flera gånger. De gillar den. Och svenskarna är tokiga i Den Jag Var.

Läs den. Och alla de andra.

Kan jag möjligen ha fel?

Det gläder mig att mina gamla skolkompisar har börjat läsa Meg Rosoff nu. Visserligen är jag lite sårad över att Meg behövde vinna Astrid Lindgren-priset för att de skulle tro på mig, men bättre sent än aldrig.

Jag började tjata om Megs förträfflighet strax efter hennes första bok kom ut 2004. Har burit runt flera av hennes böcker och givit bort som presenter till folk, utan att insistera på att de måste läsas. Men man hoppas ju.

Meg Rosoff

Och efter åratal av detta börjar man undra om man har fel. Inte om jag har fel såtillvida att Meg är min favoritförfattare. Det vet jag att jag har rätt i, för det är en helt subjektiv sak. Och inte – egentligen – om hon är bra på att skriva, heller. För tillräckligt många människor som begriper sig på böcker delar min åsikt.

Men ändå. Hade jag fel? Kunde det inte vara dags att få en ny favorit?

Meg själv undrade om jag verkligen hade trott att hon kunde få ett så fint pris som ALMA. Och det är klart att jag hade. Därmed inte sagt att jag kunde räkna med att ALMA-juryn skulle hålla med. För det är ju möjligt att nästan vinna, men att ändå missa med en noslängd eller så.

När kompisarna började läsa Megs böcker oroade jag mig för att jag i alla fall skulle ha ‘haft fel’ eller åtminstone att de inte skulle hålla med mig. Fastän de är trevliga människor som jag har mycket gemensamt med. Man kan aldrig veta.

Jag börjar tro att jag faktiskt inte har fel alls. De tycker om Megs böcker, och den första har inte blivit den enda, och det är gott nog betyg.

Ute på vift

Vift är jag ute på nu också, och det hjälper verkligen inte med att man ska hinna med trippelbloggande ihop med allt annat i livet.

Lyckades pricka in en snabbtur till Stockholm för att närvara på Konserthuset i förra veckan, när Meg Rosoff fick Astrid Lindgrenpriset. Den Bättre Hälften följde med, när han fick höra att jag tänkte åka tåg. Så vi klädde upp oss för att Meg inte skulle behöva skämmas över oss. Att döma av antalet Gudrun Sjödénklädda damer utanför, hade jag valt rätt utstyrsel.

Meg Rosoff and the ALMA award, with Alice Bah Kuhnke and Katti Hoflin

Det var fint och bra på alla sätt, med lagom tårar som föll och allt det där. Trångt som sjutton på minglet efteråt, där jag slängde mig in för att hitta familjen Rosoff. Stötte ihop med Astrids dotter Karin Nyman i trängseln. Till slut hittade jag Meg själv, som påstod att familjen fanns längre in, och hon hade rätt. Hälsade på herr och fröken ‘Rosoff’ samt Megs två systrar och styvmor som kommit från USA för att se affischer på henne över hela Stockholm.

Hälsade också på Maria Nikolajeva som hastigast, vilket var trevligt eftersom vi aldrig setts utanför Facebook.

Detta var inte enda bokresan i vår. Strax efter priset tilkännagetts bar det av till London på 24 timmar, med flyg ner och sovvagn hem. Hade en ledig eftermiddag, då jag passade på att gå på Londons bokmässa, bara för att se hur det var. Annorlunda än Göteborg, kan man säga, men inte nödvändigtvis bättre eller sämre.

Mary Hoffman at London Book Fair

Anledningen till resan var en minnesstund för Terry Pratchett. Stund och stund, förresten. Det skulle ta två timmar, men tog tre. Utan paus. Men det gick, och det var givetvis både rörande och roligt, med alla möjliga personer från Terrys alltför korta liv som kom och pratade, eller i Steeleye Spans fall, sjöng och spelade. Neil Gaiman var där, och Eric Idle var inte där, annat än via teknik.

Några dagar senare var jag på Yay!YA+ som är Skottlands svar på YALC i London. Det är därför den går av stapeln i den lilla betongstaden Cumbernauld, inte alltför långt hemifrån. En hög kända, och i år mindre kända, författare av tonårsböcker kommer och pratar med 200 skolelever under en hel dag. Många av dem är vansinnigt unga, och jag håller nog med Meg Rosoff att det är bra att fylla 46 innan man börjar skriva.

Elizabeth Wein

Och nu sitter jag som sagt på vift i Sverige i sommarljuset. Först var det för varmt. Nu är det för kallt. Men det är väl det man har sin nya Gudrun Sjödénkofta till. Den som gjorde att Den Bättre Hälften kunde hitta mig i minglet, för att färgen SYNS.

Den Pensionerade Barnbibliotekarien var också på vift denna veckan. Hon kom flygande för att fira min alltför storsiffriga födelsedag, ett par dagar efter alla andra. Under tiden var Dottern på vift åt andra hållet, på konferens i Uppsala, där hon ‘råkade’ vara tvungen att tala inför 500 delegater. Veckan före ALMA-utdelningen var Sonen i Stockholm, också på konferens, där han både hann med att krama om Meg på Kulturhuset och praktiskt taget adoptera henne, samt fick ett oväntat tal av kulturministern som snubblade över hans översättarkonferens av en ren händelse, och bara måste hålla tal.

Nu tycker jag det kan vara dags att inte resa alls ett tag.

Meg Rosoff!!!

Meg Rosoff

Ja, milda makter! Vad glad man kan bli.

Ni vet den där effekten som folk som adopterar ett barn ofta erfar; det blir ibland en eller flera hemgjorda bebisar också.

Jag har väntat på att Meg Rosoff skulle komma till Sverige i så många år att jag faktiskt kommit fram till att det nog aldrig blir något. Och då kopplar man av. Vi åt middag för ett par veckor sedan, Meg och jag. Tillsammans, menar jag (vi äter annars middag de flesta dagar). Och hon suckade över det faktum att det aldrig bidde någon bokmässa för henne, trots att jag tjatat så förgjordat.

Och så går hon och får Astrid Lindgren-priset två veckor senare. Jag bara säger. Det blir åtminstone en tripp till Stockholm (jag har kollat, och hon tänker komma), och nog sjutton skulle Bok & Bibliotek kunna locka till sig Meg i september också? Väl?

Lite lustigt att priset kommer just som Meg lämnat barnboksvärlden bakom sig. Hon har fått nog, och har nu en vuxenbok ute. Så länge hon skriver bryr jag mig inte om vad det blir. Gammal eller ung, allt är bra.

Jag har alltså haft helt rätt alla dessa år när jag sagt att hon är den bästa. Min blogmother. Vore det inte för Meg, vore vi inte här idag.

Wow, som man säger när man är överväldigad.

Årets temla

Vilken tur, tänkte jag. Blev bjuden till Meg Rosoffs nya bok-party, på en husbåt på Themsen. Ja, det var ju tur det med, men vad jag menade var att det skedde så här under fastan. Då kunde man passa på att få sig en temla i London.

Jag kan baka. Men underligt nog blir den vetedeg som förvandlas till helt normala kanelbullar, enbart små hårda släta bullar, som inte bidrar till semlenjutning. Så jag brukar låta bli att baka, och jag slipper bli arg. Semlor blir det bara om man åker till Sverige mellan nyår och påsk.

Men i London finns det numera flera ställen där det bakas svenskt. Dottern och jag var på ett för ett par år sedan, men när jag tänkte efter insåg jag att stället var jobbigt att komma till, det var inte så kul att sitta där, och dessutom var semlan inte särskilt god. Varför anstränga sig?

Av en händelse hittade jag Bageriet på kartan, och eftersom jag skulle ditåt i alla fall, tog jag en provsväng in till Bageriet och köpte en ‘semla to take out, please.’ Bestämde mig för att inte vara svensk där inne. Det gjorde de så bra utan mig.

Fyra pund för en semla! Men OK, den var god, och den blev välpaketerad så den inte plattades till på tunnelbanan tillbaka till hotellet. Skulle köpa mjölk på Marks & Spencer, och passade på att knycka en av deras gratis plastgafflar att äta med. Men när jag satt där med semlan kom jag ihåg att man inte brukar ha tårtgaffel, utan man biter så gott det går över hela bullen och får grädde på näsan.

Så det gjorde jag.

Och eftersom Ture Sventon är litteratur, är väl min tradiga semlehistoria nästan litterär den med. Fast jag har aldrig fattat varför det är Sventon med S. Han kunde ju hetat Johanton om man inte skulle göra T av två hela S.